Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brasilien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var hans myndighet erkänd i hela landet. Som
kejsare (1822–31) kom Dom Pedro I snart i strid
med liberalerna och företog redan i nov. 1823
en statskupp, hvarigenom den i maj inkallade
lagstiftande församlingen upplöstes. I mars 1824
utfärdade han en på 1789 års principer byggd,
oktrojerad författning, men dess bestämmelser
stannade tills vidare på papperet, och kejsaren
styrde med diktatorisk myndighet, medan Cochrane
gjorde slut på en i norra B. proklamerad, oberoende
federativ republik (aug. s. å.). Förnämligast
genom Cannings inverkan förmåddes Portugal att (29
aug. 1825) erkänna B:s oberoende. Då efter Johan
VI:s död följande år Pedro ärfde Portugals krona,
afstod han dessa sina rättigheter till dottern
Maria da Gloria, hvarigenom skilsmässan mellan de
båda länderna fullbordades. Den nya författningen
började 1826 tillämpas, men ej i liberal anda,
och sista resten af kejsarens popularitet försvann,
då det treåriga kriget mot Argentina (1825–28) slöt
med förlusten af Banda Oriental, som under engelsk
bemedling måste erkännas som själfständig republik
(Uruguay). Ett upplopp i Rio de Janeiro förmådde
kejsaren att abdikera till förmån för sin sexårige
son, Dom Pedro (6 april 1831), hvarefter han afreste
till Europa, där han dog 1834. Dom Pedro II (1831–89)
stod under sin omyndighetstid under ett af kamrarna
utnämndt regentskap, hvilket först hade att bestå
häftiga tvister med den unge kejsarens uppfostrare,
de Andrada, och sedermera endast med vapenmakt
kunde betvinga de federalistiskt och republikanskt
sinnade invånarna i Bahia och Maranhão. Äfven
sedan Pedro förklarats myndig och bestigit tronen
(1840), fortforo länge oafhängighetsstriderna i
provinserna. Rio Grande do Sul hade förklarat sig
oberoende 1835 och försvarades till 1843 af Garibaldi;
insurgenterna underkastade sig först 1845. En tvist
med England om visitationsrätten ledde 1850 till en
uppgörelse och slafhandelns afskaffande. I förbund
med Paraguay, Uruguay och argentinska insurgenter
bekämpade B. 1850–52 diktatorn Rosas i Argentina,
hvilkens hotande envåldsmakt det lyckades de
förbundne att störta. Nu följde en tid af lugn och
fredlig utveckling. Pedro II, som var en fint bildad
och humanitärt anlagd personlighet, sökte i sitt
regeringssätt efterlikna Europas konstitutionella
monarker. I motsats mot de spanskamerikanska
republikernas presidenter använde han ej diktatur och
belägringstillstånd som vapen i partistriderna. 1824
års författning, ändrad genom tilläggsakter af 1834
och 1845, kringskar ganska mycket kejsarens myndighet
och förlänade väsentligen åt kejsaren ett modererande
inflytande, som väl öfverensstämde med Pedros
personliga läggning. Decentralisationen var ganska
långt drifven, och hvarje provins hade vidsträckt
förfoganderätt öfver sina egna inkomster, så att
Förenta staternas federalism i B. var kombinerad med
den från Europa komna konstitutionella monarkiens
princip. På 1860-talet stördes harmonien genom
utbrottet af nya, ytterligt häftiga partistrider,
och kammarupplösningen 1863 inledde en period
af täta ministerskiften. En ekonomisk kris ökade
förvirringen. 1865–72 förde B. jämte Argentina och
Uruguay ett långvarigt och kostsamt krig mot diktatorn
Lopez i Paraguay, hvilket tryggade segelfriheten på
floderna Paraná och Paraguay och för en tid befäste
B:s anseende som sydamerikansk stormakt. – Under de
sista decennierna af Pedro II:s långa regering dominerade
frågan om slafveriets upphäfvande brasiliansk
politik. Redan på 1850-talet hade slafhandeln
afskaffats och insmugglingen af slafvar från
Portugals afrikanska besittningar stäfjats. Ett
förslag om slafveriets gradvis skeende aflösning
kom till följd af Paraguay-kriget ej till
genomförande. Personligen var kejsaren ifrig
anhängare af slafemancipationen. Första steget till
dess genomförande togs genom Rio-Branco-lagen 1871,
som stadgade, att för framtiden alla negerbarn föddes
fria, dock med skyldighet att förblifva i tjänst hos
sina mödrars egare till fyllda 21 års ålder; vissa
statsinkomster anslogos till fonder för slafveriets
gradvis skeende aflösning. 1886 genomdref en
konservativ ministär en lag, enligt hvilken slafveriet
skulle vara afskaffadt inom 17 år. Slaffrågan
hade nu blifvit ett vapen i partistriderna, och
för att vinna folkgunst föreslog kejsarens dotter
Isabella, grefvinna af Eu, hvilken var regentinna
under faderns vistelse på en resa i Europa, 8 maj
1888 en lag, som 13 s. m. antogs af kamrarna och
stadgade slafveriets omedelbara afskaffande utan
skadeersättning åt slafegarna. Det öfvergående
folkjubel, som hälsade lagens promulgering, byttes
i missnöje, då allmän förvirring i plantagedriften
uppstod och kaffeskörden nedgick till en tredjedel af
sin förra storlek. Förbittringen bland plantage-egarna
användes skickligt af några energiska republikanska
partigängare, hvilka med ovilja motsågo den
reaktionsperiod man efter kejsarens död väntade
under hans bigotta dotter och hennes gemål,
den illa omtyckte grefven af Eu. I provinserna
fruktade man, att de skulle slå in på en strängt
monarkisk centralisationspolitik. De missnöjdes
antal ökades med flera officerare, som harmades
öfver kommenderingar från Rio de Janeiro till
aflägsna gränsprovinser. Rörelsens ledare voro den
positivistiske ifraren Benjamin Constant, professor
i matematik vid krigsskolan, samt de republikanske
tidningsredaktörerna Quintino Bocayuva och Ruy
Barbosa. Marskalk Deodoro da Fonseca och amiral Van
den Kolk representerade i sammansvärjningen de af
personliga skäl missnöjde militärerna. Resningen
tog form af en militärrevolt i Rio de Janeiro (15
nov. 1889). Den åldrige monarken, nedbruten af sorg
öfver sina undersåtars otacksamhet, fogade sig utan
försök till motstånd i det skedda och inskeppade sig
med sin familj till Europa (17 nov.). De sammansvurne
bildade en provisorisk regering med Fonseca som
president och proklamerade genast, för att vinna
provinserna, en republikansk federativförfattning.
Den nya regeringen gaf politisk rösträtt åt alla
brasilianare, som kunde läsa och skrifva (21 nov.),
förklarade kyrkan skild från staten (10 jan. 1890) och
utskref val till en konstituerande nationalförsamling,
hvilken sammanträdde 15 dec. s. å. och med några
ändringar 24 febr. 1891 antog det af den provisoriska
regeringen utarbetade författningsförslaget. Genom
folkets politiska likgiltighet och tryck från
ämbetsmännen hade valen helt utfallit till regeringens
förmån. Söndring och motstånd yppade sig emellertid
snart. Fonseca, som i febr. 1891 formligen valts till
president, kom snart i strid med nationalkongressen
om sin vetorätt, upplöste då kongressen (4 nov.),
proklamerade belägringstillstånd i Rio de Janeiro och
antog diktatorsmyndighet. Redan förut var missnöjet
starkt öfver regeringens olyckliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
