Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 1415-1416 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Braham ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

styrelsetid brukades han både i utländska
beskickningar, såsom till Skottland 1562 och
till Polen 1564, och i danska kriget, såsom vid
belägringarna af Älfsborg och Bohus 1565, men hvarken
hans värdighet såsom grefve, "sekrete råd" (så kallad
äfven under Gustaf Vasa) och öfverste hofmästare
eller hans släktskap med konungen förmådde skydda
honom för snubbor af denne. Efter Sturemorden (1567)
sköttes riksstyrelsen under Eriks sinnessjukdom
förnämligast af Sten Eriksson Leijonhufvud och
B., hvilken senare vid Daniel Rantzaus infall
förordnades till fältöfversten Hogenskild Bielkes
rådgifvare. Varsam slöt sig B. ej till hertigarnas
resning 1568, förrän utsikterna till framgång syntes
säkra. Af Johan III fick han 1569 sitt grefskap
betydligt förstoradt (jfr Visingsborg), hvarjämte
han samma år utnämndes till riksdrots. Liksom de
fleste af adeln stod han i spändt förhållande till
hertig Karl, bl. a. af den anledningen att hertigen
låg i arfstvister med honom. I religionen tyckes han
en tid hafva varit vacklande. Jesuiterna gjorde sig
stora förhoppningar om hans omvändelse: han biktade
för de katolske prästerna och mottog nattvarden af
dem; men i hans testamente visa sig inga katolska
tendenser. Ehuru kungahuset varmt tillgifven,
förlorade han 1589, liksom många af de andre
rådsherrarna, Johan III:s ynnest och synes mistat
sitt drotsämbete. Han afled 1590. Han var en svag,
men välmenande och kunnig man. Af de gustavianske
"tromännen" innehade han sannolikt den vackraste
bildningen. Han har med begagnande af Peder Svarts
krönika och kronologiska anteckningar af Rasmus
Ludvigsson författat en historia om Gustaf I, hvars
viktigare del, omfattande åren 1532–60, utgafs af
professor O. Ahnfelt 1896–97 ("Per Brahe d. ä:s
fortsättning af Peder Svarts krönika"). Ett annat
arbete är hans Oeconomia eller hussholde-book för ungt
adelsfolk, hvilket röjer längtan efter unionstidens
flydda härlighet. Det författades 1585 och trycktes
1677 på Visingsborg. – Om B:s dotter Sigrid och hennes
giftermål (det s. k. "onsdagsbröllopet" 19 mars 1595)
se Gyllenstierna (Johan Nilsson).

<img

2. Erik B., den föregåendes son, riksråd,
f. 1552. Efter att i sin ungdom hafva genomrest
hela Tyskland och besökt de förnämsta furstehofven
återvände B. till Sverige, där han 1575 blef
hofmarskalk hos Sigismund och 1587 dennes
hofmästare. Sistnämnda år sändes han, tillika med
sin svåger Erik Sparre, till Polen för att utverka
Sigismunds val till polsk konung, och samma år torde
han blifvit riksråd (satt ej i rådet efter Johan
III:s död). 1591 öfvergick han till den katolska
läran. Detta oaktadt nämndes han 1594 af Sigismund
till ståthållare i Stockholm och dess län, en tjänst,
som han dock synes själf hafva lämnat (1595),
sedan den genom hertig Karls anordningar blifvit
honom mindre behaglig. Han vistades sedermera ömsom
i Sverige och i Polen och deltog å Sigismunds sida
i slaget
vid Stångebro, hvarefter grefskapet Visingsborg
fråndömdes honom. 1599 försonade sig B. emellertid
med hertigen och lofvade honom sin tjänst mot
rättighet till fri religionsöfning. Vid Linköpings
riksdag 1600 satt han i domstolen, som dömde de
anklagade riksråden. Kort därefter begaf han sig
till Polen, hvarifrån han aldrig mera återkom. Han
dog i Danzig 1614. B. var en svag personlighet,
lös i sina seder. Till Sigismund stod han jämte sin
broder Gustaf i ett mera förtroligt förhållande än
de öfriga riksråden.



3. Gustaf B., den föregåendes broder, statsman,
f. 1558, var 1587 hofjunkare och 1593 kammarherre
hos konung Sigismund, hvars fulla förtroende
han åtnjöt. Såväl af denna anledning som emedan
han förut uppehållit sig i Polen fick han på mötet
i Reval 1589 uppdrag att öppna underhandling med
polackerna för att förmå dem att framdeles icke
sätta sig emot Sigismunds hemresa. Han tog en
viktig del i de hemliga underhandlingar, som 1589–90
drefvos mellan Sigismund och ärkehertig Ernst ang.
planen att den förre skulle till den senares
förmån afstå från Polens krona, och han sändes
1591 till München att uppvakta ärkehertiginnan
Anna, som Sigismund utvalt till sin brud. År 1594
utsågs han af konungen att biträda sin broder Erik
i uppsikten öfver Stockholms ståthållarskap,
och det var meningen, att han skulle hafva högsta
ledningen i sin hand, men af samma anledning
som brodern drog han sig tillbaka från sin plats. På
Sigismunds sida deltog han i fälttåget 1598. Efter
slaget vid Stångebro lämnade han Sverige för alltid.
B. är mest känd för sitt förhållande till
prinsessan Anna, Sigismunds syster, för hvilken han
fattat en varm tillgifvenhet. Han anhöll 1589
hos Sigismund om hennes hand och fick ej afslag,
men något giftermål blef aldrig af. I polsk
tjänst blef B. fältmarskalk. Död i Danzig 1615.
Jfr H. Hjärne, "Sigismunds förhåll, till habsb.
huset" (i Hist. tidskr. III), och S. Boethius,
"Hertig Karl o. svenska riksrådets samregering"
(i Hist. tidskr. IV).

4. Magnus B., den föregåendes broder,
riksdrots, f. 1564. Under striden mellan Sigismund
och hertig Karl ställde sig B., såsom det
synes efter någon tvekan, på den senares
sida och blef sedan hans trogne anhängare,
satt 1599 bland domarna öfver de vid
Kalmar tillfångatagne herrarna och 1600 i
den kommission, som på Linköpings riksdag
dömde de anklagade rådsherrarna, följde
samma år Karl till Livland och var 1608
bland dem,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>