Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bremen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för hela hennes framträdande, liksom för den moderna
samhälls- och sederomanen i allmänhet, nämligen
den engelska familjeromanen alltifrån Richardson,
Fielding, Goldsmith, Smollet och Sterne samt dess
efterföljare, och därifrån härrör ock den ton af
moraliserande "bon sens", som framträder t. ex. i
professorns anförande i "Familjen H.", då han
försvarar lektyren af "de goda romanerna".
Småningom blef Fredrika B:s författarskap kändt,
och en af de förste, som invigdes i hemligheten,
var hennes fars forne lärare Franzén, hvilken jämte
Brinkman tillhörde hennes förste gynnare. Franzén - då
Svenska akademiens sekreterare - var det nog ock, som
föranledde, att akademien på nyåret 1831 tillerkände
mindre guldpenningen åt "ett obekant fruntimmer",
hvars teckningar ur hvardagslifvet ansågos röja ej
mindre snille än tankegåfva samt utmärka sig för ett
naivt och behagligt uttryckssätt.
Därmed var snart Fredrika B:s anonymitet afslöjad. Nu
följde några år, under hvilka hon samlade sig och
genomgick en andlig luttringsprocess. Under besök i
Kristianstad hos sin gifta syster, Charlotte Quiding,
gjorde hon bekantskap med en djupsinnigt anlagd
tänkare och teolog, den med äldre och nyare filosofi
förtrogne rektor P. J. Böklin (f. 1796, d. 1867,
sedan 1840 kyrkoherde i Köpinge i Lunds stift),
som på hennes utveckling öfvade ett genomgripande
inflytande, och som tillmötesgick hennes behof att
samla sig kring en djupare religiös, om än icke fullt
ortodox åskådning, hvarefter hennes sanningssökande,
framåtsträfvande ande trängtade. (Ett giftermålsanbud
från Böklins sida afböjde Fredrika, liksom ett
par föregående.) Böklin tillhörde den hegelska
riktningen, tidens stora filosofiska strömning, som
aflöst schellingianismen och som var af icke ringa
betydelse för den andliga utvecklingen i Sverige,
särskildt i Syd-Sverige, under 1830-40-talen, och det
både till höger och vänster, hos ortodoxa teologer
såväl som hos radikala publicister. Indirekt har den
genom Böklin påverkat Fredrika B., som dels muntligen,
dels under en djupgående brefväxling kom under
Böklins starka inflytande. (För brefväxlingen jämför
S. Adlersparres och S. Leijonhufvuds nedannämnda
verk.) Den dittills i en mera ytlig guvernantsvisdom
uppfostrade Fredrika B. genomgick nu en ordentlig
skolning efter mera vetenskapliga metoder. Man
bör måhända icke öfverskatta betydelsen af de rent
positiva <i>lärdomar<i>, som hon af Böklin inhämtade, men
man kan svårligen öfverskatta betydelsen af den insats
han gaf till stärkande af hennes <i>personlighet<i>. Han,
som i grunden var den underlägsne anden, hade dock
under några år den makt, som den säkre har öfver den
sökande. Hennes förut något fladdrande personlighet
fick nu mera hållning och klarare medvetenhet om mål
och syften. Men på samma gång medförde umgänget och
meningsutbytet med Böklin hos henne en benägenhet
att docera äfven i den skönlitterära alstringen.
1834 framträdde Fredrika B. inför allmänheten med nya
skildringar ur hvardagslifvet, i hvilka man märker
en afgjord fördjupning, om än de nyvunna filosofiska
intressena breda sig en smula på novellistikens
bekostnad. Så är fallet i <i>Presidentens döttrar<i> (1834;
senaste uppl. 1894), där utflykterna på spekulationens
område något skada den eljest vällyckade romanen,
som eger sin styrka i fint psykologiska
teckningar af hvardagslifvet och sällskapslifvet,
framställda med en älskvärd enkelhet, som erinrar
om fru Lenngren; samt ännu mera i dess fortsättning
<i>Nina<i> (1835; senaste uppl. 1894), där författarinnan
förlorat beröringen med verklighetens mark och
sväfvar nog mycket i molnen. Den disharmoniska
ställning, som framträder i "Nina", lär vara
påverkad af ett intimt umgänge med en högboren dam i
Kristianstad, af starkt världsligt skaplynne; det var
vid denna väninnas dödsbädd, som Fredrika B. knöt ett
intimt vänskapsband med hennes släkting grefvinnan
Sommerfeldt, som bjöd henne att gästa sig å gården
Tomb i Norge, där hon ock i stillhet och fullkomlig
enslighet tillbragte åren 1833-35 och äfven vintrarna
1836, 1837, 1838 och 1839.
Dessa år äro tider af den kraftigaste produktion;
utom de redan nämnda arbetena tillkommo nu hennes båda
hufvudarbeten, <i>Grannarne<i> (1837; senaste uppl. 1892)
och <i>Hemmet eller familjesorger och fröjder<i> (1839;
senaste uppl. 1893). "Grannarne", Fredrika B:s bästa
karaktärsroman, behandlar återigen förhållandet
mellan föräldrar och barn. Romanen är skrifven
i brefform, ett lån från den äldre engelska
romandikten. Denna form lämpar sig förträffligt
för berättelsens början, då den lilla läkarfrun,
f. d. musiklärarinnan, skildrar sin omgifning,
sin mans släkt och umgänge, därvid författarinnan
inlägger större konst än i sina föregående romaner;
exempelvis äro karakteristikerna af den äkta mannen,
den trofaste Björn, och af hans gamla styfmor "ma
chère mère" förträffliga, ej minst den senare med
sina humoristiska smådrag; svagast i boken äro de
högromantiska scenerna mellan "den förlorade sonen"
Bruno och Serena, i hvilka man märker att det trots
all hvardaglig verklighetsskildring bodde ej så litet
af en romantiker i Fredrika B. Dessutom skadar här
brefformen. - I Brunos öde ville hon för öfrigt
teckna brottslingens återvinnande åt samhället,
ett af tidens filantropiska favoritämnen.
Med "Grannarne" vann Fredrika B. en vidsträckt
läsekrets ej blott i Norden, utan ock i
Tyskland, England och Amerika: hennes namn
blef världsbekant. "Hemmet" står på jämnhöjd med
"Grannarne", hvad angår skildringen af karaktärerna,
och är, om än ej så spännande, mera mättad med
verklighetens sanning, ömma och veka toner (t. ex. Henriks
dödsbädd) växla här med drag af humor (Petrea,
Jeremias). I denna roman kan man för öfrigt finna
grodden till hennes blifvande stora reformgärning,
finna tanken på kvinnofrigörelsens sak skjuta sina
hjärtblad; problemet hvad som skall blifva af de
många döttrarna ställes under debatt. Harmen öfver
de missförhållanden, som lade onaturliga skrankor på
kvinnans verksamhet, hade länge kokat inom Fredrika
B. Uttalanden, sådana som Göta hofrätts bornerade
invändningar mot lagkommitténs förslag om ogift
kvinnas myndighet, hade ökat hennes förbittring, och
genom studiet af den betydande, med henne jämnåriga
engelska författarinnan Henriette Martineaus skrifter
hade Fredrika B. kommit till insikt om nödvändigheten
af <i>lagreformer<i> för kvinnans frigörelse. I början
hade hon ryggat tillbaka för yrkandet att alla
verksamhetsbanor skulle öppnas för kvinnan, men redan
i januari 1838 upptager hon på fullt allvar denna
fråga i sin brefväxling med Böklin och afvisar dennes
invändning att kvinnan borde hålla sig till sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
