Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 35-36 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brassier de Saint-Simon Vallade ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Braun, namn på flera svenska släkter utan
gemensamt ursprung. Några af dessa äro inkomna från
Tyskland. Den svenska adliga släkten Braun härstammar
från en Johan B., som i början af 1600-talet inkom
till Göteborg från Frankfurt a. M., och hvars sonson
Johan 1686 erhöll adlig värdighet, hvilken efter hans
död öfverflyttades på brodern Jakob, stamfader för den
ännu lefvande ätten. - Släkten von Braun, som erhållit
svenskt adelskap, men icke introducerats, härstammar
från en gammal österrikisk patriciersläkt. Ätten var
sedan på 1400-talet bosatt i Pommern. Joakim Kristofer
von B., sekreterare hos svenske generalguvernören
grefve Nils Bielke, blef 1690 af Karl XI adlad. Några
af hans ättlingar hafva öfverflyttat till Sverige, men
ätten har fortfarande sin förnämsta hemort i Pommern,
där den innehar stora majorat. En sonson till Joakim
Kristofer von B. var skalden Vilhelm August Detlof
von B. (se nedan). - Af svenskt ursprung är en släkt
Braun, som härstammar från rusthållaren Brodde i
Eskebäck i Fagerhults socken, Småland, och utgrenat
sig i de adliga ätterna Brauner, Braunerhjelm och
Braunersköld. Denne Broddes son, kyrkoherden och
riksdagsmannen Nikolaus Brodderi (f. 1617, d. 1693),
kallade sig Bruun eller Braun samt var fader till
medicine doktorn Lars Braunersköld, adlad 1719,
biskopen Nikolaus Braun, hvars barn adlades 1719 med
namnet Braunerhjelm, samt landshöfdingen och skalden
Johan Brauner, adlad 1715, friherre 1731.


A. Den adliga släkten von B. Dit hörde: Vilhelm
August Detlof von B., skald och novellist, föddes
8 nov. 1813 på gården Brängesås i Böne socken af
Älfsborgs län. Sin skoltid tillbragte han i Skara och
Göteborg. Han var endast 15 år gammal, då han - 1828 -
kom till Karlberg för att gå samma bana som fadern,
hvilken var öfverstelöjtnant. För militäryrket passade
emellertid föga hans lynne, och han nådde aldrig högre
än till löjtnantsgraden vid Västgöta Dals regemente
(1839). Redan tidigt biktade han för vänner sin
motvilja mot den bana, dit omständigheterna fört
honom, och denna motvilja ökades ännu mera, då han
råkade tjäna under en kitslig och despotisk chef,
som på allt sätt trakasserade honom, och hvars bild
han tecknat i en af sina noveller såsom typen för
en människoplågare. Redan 1846 tog B. afsked från
krigstjänsten.

Hans egentliga lefnadskall var skriftställarens. Redan
på Karlberg började hans vittra talang göra sig
gällande i täflan med andra vittra kadetter, som
Albano-Adlersparre och Ridderstad, och uppmuntrades
af krigsskolans chef, Lefrén, och af en bland dess
lärare, skalden Grafström, hvars skaplynne var så
vidt skildt från B:s som gärna är tänkbart.

Han utbildade sedan alltmera sin versifikatoriska
gåfva, mest för sitt eget "privata nöje" och till
gamman för sina vänner, och hans diktning fick
härigenom redan från början detta obesvärade,
grofkorniga tycke, som tyder på dess ursprung
i burschikosa ungkarlskretsar med en doft af
kasernångor. Från att uppträda offentligt af
hölls B. länge dels af en naturlig försynthet,
som doldes bakom hans skrofliga yta, dels af en
viss, icke obefogad känsla af att han saknade den
vittra utbildning, som en skriftställare helst
borde ega. "Bildning", säger han själf, "är ett
conditio sine qua non för att lyckas i hvilken
genre som helst", och han klagar öfver att han fått
en otillräcklig boklig underbyggnad. Emellertid
offentliggjorde han i Aftonbladet 1834 sina första
tryckta dikter, och allt som åren gingo, blef han en
mycket flitig författare. 1837 utgaf han den första
samlingen af sina Dikter (3:e uppl. 1844), hvilka
skaffade honom stor popularitet såsom en glad och
uppsluppen humorist, den där icke skrädde orden och ej
var ängslig att anspela på "det ekivoka". Sedan följde
Dikter II (1838; 2:a uppl. 1844), Nyare dikter (1840;
2:a uppl. 1844), Dikter IV (1841; 2:a uppl. 1848 samt
de poetiska kalendrarna Calle (1843; 2:a uppl. 1848),
Carolina (1844; 2:a uppl. 1849), Bror (1846), Knut
(1847), Den namnlöse (1849), Lite nytt till julen
(1849), Herr Börje (1851), Sju sofvare (1853),
Farbror Mårten (1856), Z (185$, Borup (1860, utgifven
postumt), i hvilka kalendrar utom versifierade
dikter äfven förekommo berättelser. Därjämte utgaf
han särskildt Berättelser och utkast (1847) samt
Berättelser, reseminnen m.m. (1850).

Den personlighet,
som uppenbarar sig i B:s författarskap, är i grunden
en trohjärtad, uppriktig, om uttrycken föga vårdsam
hedersman, af ett oppositionellt skaplynne. Politiskt
och socialt är han hvad man den tiden kallade en
"rabulist", och hans diktning är ofta riktad emot
samhällets spetsar, mot den gällande konvenansen, mot
monarki, kyrka och militarism, ty denne militär hatade
innerligt krigarkallet ej minst sådant det då tedde
sig i fredstid. Men dessutom visar B. en oppositionell
tendens mot vissa härskande litterära smakriktningar
och personligheter. Främst betecknar hans uppsluppna,
grofkorniga, stundom cyniska författarskap ett
bakslag emot den sentimentala, månskenssvärmande,
ofta sjukligt trånande diktning, som med Stagnelius
såsom förebild och Böttiger som hufvudrepresentant
vunnit sympatier i många kretsar. B:s cynism utgjorde
ock en icke obefogad gensaga mot det ljufliga och
pryda, mot det akademiskt polerade och hjärtnupna;
hans skaldskap talar ofta en djärf soldats kraftiga
och plumpa tungomål, men bakom hans grofva ord klappar
ett varmt hjärta. Och B. är för öfrigt själf icke
heller fri från en viss känslosamhet. Ej få af hans
skaldestycken röja en allvarlig, ofta rent dystert
färgad stämning, framkallad af missmod öfver ett i
visst afseende förfeladt lif, af en kärlekslycka,
som gått i kvaf, och väl också af ruelse öfver
det rumlarlif, hvari han tidtals sökte tröst. Dessa
känslosamma stycken (exempelvis Mitt konterfej) hafva
vunnit en knappast ringare popularitet än de muntra,
uppsluppna och burleskt humoristiska, i hvilka han med
oförliknelig djärfhet "slog till ett gapskratt" midt
bland epokens myckna "jämmer och tandagnisslan". I
dessa senare dikter uppenbarar B. mycken kvickhet,
en uppsluppen munterhet och stort herravälde öfver
den versifierade diktformen. Ofta gör härvidlag hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>