Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brendan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
4. Peter Johansson B., den förstnämndes kusins
son, präst, politisk lycksökare, f. i Nerpes
1677, studerade vid akademien i Pernau och blef
sedan fältpräst, var flera år i fångenskap i
Ryssland och sedermera hofpredikant hos Karl XII i
Turkiet. Det var B., som höll den predikan, hvilken
afbröts af den bekanta kalabaliken. 1712 utnämndes
han till kyrkoherde i Vasa, men tillträdde icke
platsen. Genom angifvelser sökte B. de maktegandes
ynnest och förvägrades därför rätt att intaga
säte i prästeståndet vid 1719 års riksdag. Kort
därefter flydde han till Danmark och inlät sig i
landsförrädiska stämplingar, men blef i Hamburg
gripen och utlämnad till Sverige, där han åter
gjorde sanningslösa angifvelser. 1720 dömdes
han af en ständernas kommission till döden och
blef s. å. halshuggen (se illustr. sp. 103–104).
E. G. P.*
Brennglas, Adolf. Se Glassbrenner, A.
Brenning, Emil, tysk litteraturhistoriker, f. 1837
i Münden, professor vid Bremens "hauptschule", har utgifvit
litteraturhistoriska studier öfver
Leopold Schefer (1883),
Otto Funcke (1884),
Adolf Friedrich von Schack (1885) och
Gottfried Keller (1891) m. fl.,
en illustrerad tysk litteraturhistoria samt en undersökning om
Die gestalt des Sokrates in der literatur des vorigen jahrhunderts (1899).
Brenno. Se Blenio.
Brennus, namn (troligen ej, som man stundom menat,
blott en titel) på galliska furstar och härförare.
– 1. B., anförare för de galler, hvilka omkr. 387
f. Kr. inbröto norrifrån, besegrade romarna vid
Allia samt sköflade Rom utom Kapitolium, som han
förgäfves belägrade. Slutligen förband han sig, mot
en ersättning af 1,000 mark guld, att aftåga. När
summan uppvägdes åt honom, lär han hafva kastat sitt
svärd i viktskålen under utropet Væ victis! ("Ve de
besegrade!"). Se Liv. V. 38; 48. Namnet förekommer
blott i yngre källor och synes öfverflyttadt till Roms
historia från Greklands, se B. 2. –
2. B., anförare för de galler, som omkr.
278 f. Kr. inträngde i Grekland, men blefvo slagna vid Delfi.
Brenta, ett äldre rymdmått för flytande varor i
Italien och Schweiz, i Turin = 49,3 l., i Milano =
75,5 l., i Schweiz växlande mellan 37,5 och 87 l.
Brenta (romarnas Medoacus major), flod i öfre Italien,
rinner upp ur Lago di Caldonazzo i södra Tyrolen,
ej långt från Trient (449 m. ö. h.), genomflyter
Val Sugana, blir segelbar vid Dolo och utföll
ursprungligen i venezianska lagunen, men har nu med
stora kostnader ledts omkring den till Chioggia,
där den genom Porto di Brondolo går ut i Adriatiska
hafvet. Hela längden är 160 km., af hvilka 8 km. äro
segelbara. Åt flera håll utgå från B. segelbara
kanaler. Flodens stränder äro öfversållade med villor,
parker, byar och trädgårdar.
Brenta-alperna, en grupp af södra kalkalperna
i södra Tyrolen, mellan Nocedalen i n. och
Sarcodalen i s. (sålunda i en helt annan
trakt än floden Brenta). De utgöra en hög,
mycket söndersliten och ofarbar berggrupp, som
på sina högsta delar bär evig snö. De högsta
topparna äro Cima Tosa (3,176 m.) och Cima Brenta
eller kejsar Frans Josefs spets (3,155 m.).
