Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bremen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
B:s namn förekommer i historien, nämligen under formen
Bremun (lat. Brema), första gången 787, hvilket år
Karl den store där upprättade ett biskopsstift (se
nedan). 1186 utfärdades det första kejs. privilegiet
för staden, och 1246 fastställdes sättet för
val af stadens råd och dess befogenhet. Trots
beroendet af biskopen erhöll den småningom en
tämligen själfständig ställning, slöt handelsfördrag,
förvärfvade privilegier i England och Norge m. m. och
inträdde i hanseförbundet (1285–1358 och 1427–33
var den dock utesluten därur). Under 1400-talet
löstes den från nästan allt beroende af biskopen
och började anses som en fri riksstad. Reformationen
fann gynnsamt mottagande (1618 förklarades reformerta
läran för statsreligion), och staden kämpade tappert
för både sin religiösa och sin politiska frihet. Den
senare bragtes dock i fara, sedan det omgifvande
biskopsstiftet i början af 1600-talet råkat i starka
händer och genom westfaliska freden (1648) kommit
i Sveriges ego. Enär staden saknade hemul för sin
egenskap af fri riksstad – först 1646, vid ryktet
om stiftets afträdande till Sverige, hade den för
100,000 fl. (175,000 kr.) utverkat ett kejserligt
frihetsbref åt sig –, blef förhållandet mellan B. och
svenska kronan oklart och spändt. Sverige, som ej
erkände frihetsbrefvet, hade visserligen i nämnda
fred förbundit sig att lämna B:s gamla kyrkliga
och politiska fri- och rättigheter oantastade, men
gjorde dock sedermera anspråk på en viss öfverhöghet
(det fordrade bl. a. hyllning och att få inlägga en
besättning i staden). När B. likväl uppträdde som
själfständig riksmedlem (trots Sveriges protester
fick det 1654 en representant på tyska riksdagen),
uppstodo tvister ("första bremiska kriget"), som
till en början bilades genom recessen i Stade 28
nov. 1654, enligt hvilken B. förband sig att gifva
hyllning m. m., men där frågan om riksomedelbarheten
uppsköts till framtida underhandling. B:s vägran att
hylla Karl XI och dess pretenderade riksomedelbarhet
m. m. ledde 1665 till en krigsförklaring af Karl XI:s
förmyndarregering. Svenskarnas mening var dock icke så
mycket att betvinga B. som att skaffa sig en antaglig
förevändning att i Tyskland hålla en stridsfärdig här
– som ett lockbete för subsidiebringande allianser –
under en tidpunkt af diplomatiska förvecklingar. Också
kom det ej till någon egentlig träffning i detta
för den svenska ledningen föga hedrande krig,
hvilket i historien är kändt under namnet (andra)
bremiska kriget och 15 nov. 1666 fick sin afslutning
genom traktaten i Habenhausen. Enligt denna af stod
B. till 1700 från att låta sig representera på tyska
riksdagen och från säte och stämma i nedersachsiska
kretsen, hvaremot de af svenskarna å stadens område
uppförda befästningarna slopades och Sverige förband
sig att vid möjliga tvister med staden ej skrida till
fientligheter. Utgången af "kriget" var ett gifvet
nederlag för Sverige (se K. A. Lundquist, "Sveriges
krig med staden B. och politik i samband dermed åren
1665–66", 1893). Tvistefrågorna mellan staden och
Sverige blefvo icke fullt lösta. Men huset Hannover,
till hvilket Sverige 1719 afträdt hertigdömet
Bremen, erkände 1741 stadens riksomedelbarhet. 1803
blef B. fri riksstad, men blef 1810 af Napoleon
införlifvadt med franska riket och gjordt till
hufvudstad i depart. Wesermynningarna. 1815
förklarades det af kongressen i Wien för fri riksstad
och medlem af
Tyska förbundet, 1867 ingick det med sitt område
i Nordtyska förbundet, och sedan 1871 tillhör det
Tyska riket.
3. Fordom ärkebiskopsstift, sedan hertigdöme. Det
omgafs af Nordsjön, Elbe, Lüneburg och Verden,
braunschweigska amtet Thedinghausen och fria
riksstaden B. Ytinnehållet var 5,176 kvkm. Numera
utgör detta land en del af preussiska prov. Hannover
och bildar jämte stiftet Verden och landet Hadeln
regeringsområdet Stade (375,000 inv. 1900). Stiftet
B. upprättades 788 af Karl den store för det af honom
eröfrade landet. 846 öfvertogs det af
Ansgarius (se d. o.), sedan dennes eget ärkebiskopssäte,
Hamburg, blifvit förstördt af danskarna. 849
förenades det återupprättade Hamburgs ärkestift med
B:s stift; men som ärkebiskopen af Hamburg fortfor att
residera i B., blefvo de förenade stiften med tiden
kallade B:s ärkebiskopsstift. Ärkebiskoparna af B.,
bland hvilka den berömdaste var Adalbert (se d. o.),
d. 1072, innehade primatet öfver de tre skandinaviska
länderna, ända till dess ärkebiskopsstolen i Lund
upprättades (1104), och verkade med mycket nit för de
nordiska folkens kristnande. Reformationen, som redan
1522 vunnit insteg i stiftet, infördes, fullständigt
efter 1566, men stiftet fortfor att administreras af
styresmän under titeln ärkebiskopar, utsedda af det
dåmera protestantiska domkapitlet bland protestantiska
lekmän, helst furstesöner. Den på grund af 1629 års
restitutionsedikt inbrytande katolska reaktionen
slogs tillbaka af svenskarna, hvilkas trupper 1632–35
höllo stiftet besatt. Den siste ärkebiskopen var
danske konungen Kristian IV:s andre son, Fredrik,
som valdes 1634, men förjagades af svenskarna, hvilka
1645 under Königsmarck togo stiftet i besittning
och sedan behöllo det. Under fredsmäklingarna i
Osnabrück framkastades – antagligen af ambassadören
Johan Oxenstierna – det förslaget, att stiftet skulle
som furstligt län öfverlåtas åt Axel Oxenstierna och
hans ätt, men genom freden (1648) sekulariserades det
och tillföll, under titeln hertigdöme, den svenska
kronan. På en landtdag i B. 1651 kommo Sveriges
drottning och hertigdömets ständer öfverens om
hvilken ställning de borde intaga till hvarandra,
och 1652 ordnades den för B. med inbegrepp af amtet
Thedinghausea (= Halland), hertigdömet Verden
(= Öland) och amtet Wilshausen ( = en medelstor
svensk kyrksocken) gemensamma styrelsen. Ständerna
(representanter för ridderskapet och städerna)
samlades till "landtdag" (Verden hade dock sin egen
landtdag) och egde bl. a. rätt att bevilja (nya)
sammanskott, skatter och acciser samt att utse vissa
"landtråd", med hvilka regeringen kunde rådgöra i
viktiga ärenden. I spetsen för regeringen, hvars
sätevar Stade, stod (general)guvernören, som var
högste befälhafvare öfver krigsmakten och president
i regeringsrådet (1 "kansler" och 2 "regeringsråd",
den ene af svensk börd, den andre infödd adelsman),
som handlade ärendena kollegialt. Till ett
"justitiekollegium" ("kanslern" och 4 "justitieråd"),
1663 ombildadt till en hofrätt, vädjades, från landets
domstolar och från detta till tribunalet i Wismar. Ett
"konsistorium" (generalsuperintendenten, 1 prost, 2
assessorer samt, i viktigare fall, superintendenterna
i Bremen och Verden) handlade ärenden rörande kyrkan
och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
