Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 1449-1450 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brand ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ansedde köpmän och under många år en af direktörerna
för Englands bank samt en af British museums
kuratorer. B. gjorde sig känd som ifrig samlare af
fornsaker, sällsynta böcker, taflor o. s. v. En
af honom hopbragt dyrbar fossilsamling från
Christchurch och kusten af Hampshire finnes i British
museum. B. lät genom svensken Daniel Solander utgifva
en med kopparstick försedd vetenskaplig beskrifning
på samlingen, under titeln Fossilia hantoniensia
collecta et in museo britannico deposita a Gustavo
Brander (1766). V. S–g.

Brandes, Johann Kristian, tysk skådespelare och
dramatisk författare, f. 1735, d. 1799, författade en
mängd skådespel och komedier, bl. a. den första tyska
melodramen, Ariadne auf Naxos, med musik af Benda och
Reichardt ("Ariadne på Naxos", många gånger uppförd i
Stockholm). Hans dramatiska verk utkommo 1790–91. –
B:s maka, Charlotte Esther B., f. 1746, d. 1786,
var utmärkt som skådespelerska.

Brandes, Heinrich Wilhelm, tysk matematiker och
fysiker, f. 1777 i Hannover, utnämndes 1801 till
arkitekt vid vattenarbetena i Oldenburg, 1811
till professor i matematik i Breslau och 1826 till
professor i fysik i Leipzig, där han dog 1834. Han
offentliggjorde intressanta iakttagelser öfver
stjärnfallen. De viktigaste af hans arbeten
äro Beobachtungen und untersuchungen über
strahlenbrechung (1807), Lehrbuch der arithmetik,
geometrie und trigonometrie (1808–10), Lehrbuch der
gesetze des gleichgewichts und der bewegung fester
und flüssiger körper (1817–18) samt Lehrbuch der
höhern geometrie (1822).

Brandes, Heinrich Bernhard Kristian, tysk historiker,
f. 1819 i Breslau, d. 1884, sedan 1865 e. o. professor
i historia vid Leipzigs universitet, författade
bl. a. Das ethnographische verhältnis der kelten und
germanen (1857) och Abhandlungen zur geschichte des
orients im alterthum (1874).



Brandes. 1. Georg Morris Cohen B., dansk
författare, f. 4 febr. 1842 i Köpenhamn, i en judisk
köpmansfamilj. Han växte upp i en äkta köpenhamnsk
atmosfär, och sedan han 1859 blifvit student,
gick han med lif och själ upp i de litterära
och filosofiska intressen, som florerade i det
heibergska och kierkegaardska Köpenhamn. Medan han
sysslade med estetik som universitetsstudium, var
hans själ i stark jäsning, tumlande med de religiösa
och filosofiska spörsmål, med hvilka Kierkegaard och
den radikala hegelianismen i Tyskland hade fyllt de
framskridne bland de unge. Bland dessa unge knöt B.,
som 1864 tog magisterkonferensen med högsta betyget,
en varm och fruktbringande vänskap med den något
äldre Julius Lange. I sin bok om denne (utg. 1898)
har B. sedan rest det vackraste minnesmärke öfver
detta ungdomliga samlif. Bland universitetslärarna
hade B. tidigt slutit sig nära till
filosofen Bröchner, hvilken som radikal fritänkare
stod i ensam och skarp opposition både till
den martensensk-teologiska riktningen och
till Rasmus Nielsen, som ville förena tro och
vetande. B. debuterade med en stridsskrift mot
detta Nielsens mäklingsförsök (Om dualismen i vor
nyeste filosofi, 1866) och intog där som fritänkare,
som radikal och oppositionell natur stridsställning
gentemot den offentliga meningen. Det dröjde längre,
innan han frigjorde sig från och bröt med tidens smak
som estetiker. Han var sedan sitt universitetsstudium
starkt behärskad af Heibergs estetik, och som
anmälare i "Dagbladet" och "Illustreret tidende"
visade sig den unge kritikern ännu som en ganska
rättrogen beundrare af den heibergska vådevillen, den
hertzska salongerotiken, det hostrupska lustspelet
o. s. v. samt var – trots all beundran för Henrik
Ibsens historiska skådespel – tämligen misstänksam
gentemot den nya norska moraliska och sociala
tendensdikten. Han hade mot slutet af 1860-talet på
det hela taget en väl ansedd och befäst ställning i
Danmark, som en spirituell estetiker med glänsande
framställningsförmåga (Æstetiske studier 1868,
Kritiker og portrætter 1870), och till de då lefvande
skalderna stod han i ett vackert och pietetsfullt
vänskapsförhållande.

Emellertid inverkade hans religiösa och moraliska
kätteri – som flera gånger karakteristiskt uttalas
i de Ungdomsvers, som han senare (1898) utgaf – på
hans estetiska åskådning och kom honom stundom att
opponera sig mot det alltför pryda, naiva, abstrakt
ideella i dansk litteratur; i stället älskade han
mycket i det heineska och feuerbachska Tyskland och
i den nyfranska poesien: Mussets världsligt skeptiska
dikter, Merimées brutalt känslolösa immoralitet,
Augiers och Dumas d. y:s problemdramer. Därjämte
utöfvade Sainte-Beuves kritik en stark inverkan på
hans kritiska stil och synpunkter samt gaf denna
kritik en för samtiden i Danmark välgörande ny
prägel. Utan den tyska estetikens konstuttryck och
utan systematiskt pedanteri, voro i den unge B:s
kritik de omedelbara intrycken gripna i flykten,
analyserade och återgifna med improvisationens
friskhet och lätthet – det var kritiken som konst
man första gången mötte i Danmark. Slutligen
kom som afgörande faktor för B:s utveckling i
slutet af 1860-talet studiet af positivistisk
filosofi och af den på nyttan byggda moralen hos
Stuart Mill samt fransk positivistisk estetik
hos Taine. Här fann B. genomförd en rent mänsklig,
naturvetenskaplig syn på lifvet, hvilken kunde gifva
hans psykologisk-analytiska kritik filosofisk
grundval. Taine betraktade litteraturen med en
naturforskares öga, framställde den som en nödvändig
produkt af rasen och samhällstillståndet och bedömde
den hvarken moraliskt eller estetiskt i gammaldags
mening, utan förklarade sammanhanget i stora
enkla linjer, med tydlig sympati för det kraftigt
utvecklade hedniska eller renässanslifvet. Flera
af B:s afhandlingar i "Kritiker og portrætter"
äro direkta studier enligt Taines metod, och 1870
disputerade B. för doktorsgraden med en afhandling,
kallad Den franske æstetik i vore dage. En afhandling
om Taine. Därpå följde en utrikesresa 1870–71,
under hvilken han särskildt uppehöll sig i Paris och
Rom. Den utveckling han redan börjat genomgå under
1860-talet kom nu till fullt genombrott. Genom att
göra personlig bekantskap med Taine, Stuart Mill och
Renan påverkades

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>