- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
1473-1474

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandgafvel ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

befintliga löfskogen eller kanske med kultur uppdragit
björk såsom skyddsbälte. Särskildt utomlands äro
dylika anordningar vanliga. H. Szs.

Brandgranat, krigsv. Se Granat.

Brandgås, zool. Se Andfåglar, sp. 966.

Brandis, Kristian August, tysk filolog och
filosof, f. 1790, d. 1867, blef 1812 filos. doktor i
Köpenhamn, flyttade 1815 till Berlin och var 1816,
under Niebuhr, sekreterare vid den preussiska
beskickningen i Rom. 1817 lämnade han denna plats
för att jämte Immanuel Bekker samla materialier
till den af vetenskapsakademien i Berlin föranstaltade
upplagan af Aristoteles’ samlade skrifter (1831–36).
1821 blef han professor i filosofi i Bonn.
Tillsammans med Niebuhr utgaf han "Rheinisches
museum für philologie, geschichte und griechische
philosophie" (1827–30). Såsom kabinettsråd hos
konung Otto af Grekland vistades B. 1837–39 i
Aten. Såsom filosof var han djupast påverkad af
Platon och Schleiermacher, men äfven af Jacobi och
Schelling. Hans viktigaste arbeten äro Mittheilungen
aus Griechenland
(1842), Handbuch der griechisch-römischen
philosophie
(1835–66) och Geschichte
der entwickelungen der griechischen philosophie

(1862–66). B. L. (S–e.)

Brandkitt, benämning på en blandning af
hammarslagg, filspån, tegelmjöl, osläckt kalk och
rågmjöl, genom hvilken fyrverkeripjäser skyddas mot
en alltför hastig förbränning. Ordet användes förr
äfven som beteckning för kompositioner, med hvilka
man sökte skydda trävirke mot eld, såsom slammad
lera, pulveriseradt tegel, filspån o. d., utrördt med
klister eller lim. Jfr Eldfärg och Impregnering.

Brandknekt, krigsv. Se Brandskatt.

Brandkorn, bot., af mjöldrygesvampen angripet sädeskorn.

Brandkula, krigsv., en kastkropp, som af
artilleriet fordom användes för antändning af byggnader,
broar m. m. Den bestod af en karkas af starka
järnbyglar, fastnitade vid en stark bottenplåt; denna
stomme öfverdrogs med buldan, fylldes därefter med
en brandsats, bestående af harts, salpeter, svafvel
och mjölkrut, och doppades slutligen i smält beck.
I de större brandkulorna inlades äfven flera hvarf
3-pund:ga handgranater. Brandkulorna kastades ur
mörsare eller haubitser, men gingo mycket osäkert och
kunde naturligtvis icke, såsom de i en senare tid
använda brandbomberna och brandgranaterna,
intränga i föremål. H–r. (E. N.)

Brandkår, organiseradt eldsläckningsmanskap (se
Brandväsende). – En internationell
brandkårskongress
hölls 1901 i Berlin och
besöktes af omkr. 1400 "brandmän" från många
länder.

Brandl, Alois Leonhard, tysk
språkforskare, f. 1855 i Innsbruck, promoverades 1878 till
filos. doktor i Wien, blef 1884 e. o. professor i
engelsk filologi i Prag samt 1888 ord. professor i
Göttingen, 1892 i Strassburg och 1895 i Berlin.
Af B:s många vetenskapliga verk må nämnas S. T.
Coleridge und die englische romantik
(1886; eng.
öfv. 1887), Geschichte der mittelenglischen litteratur
och Geschichte der englischen volkspoesie (båda i H.
Pauls "Grundriss der germanischen philologie",
1892–93, ny uppl. 1902 ff.), Shakespeare (1894)
och Die quellen des weltlichen dramas in England
vor Shakespeare
(1898). Dessutom har han bearbetat
ten Brinks och Hettners engelska litteraturhistorier
samt utgifvit den fornengelska dikten "Thomas of
Erceldoune" (1881) och den s. k. schlegel-tieckska
Shakspere-öfversättningen. B. är medredaktör af
"Quellen und forschungen", "Archiv für das
studium der neueren sprachen", "Palæstra" och
"Shakespeare-jahrbuch".

Brandmur l. Brandgafvel, massiv mur, som
uppföres mellan tvenne intill hvarandra stötande hus
eller mellan afdelningar af stora byggnader för att
vid eldsvåda motstå och hämma eldens spridande. I
byggnadsstadgan för rikets städer är ingenting
bestämdt om murens dimensioner, men i nu gällande
byggnadsordning för Stockholms stad stadgas, att
"vid nybyggnad af såväl bonings- som uthus,
liggande invid grannes tomtgräns, skall på de sidor,
som gränsa därintill, uppdragas egen brandmur,
hvilken bör ega en tjocklek, då husets höjd icke
öfverstiger två våningar, af minst en sten (25 cm.),
men vid högre byggnader af minst 1 1/2 sten till
bottenvåningens höjd samt därofvanom en sten". För
att hindra elden att fortplanta sig från tak till tak
uppföres brandmuren, om de hus den skiljer äro af
samma höjd, 45 cm. öfver dessas tak. Fönster eller
gluggar å brandmur, om byggnadsnämnden medgifvit
sådana, skola vara försedda med järnluckor, som
vid eldsvåda lätt kunna stängas. (P. Ax. L.)

Brandmästare, förr benämning dels på person,
som i krig bestyrde om brandskattens indrifvande,
dels på person, som vid eldsvådor ledde
släckningsanordningarna. Se Brandskatt och
Brandväsende.

Brandon [brä’ndan]. 1. Stad i engelska grefsk.
Durham, 5 km. s. v. om Durham. 15,573 inv.
(1901). Stenkolsgrufvor, järnverk. – 2. Stad i
provinsen Manitoba (Dominion of Canada), vid
Assiniboine, som är segelbar därifrån, och vid kanadiska
pacifikbanan. 5,738 inv. (1901). Spannmålshandel.

Brandon [brä’nden], Charles, hertig af
Suffolk, Henrik VIII:s gunstling, var son till
William Brandon, Henrik VII:s standarbärare i
slaget vid Bosworth, hvilken där stupade i tvekamp
med Rikard III. B. vann tidigt Henrik VIII:s
gunst och innehade flera höga befattningar vid
dennes hof. Han upphöjdes 1513 till viscount
Lisle och utnämndes s. å. till marskalk vid den
armé konungen sände mot Frankrike. 1514 fick B.
titeln hertig af Suffolk och sändes som
ambassadör till Frankrike, där han efter Ludvig XII:s
död skulle bevaka dennes änkas, Henrik VIII:s
syster Marias, intressen. B. eftersträfvade själf den
sköna furstinnans hand. Henrik VIII, som förut
velat få sin gunstling gift med regentinnan i
Nederländerna, Margareta af Savojen, var ej ogynnsamt
stämd för den nya giftermålsplanen, men harmades
dock, då B., utan att bekymra sig om att han
hade en hustru i lifvet, hemligen lät viga sig vid
Maria i Paris (1515). Äktenskapets giltighet
tryggades sedan genom en påflig bulla, och genom
kardinal Wolseys bemedling lyckades B. snart
återvinna sin förra inflytelserika ställning i hemlandet.
Han förde 1523 högsta befälet vid ett nytt engelskt
invasionsförsök i Frankrike, understödde ifrigt
Henriks sträfvanden att erhålla skilsmässa från Katarina
af Aragonien och deltog, otacksam nog, i de
intriger, som ledde till hans forne vän Wolseys

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:02:47 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0793.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free