Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boyer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romaner, noveller, lyriska dikter m. m. Hans
Gesammelte werke utgåfvos 1879—83.
Brachyblast. Se Brakyblast.
Brachycephal, kortskalle. Se Brakycefal.
Brachycera, zool., en grupp af insektordningen
Diptera (flugor). Dithörande släkten utmärka sig
därigenom, att antennerna äro 3-, sällan 2-ledade och
kortare än hufvudet; slutleden är vanligen störst,
försedd med borst eller griffel. Underkäken täckes
af öfverläppen. Till denna talrika afdelning höra
bl. a. styngflugorna (Oestridæ), de vanliga flugorna
(Muscidæ), bromsarna (Tabanidæ), rofflugorna
(Asilidæ) och slamflugorna (Syrphidæ). L—e.
<b<Brachychelia</b> (af grek. brachys, kort, och cheilos,
läpp), defekta läppar. Se Missbildning.
Brachychiton Endl., bot., växtsläkte af
fam. Sterculiaceæ, innefattande ett fåtal
australiska träd. B. rupestris har en flasklik stam
och kallas därför bottle-tree. B. acerifolius,
med eldröda blommor (flame-tree), är
ett utmärkt alléträd, som odlas i Syd-Europa.
G. L—m.
Brachycome Cass., bot., växtsläkte af fam.
Compositæ, med omkr. 40 arter i Australien. I trädgårdar
odlas ofta som infattningsväxt den blå-, röd- eller
hvitblommiga B. iberidifolia Benth. G. L—m.
Brachygnathia (af grek. brachys, kort, och gnathos,
käk), felaktig käkbildning. Se Missbildning.
Brachygraf. Se Brakygraf.
Brachyotus, zool., jordugglan.
Brachypodium Beauv., bot., växtsläkte af
fam. Gramineæ. Släktet är i Sverige representeradt
af 2 arter, båda förekommande mindre allmänt eller
sällsynt i mellersta och södra delarna af landet.
G. L—m.
Brachystyl (Brakystyl). Se Heterostyli.
Brachysyllabus (af grek. brachys, kort, och syllabe,
stafvelse), i antik metrik en af blott korta
stafvelser bestående versfot.
Brachythecium Sch., bot., ett moss-släkte tillhörande
nat. fam. Hypnaceæ, i Sverige representeradt
af omkr. 20 arter, utaf hvilka B. salebrosum
Sch., B. populeum B. S. och andra äro mycket
vanliga. Dithörande arter lefva mest på jord och
klippor. Släktet är af Lindberg indraget och ställdt
som ett undersläkte under Hypnum Dill. G. A.*
Brachyura (af grek. brachys, kort, och ura,
svans). Krabbor, Krabbtaskor, zool., den
afdelning af de tiofotade krustacéerna (dekapoderna), som
igenkännes därpå att stjärten är kort, tillbakaslagen
under den för detta ändamål något urgröpta bålen
och försedd med korta, trådlika bifötter, men utan
simfena i spetsen. Ryggskölden är likaledes kort,
mestadels mera bred än lång, af triangulär, rundad,
fyr- eller femsidig form, framtill stundom utdragen
i två långa pannhorn (hos Dorynchus och Amathia). Af
alla krustacéer äro krabborna de högst utvecklade,
och f. n. äro de den talrikast representerade gruppen
bland dem. De allra flesta lefva i hafvet, men äro
icke synnerligen goda simmare, ty deras fötter äro
bildade mera för gående än för simning. Såvidt man
vet, lefver ingen af dessa arter i sött vatten. Några
få af dem tillbringa större delen af året på land
och hafva af denna anledning fått namnet landkrabbor
(Gecarcinus}. Dessa förekomma på samtliga
Västindiens öar och det midt emot belägna fastlandet,
lefva af växter, äro nattliga djur, vandra mestadels
åt sidan, sällan rakt framåt, bo i fuktiga, skuggiga
skogar, under trädrötter eller i jordhålor, som
de själfva gräfva, och gifva – genom den mängd,
hvari de förekomma – en egendomlig prägel åt
Central-Amerikas fauna. När landkrabborna under
parningstiden (febr.–april), i skaror af ända till
100,000 stycken, begifva sig till hafvet, täcka de
marken vidt och bredt och åstadkomma ett sorl, som
mycket påminner om bullret af raskt framsprängande
ryttarregementen. – När krabbornas embryoner
framkomma ur äggen, hvilka honan bär under buken,
hafva de en påfallande likhet med de lägre dekapoderna
(makrurerna) i dessas fullbildade tillstånd. De
hafva då en starkt utvecklad svansafdelning,
och från ryggskölden utgår ett långt, uppåt och
bakåt böjdt, utskott eller horn. (Detta är djurets
Zoëa-stadium, som, då det först upptäcktes, troddes
utgöra ett eget djursläkte.) Genom gång efter annan
upprepade hudömsningar genomgår larven därefter det
s. k. Megalopa-stadiet (äfven detta var för ej länge
sedan ansedt som ett särskildt djursläkte), tills
den slutligen får sin bestämda form. Skandinaviens
fauna räknar af krabbornas afdelning öfver 20 arter,
fördelade på följande 15 släkten: Stenorrhynchus,
Inachus, Hyas, Eurynome, Xantho, Cancer,
Pilumnus, Geryon, Pirimela, Thranites, Carcinus,
Portunus, Pinnotheres, Atelecydus och Ebalia.
A. Sg. (L–e.)
Brachyurus (af grek. brachys, kort, och ura, svans),
zool., ett sydamerikanskt apsläkte med egendomligt
utseende. Det har nästan vågrätt ställda framtänder
och kort, täthårig svans. Dess lefnadssätt är föga
kändt. F. A. S.*
Braciere [bratjäre], it., fyrfat, värmepanna.
Bracka, ett studentspråket tillhörigt ord,
hvarmed betecknas en borgare, särskildt en "i
ekonomiskt afseende väl rangerad" sådan, i motsats
till student. Ordet finnes i denna ringaktande
betydelse redan i Westes svensk-franska lexikon
(1807), men torde då ej varit särdeles gammalt i vårt
språk. Liktydiga ord äro kälkborgare och det från
tyskan lånade spetsborgare (ty. spiessbürger),
i hvilka speciellt betonas vederbörandes själfbelåtet
inskränkta vyer och skattande åt ensidigt materiella
intressen (motsvarande de tyska begreppen philister
och philisterthum). Ordet "bracka" (af lat. bracca,
braca, lånadt från keltiskt område) hade ursprungligen
betydelsen byxa, kortbyxa (styrkt från slutet af
1500-talet) och har en stamfrände i det gammalsvenska
brok (t. ex. i Ragnar Lodbroks namn), hvilket under
skilda former uppträder i alla germanska språk samt
ännu fortlefver med friskt lif i svenska munarter. Den
fullare formen skinnbracka (som betecknar både plagget
och dess bärare) är den ursprungligare, hvarigenom
man får en hållpunkt för begreppsöfvergången. Såsom
ett exempel på användningen i äldre tid (1600-talet)
af ordet "skinnbracka" i ungefär samma betydelse
som i nyare tid "bracka" kan följande uttryck i ett
bref (i k. biblioteket) från Johan Ekebladh till
hans fader, krigaren och skalden Kristofer Ekebladh,
dateradt Uppsala 1654, anföras: "Skinnbrackorna här
i staden spränga ut at pästilentzien skal ha begyntz i
Stockholm". – Som bekant vidhöll borgarklassen längre
än de bildade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
