Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en omarbetning af den artikel samme författare
skrifvit för "Salmonsens store illustrerede
konversations-leksikon".)
2. Karl Edvard Cohen B., den föregåendes
broder, dansk författare, politiker och tidningsman,
f. 21 okt. 1847 i Köpenhamn, växte upp under sin
broder Georgs påverkan. Student 1865, studerade
han österländska språk, blef magister-kandidat 1872
och filos. doktor 1879. Han började sin litterära
verksamhet med att öfversätta två indiska skådespel,
"Lervognen" och "Kongen og danserinden", till hvilka
filologiska arbeten sedan en utmärkt öfversättning af
"Jesaja" slöt sig. Pojkårens svärmeri för teatern,
för Wiehe och Höedt, fortsattes genom hela lifvet,
och B. utvecklade sig tidigt till en dramatisk
kritiker af stor betydelse. Han har skrifvit om
teater i veckobladen "Illustreret tidende" och
"Ude og hjemme", i månadsskriften "Det nittende
aarhundrede", som han utgaf 1874–78 tillsammans
med Georg B., samt i tidningarna "Morgonbladet" och
"Politiken". De mognaste frukterna af denna verksamhet
har han nedlagt i böckerna Dansk skuespilkunst
(1880) och Fremmed skuespilkunst (1881) samt Holberg
og hans scene (1898). Från dramatisk kritik gick
han öfver till dramatisk produktion och skref en
rad skådespel, af hvilka de flesta uppförts på
danska och äfven utländska scener: Lægemidler
(1880; "Läkemedel", 1881), Gyngende grund (1881),
Et besög (1882; "Ett besök", 1884), En forlovelse
(1884; "En förlofning", 1887), Et brud (1885;
"En brytning", 1887), Kjærlighed (1887; "Kärlek",
1888), Overmagt (1888; "Öfvermakt", s. å.), Under
loven (1891), Asgerd (1895), Smaa skuespil (1898),
Vera (1904) och Haardt imod haardt (s. å.) m. fl.
I början ledo dessa skådespel åtskillig orättfärdig
motgång; det finns mycken duktig dramatik i dem, och
inom ett begränsadt köpenhamnskt område innehålla
de vederhäftig livserfarenhet, en rätt säker,
om också tämligen elementär och något formelaktig
karaktärsteckning; de genomandas af en egenartad,
stilla, intensiv stämning, bitter och vemodig,
på samma gång oförsonlig radikalism och trött, på
förhoppningar fattig mänsklighet. Allmänna meningen
är likväl, att de senare dramerna beteckna en tydlig
afmattning i jämförelse med de tidigare, och de ha
oftast visat sig vara för bleka krukväxter för att
kunna bevara full lifskraft på scenen. Liksom B. i sin
kritik efter hand utvidgade sitt område äfven till
litteraturen och en tid på 1890-talet utöfvade ett
betydande litterärt inflytande genom sina anmälningar
i "Politiken", öfvergick han stundom i sin senare
litterära alstring till berättelsen (En politiker
1889, Lykkens blændværk 1898, Det unge blod 1899),
utan att likväl på detta område åstadkomma något
betydande. Emellertid hade B. äfven alltifrån slutet
af 1870-talet skaffat sig ännu ett verksamhetsfält af
tvåfaldig art. Utrustad med ett klart och skarpt sinne
för lifvets realiteter och ett icke ringa maktbegär,
kastade han sig in i politiken och en därmed noga
förbunden verksamhet som tidningsman. Genom sitt
folketingsmandat, som han behöll från 1880 till 1894,
och genom sitt inträde i "Morgenbladets" redaktion
(1881–83) vid Bergs och Hörups sida beseglade han den
för dansk kultur så betydelsefulla alliansen mellan
den litterära och den politiska vänstern. Efter
brytningen mellan Berg och Hörup slöt sig B. nära
till den sistnämnde, blef ett
slags med-ledare af hans grupp i riksdagen och började
tillsammans med honom utgifvandet af "Politiken"
(1884), för hvilken tidning han efter Hörups inträde
i ministären (1901) blef ensam redaktör, tills
han vid slutet af år 1904 drog sig tillbaka från
sin journalistiska verksamhet. Hvilket inflytande
B. genom denna tidvis mycket mäktiga tidning har
utöfvat på Danmarks andliga lif, kan icke utredas,
så länge lidelsernas böljor ännu gå högt öfver hans
namn. Han har upprepade gånger på ett demonstrativt
sätt fått märka, hvilken förbittring hans uppträdande
väckt, men han har, genom att vika, där det var
nödvändigt, och trotsa, där det var görligt,
länge varit en väsentlig faktor i det offentliga
lifvet. Hans begåfning och energi, hans starka sinne
för sammanhållning och programtrohet, den blandning
af obruten intransigens och snabb, kallblodig
opportunism, som motsvarar hans naturs blandning af
nykter förståndighet och fanatisk glöd – allt detta
har gjort honom till en betydande kraft och en mycket
utpräglad och intressant personlighet i dansk kultur.
V. V–l.
Brandeum (lat.), siden- eller linneduk, hvari de
förste kristne svepte helgonens lik eller ben;
sedermera benämning på de dukar, med hvilka man
berörde relikerna, hvilka ej fingo vidröras med
händerna.
<b>Brandfeber,b> patol. Se Septikemi.
Brandfrihet, tekn. Brandfri säges en byggnad
eller någon del inom densamma vara, om genom
vidtagna anordningar den förstörande inverkan af
en vådeld i större eller mindre grad förringats
eller upphäfts. Enär de materialier, som användas
för byggnadsändamål, icke kunna fullständigt
motstå påverkan af en kraftig eld eller äro hvad
man kallar eldfasta, blifva ock de konstruktioner
eller byggnadspartier, som uppföras af våra vanliga
byggnadsmaterialier (trä, järn, sten, betong och
glas m. m.) endast till en viss grad brandfria eller
eldsäkra. Fordringarna på en byggnads brandfrihet äro
mycket olika, beroende af byggnadens användning och
monumentala beskaffenhet, så att man för byggnader,
där dyrbara förråd eller samlingar af människor
förekomma, såsom museer, arkiv och teatrar, söker
åstadkomma den största grad af brandfrihet, hvaremot
man för öfriga slag af byggnader afpassar fordringarna
efter användning och byggnadskostnad. Sålunda äro
för vanliga boningshus i städer pretentionerna å
brandfrihet rätt mycket begränsade och uppfattningen
härom äfven ganska olika i olika länder.
Inom Sveriges städer fordras enligt gällande
byggnadsstadga och förordningar, att vanliga
bostadshus af sten icke få uppföras till mera än
fem våningars höjd samt att de skola vara af skilda
från hvarandra genom brandmurar (se d. o.) på 25–30
m. afstånd. Inom en sålunda afskild egendom skall
källaren vara brandfritt innesluten medels bjälklag
af hvalf på balkar e. d., hvarjämte ingångarna till
källaren skola förses med branddörrar af järn eller
annat brandfritt material. Vidare skall mellan
öfversta bostadsvåningen och vinden vara inlagdt
ett brandfritt bjälklag, en s. k. brandbotten (se
Bjälklag) och ingångarna till vinden vara försedda med
branddörrar. Trapporna inom en dylik egendom skola
vara utförda af sten eller järn samt omslutas af
murar, hvarjämte eldstäderna icke få placeras direkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