J. F. N.
Brentano, Georg Joseph von, friherre, tysk-svensk
militär och diplomat, född (årtalet ej kändt) på
Hautzenstein, i neuburgska området, Öfre Pfalz,
hade varit hofråd i Bajern, zweibrückisk kammarherre
och på Bar-konfederationens sida deltagit i Polens
inre strider, då han 1771 gick i fransk tjänst.
Jämte flera andra franska officerare bevistade
han 1774 turkarnas fälttåg emot ryssarna, tillhörde
1780–83 den franska undsättningskåren i Nord-Amerika
samt avancerade till öfverste och "maréchal général
des logis". 1784–87 vistades han i Turkiet med
uppdrag att förbättra gränsförsvaret och infanteriets
utbildning samt sände till såväl Versailles som
Stockholm redogörelser för sina iakttagelser rörande
förhållandena inom turkiska riket. Kort före utbrottet
af turkarnas krig emot Ryssland 1787, hvilket den
franska regeringen ogillade, rappellerades B.,
sedan han för den turkiska regeringen framlagt
en fälttågsplan, som visserligen godkändes, men ej
följdes. I slutet af 1788 infann han sig i Stockholm,
där han med Gustaf III i största hemlighet öfverlade
om sättet för en kombinerad svensk-turkisk krigföring
emot Ryssland. Sedan han insändt ansökan om afsked
ur fransk tjänst, utnämndes han i jan. 1789 till
öfverste i svensk tjänst och skickades (med ett årligt
traktamente af 2,500 dukater) till Turkiet för att,
ackrediterad hos storvesiren, gifva den turkiska
arméns ledning en för den gemensamma saken gynnsam
riktning. Till storvesiren läger kom B. ej, men han
lyckades vinna sultanens öra och stod i den intimaste
förbindelse med storherrens ministär, som mottog och
gillade hans operationsplaner – planer, som dock ej
följdes af den allsmäktige storvesiren vid armén –
och som begagnade sig af hans medverkan äfven vid
diplomatiska förhandlingar, såsom med Preussen (1789)
och Polen (1790). Men underrättelsen om Sveriges
separatfred i Värrälä gjorde i senare hälften af 1790
slut på B:s inflytande hos divanen. B. var en erfaren
och duglig officer; han var därjämte en idérik och
talför man med brinnande verksamhetslust, men han var
maktlysten och vidt kringgripande samt skaffade sig
därigenom snart ovänner. Förordnad att jämte ministern
G. J. B. von Heidenstam bevaka Sveriges intressen i
Konstantinopel, ryckte han snart till sig ledningen
af affärerna, hvilket framkallade obehagligheter inom
legationen, och i jan. 1792 fick B. i smickrande
ordalag afsked. Han stannade emellertid kvar i
Konstantinopel till 1794 i hopp om än portugisisk,
än turkisk tjänst. Han åtnjöt en svensk pension af 500
dukater till sin död, i Regensburg 20 dec. 1798. Hans
betydande diplomatiska korrespondens förvaras i
svenska riksarkivet.
J. Th. W.
Brentano. 1. Klemens B., tysk skald, f. 1778
i Ehrenbreitstein, studerade i Jena och uppehöll sig
sedan i Frankfurt a. M., Marburg, Heidelberg, Wien,
Kassel, Landshut och Berlin. 1818 drog han sig
tillbaka till Dülmen i Westfalen, där han lefde som
asket, sysselsatt med att uppteckna den stigmatiserade
nunnan Katarina Emmerichs visioner, beskrifna i
hans bok Leben der heiligen jungfrau Maria
(1852). Därefter gaf han sig åter ut på årslånga
resor, hvarunder hans öfverretade sinnestillstånd
alltmer förvärrades, och dog i Aschaffenburg 1842. –
B. skildras af sina samtida som outtömligt fantasirik
och bländande genial, men samtidigt ojämn och orolig,
öfverspänd och själfförtärande. Hans diktning är
originell, ofta bisarr, rik på lyriska skönheter,
kvicka infall och mystisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
