Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 101-102 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brendan ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Curaçao" en tur till Samoa-, Vänskaps- och
Viti-öarna samt Nya Hebriderna (beskrifven i
praktverket Jottings during the cruise of H. M. S.
Curaçao among the South Sea islands, 1873) och
for slutligen öfver Kina, öknen Gobi, Sibirien och
Ryssland till Frankrike, där han vistades i Paris
under belägringen, och återkom därpå till England.
Hans rika samlingar förvaras dels i British
museum, dels i hans födelsestads museum. Under sina
resor studerade han flerstädes grundligt folkens lif.
I Nord-Amerika lefde han en tid bland indianerna,
och på Nya Zeeland medverkade han 1864 kraftigt
vid maoriernas pacificerande.
(G. Stg.)

Brendan. Se Brandanus.

Brendekilde [brännekille], Hans Andersen,
dansk målare, f. 7 april 1857 i byn Brendekilde på
Fyn, bondson, gick i lära hos en stenhuggare i
Odense och studerade därpå i Köpenhamn, först
skulptur, sedan måleri. I allvarligt kända
figurbilder, ofta med en något mörk syn på lifvet, har
B. kämpat sig fram till säkert herravälde öfver
form och färg. Han hör till den yngre skolans mest
betydande representanter. En vacker religiös målning
af honom med den enkla benämningen En landsväg
inköptes 1893 för danska konstmuseet. B. är ock
representerad i Göteborgs museum.
Ph. W.*

Brendel, Franz, tysk musikskriftställare, f.
1811, d. 1868, höll i Freiberg, Dresden och Leipzig
föreläsningar i musikhistoria och öfvertog 1844
redaktionen af den af Schumann 1834 grundade
"Neue zeitschrift für musik", hvilken under hans
ledning i början var ett hufvudorgan för "nytyska
skolan" och sedermera intog en förmedlande hållning.
B. utgaf Grundzüge der geschichte der musik
(1848, 6:e uppl. 1887), Geschichte der musik in
Deutschland, Italien und Frankreich (1852, 8:e
uppl. 1902), ett mycket läst arbete, utmärkt af
spirituella vyer och glänsande stil, men ej fritt från
partiskhet, Die musik der gegenwart (1854), Geist
und technik im klavierunterricht (1867) m. m.
A. L.


Brendler, Frans Fredrik Edvard,
tonsättare, f. 4 nov. 1800 i Dresden, var son af en
tysk flöjtist, som 1802
fick anställning i svenska
hofkapellet, samt
bestämdes, trots sina
tidigt ådagalagda
musikaliska anlag, för
köpmansyrket och sattes på
ett handelskontor i Visby.
Men sedan han
1823 återkommit till
Stockholm, uppträdde
han med stort bifall
som flöjtist i "Harmoniska
sällskapet" och
gaf jämväl lektioner i
musik. Med förvånande
hastighet tillegnade han sig den nödvändiga
musikteoretiska insikten och framträdde snart äfven som
lycklig kompositör. Han komponerade melodramerna
Spastaras död (till Lidners text) och Edmund och
Clara, symfoni för stor orkester, samt flera
pianostycken och sånger, bland hvilka må nämnas Necken,
Serenad och Amanda, alla till ord af Stagnelius.
Hans bana afbröts af döden 16 aug. 1831, under
det han arbetade på sångspelet Ryno (orden af B.
von Beskow), som fullbordades af dåv. kronprinsen
Oskar och uppfördes 1834. Kort förut hade han
blifvit ledamot af Musikaliska akademien.

B. hade, om ett längre lif förunnats honom, utan
tvifvel utvecklat sig till något stort. Han egde
uppfattning, känsla, fantasi, förstånd och smak i
grupperingen samt sinne för en riktig deklamation. Dessa
egenskaper, i förening med en anmärkningsvärd
instrumenteringskonst, röja sig i "Spastaras död" -
ett verk, som på sin tid väckte förtjusning. Första
satsen ur hans symfoni intygar, att han äfven egde
formens energi uti fullföljandet af den musikaliska
tanken. Där ansluter sig B. hufvudsakligen till
Beethoven, i sitt sångspel däremot afgjordt till
Weber. I sångerna, bland hvilka "Amanda" intager
hedersrummet, kan äfven Schuberts inflytande
spåras. Den nationella folktonen anslår B. endast
undantagsvis, såsom i den bekanta romansen ur Ryno:
"Och riddaren drog genom trettimila skog".
A. L.

Brenets, Les [lä brenä], fabriksort i schweiziska
kantonen Neufchâtel, i Doubs’ dal, omedelbart
vid franska gränsen. 1,403 inv. (1900). Tillverkning
af ur, optiska instrument och spetsar.

Brennabor, slaviska namnet på staden Brandenburg.

Brenne [brä’n], landskap i Frankrike, i Berry
och Touraine, mellan Indre och Creuse, nu deladt
på depart. Indre och Indre-et-Loire. Detta land
hade, liksom Sologne, för 3 sekler sedan skogar och
ängar med rinnande vatten och var bekant för sina
beten och sitt milda klimat, men efter skogarnas
uthuggning bortspolade vattnet den på ett för vattnet
ogenomträngligt lerlager liggande matjorden och
gaf upphof till en mängd dammar och kärr (med
en sammanlagd areal af 8,000 har), som förpestade
luften och decimerade befolkningen (medellifslängden
var ännu för några årtionden sedan endast 22 år).
Därför har man genom afdikningar och väganläggningar
sökt förbättra såväl det sanitära tillståndet
som jordbruket. Några dammar användas för odling
af blodiglar.

Brenner, ett 1,370 m. högt pass, som skiljer
Oetzthalalpernas grupp Stubaieralperna från
Zillerthalalperna och förmedlar öfvergången mellan
Eisack (biflod till Etsch) i s. och Sill (biflod till Inn)
i n. Det är ett af Alpernas mest trafikerade pass,
och öfver det går den äldsta af järnvägarna öfver
Alperna, Brennerbanan, öppnad 17 aug. 1867. Den
har från Innsbruck till Bozen en längd af 129 km.;
dess största stigning är på norra sidan om passet
1:40 och på den södra 1:44. På banan finnas
27 tunnlar, men själfva passhöjden öfverskrides
under bar himmel. – B. har sedan urminnes tider
varit en hufvudfarväg mellan Tyskland och Italien;
den är den lägsta af alla större passvägar mellan
dessa länder samt farbar alla årets tider.
J. F. N.

Brenner, en urspr, finsk släkt, härstammande
antagligen från en bonde i Nerpis by i S:t Mårtens
socken, Åbo län. Grenar af ätten adlades 1664 och
1712. Se Magnus Brenner, "Namnet Brenner i
Finland" (i Sv. litt. sällsk. i Finland förh. o.
upps. XIV).

1. Elias B., målare, numismatiker, f. 18 april
1647 i Storkyro prästgård i Österbotten, d. 16 jan.
1717 i Stockholm, blef 1663 student i Uppsala och
1668 på grund af sina arkeologiska insikter och sin
skicklighet i teckning anställd som ritare vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>