- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
7-8

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brasilianska litteraturen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

viss själfständighet. De första fröna till litterär
kultur i Brasilien utsåddes af de portugisiske
missionärer, som under kolonisationstiden där predikade
kristendomen. Särskildt var det jesuiterna, främst
José de Anchieta och Antonio Vieira,
som i detta afseende verkade fruktbringande genom
sin vältalighet, sina religiösa skrifter och de
mysterier, som tack vare dem kommo till uppförande.
Såsom den förste brasilianske skalden anses Bento
Teixeira Pinto
, författare till en större dikt
af världsligt innehåll, "A Prosopopea". Vida mera
kända äro bröderna Eusebio och Gregorio
Mattos
. Den förre (d. 1692) var en andlig
vältalare af rang och efterlämnade en del prosaskrifter
(tal, predikningar, betraktelser) samt dikter,
präglade af enkel och uppriktig religiositet. Gregorio
(d. 1696) var såväl med hänsyn till sitt
äfventyrsfyllda lif som i fråga om arten af sin diktning en
motsats till sin broder. Hans produktion utgöres
af satiriska dikter af mycken skärpa och kvickhet,
men ej sällan cyniska till ämne och ordval. Bland
1600-talets författare må äfven nämnas lyrikern
Manoel Botelho de Oliveira (d. 1711),
en formellt framstående lärjunge af Gongora och
dennes skola, trots imitationen märklig genom en
viss nationell karaktär i sina dikter. - Sedan Bahia
1520 blifvit vice-konungens residens, blef denna stad
i allt högre grad ett centrum för landets
intellektuella lif. Litteraturen odlas flitigt, men
omhandtages af litterära sällskap, som alltmera leda den
in på den akademisk-panegyriska vägen. Bland
dessa föreningar må erinras om "Academia
brazilica dos esquecidos", som spelade en afsevärd roll.
Emellertid äro ett par diktare från denna tid af
verklig betydenhet. Manoel de Santa
Maria Itaparica
(f. 1704) är författare till
skaldestycket "Eustachidos", som skildrar den helige
Eustachius’ lif, samt till "Descripção da Ilha de
Itaparica", skaldens födelseort. Särskildt i
sistnämnda verk framträder en sträfvan efter en
nationell ton, som förut föga kommit till synes i den
brasilianska diktningen. Den andre betydande skalden
från denna tid är juden Antonio José da
Silva
(f. 1705), en verkligt genialisk skald, som
genom sitt dramatiska författarskap väckt
uppmärksamhet äfven utom sitt hemlands gränser. Hans
pjäser, hvaraf åtta äro i behåll, utmärka sig för
en spännande intrigbyggnad och framför allt en
aldrig sinande komisk verve, som gör dem njutbara
äfven för en nutida läsare. Bland de bästa äro
"Vida de Don Quijote de la Mancha" och "As
guerras de Alecrim e Mangerona". Antonio Josés
lif var fylldt af olyckor, till större delen härflytande
från hans judiska börd. Han brändes 1739 på bål
efter en process med anledning af påstådt återfall
i judendomen, som han emellertid faktiskt sedan
länge öfvergifvit.

Den senare hälften af 1700-talet är ett för
den brasilianska litteraturen betydelsefullt
tidehvarf. Visserligen är denna litteratur alltjämt
till sin allmänna karaktär en efterbildning af
den portugisiska, och Coimbra är alltjämt äfven
brasilianernas bildningshärd, men man skönjer mer och
mer en nationell egenart, som hos några författare
tager form af en medveten sträfvan till något nytt
och själfständigt. Brasiliens växande betydelse för
moderlandet bidrager härtill, men äfven residensets
öfverflyttande till det blomstrande Rio de
Janeiro, där flera akademier bildades, af hvilka
"Arcadia ultramarina" var af stor betydelse
för litteraturen. Viktigast var dock en politisk
tilldragelse, hvilken band litteraturen närmare
vid den alltmer vaknande längtan efter nationellt
oberoende, nämligen den i Minas Gerães utbrutna
misslyckade resningen, i hvilken flera författare
deltogo (se härom Brasiliens historia, sp. 20). Denna
händelse hade stor betydelse för litteraturen
såväl under den närmaste tiden hos den redan förut
existerande s. k. Minasskolans diktare, som allt
framgent genom de frihetstendenser och den politiska
färg, som karakterisera flera brasilianska skalders
verk. Bland Minas-skolans episke skalder framstå José
Basilio de Gama
(d. 1785), hvars förnämsta arbete
är dikten "Uruguay", som i fem sånger skildrar de
spanska och portugisiska truppernas strider mot de
för sitt oberoende kämpande indianerna i Uruguay,
samt José de Santa Rita Durão (d. 1784), hvars epos i
tio sånger, "Caramurú", är egnadt åt Bahias upptäckt
och kolonisering, som utfördes af Diogo Alvares,
af infödingarna benämd Caramurú. Äfven lyriken hade
inom Minas-skolan framstående representanter. Den
mest berömde är Thomas Antonio Gonzaga (d. 1807). Han
sökte efterlikna Petrarca och har i sin diktsamling
"Marilia de Dirceu" lämnat prof på hög poetisk
begåfning och stor formell talang. Mindre betydande,
men märklig för den starka lokalfärgen i sina
erotiska dikter är Manoel Ignacio da Silva Alvarenga
(d. 1814). Hans dikter bära namnet "Glaura", liksom
"Marilia" uppkallade efter föremålet för skaldens
kärlek och hans sång. - Under 1800-talet når den
brasilianska litteraturen sin högsta utveckling,
samtidigt med att landet efter sin politiska
frigörelse (1822) går hastigt framåt i själfständig
inhemsk kultur. Redan då regenten vid Napoleons och
fransmännens infall i Portugal öfverflyttade hofvet
till Brasilien, kan ett uppsving förmärkas, och detta
fortgick sedan under alltmer tilltagande politisk
lifaktighet. Det religiösa elementet börjar nu åter
spela en betydande roll, och de förste författarna
voro andliga vältalare af hög rang. Antonio
Pereira de Souza Caldas
(d. 1814) författade
formsköna och innerliga religiösa dikter och vann
stor berömmelse för sin versifierade öfversättning
af Davids psalmer. Hans samtida, den mera mystiskt
anlagde Frei Francisco de São Carlos, är mest känd
för sitt religiösa epos "A assumpção da santissima
virgem", hvars lyriska delar och naturbeskrifningar
förvärfvat det en berättigad popularitet. Den främste
lyrikern under 1800-talets början var måhända José
da Natividade Saldanha
, hvars patriotiska sånger
ega mycken kraft och skönhet. Äfven några af de
i tidens politiska strider inblandade statsmännen
utmärkte sig såsom författare, bl. a. José Bonifacio
de Andrade e Silva
(d. 1837), som skref i klassisk
stil hållna patriotiska sånger, samt den för sina på
ålderdomen samlade "Maximas, pensamentos e reflexões"
högt skattade Marianno José Pereira da Fonseca
(d. 1848). Samtidig med dem var Francesco
Vilella Barbosa
, markis af Paranaguá
(d. 1846), hvars elegi vid Pedro I:s död och
"Cantata à primavera" vunnit en viss berömdhet. -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:42:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbd/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free