- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
119-120

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brescia ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nya bostäder. Dessa utflyttningar började omkr. år
450 och fortsatte oafbrutet under mer än 150 år. Ofta
anförda af munkar eller präster, bildade de nykomne
stundom egna religiösa samhällen, i mycket skiljaktiga
från de, under romartiden kristnade, ursprunglige
invånarnas. Snart uppstodo i B. två kyrkor,
armorikanernas strängt romerska och de invandrade
britternas, som med minnet af gamla privilegier
gjorde anspråk på en viss själfständighet. Med
tiden utsträcktes denna dualism till rent politiska
förhållanden, så att B. omkr. år 600 var deladt i två
ganska skarpt skilda delar: Romania, armorikanernas
och galloromanernas land, med hufvudstaden Rennes,
och Britannia, britternas land. Hela landet var
fördeladt på fyra grefskap och två furstendömen,
och under dessas härskare stodo höfdingarna för
olika klaner, de s. k. mactyern. Dessutom förekommo
enskilda höfdingar, s. k. tyern, hvilka behöllo ett
visst inflytande ända till franska revolutionens
tid. Ehuru inga särskilda fördrag ingingos mellan
de olike herrarna, stod dock B. alltjämt som en enhet
gentemot yttre fiender.

Tätt befolkadt och, tack vare munkarna, välodladt,
var B. ett lockbete för de frankiske konungarna
alltifrån Klodvig, hvilken armorikanerna understödt
mot romarna. Sedermera erkände bretagnarna tid efter
annan till namnet frankernas öfverhöghet, men i
verkligheten voro de nästan fullt själfständiga. Ej
ens Karl den store kunde helt betvinga dem, och
därför satte hans son Ludvig den fromme i spetsen
för dem en nationell höfding Noménoë’ eller Néomène,
som blef B:s förste hertig. Under frankiska rikets
snart därpå följande upplösning häfdade B. åter sin
själfständighet, och sedan följde en tid af inre
split och yttre kamp mot normannerna, som under mer
än ett halft sekel läto landet undergå de värsta
härjningar. Dock lyckades de ej befästa sin makt där,
men sedan den inhemska dynastien 1171 utslocknat på
svärdssidan, tillföll B. 1213 genom gifte och konung
Filip Augusts intriger såsom franskt län Pierre
Mauclerc, grefve af Dreux, en ättling af franska
konungahuset. Denne och hans efterträdare tillknöto
allt fastare bandet med Frankrike, men B. häfdade
alltjämt sin särställning med egna lagar, som snart
blefvo upptecknade, och egen representation, hvari
sedan hertig Artur II:s tid (1305-12) äfven borgare
från vissa städer hade säte och stämma. Hertig Johan
III:s död, 1341, framkallade tronstrider, hvilka
inom kort sammanföllo med "hundraårskriget" mellan
Frankrike och England. B. stod därunder än på ena, än
på andra sidan, ehuru folket i regel tog Frankrikes
parti, och hertigarna sökte med växlande framgång
försvara sin själfständighet mot båda de kämpande
parterna. Den siste hertigen var Frans II (1458-88),
som grundlade universitetet i Nantes, gynnade landets
handel och industri och upprättade parlamentet i
Vannes, hvilket bestod ända till revolutionen. Efter
hans död kom B. till hans dotter Anna, som 1489 blef
förlofvad med ärkehertig Maximilian af Österrike,
men 1491 tvangs att äkta den franske konungen Karl
VIII, som sålunda kom i besittning af B., ehuru med
bekräftandet af alla dess privilegier. När gemålen
dog, 1498, återvände Anna till B., där hon återtog
sina rättigheter som hertiginna, och endast på för
B. ytterst förmånliga villkor kunde Ludvig XII,
Karl VIII:s efterträdare, vinna hennes hand och hennes
hertigdöme. Annas enda dotter, Claude, ärfde 1514
B. efter modern, men lämnade dess styrelse åt sin
make, hertig Frans af Angoulême, sedermera Frans I
af Frankrike. Äfven denne måste högtidligen bekräfta
alla B:s ständer tillkommande privilegier. Detta
skedde genom fördraget i Vannes 1532, hvarigenom
B. definitivt förenades med Frankrike, och sedermera
sammanfaller dess historia med detta lands.

Litt.: Af den rikhaltiga litteraturen om B. må
nämnas Lobineau och Morice, "Histoire de B." (5
bd, 1707-46), Daru, "Histoire de B." (3 bd,
1826), Roujoux, "Histoire des rois et des ducs
de B." (4 bd, 1828-29), de Courson, "Histoire
des peuples bretons" (2 bd, 1846), Le Saint, "La
B. ancienne et moderne" (2:a uppl. 1879), Dupuy,
"Histoire de la réunion de la B. à la France"
(2 bd, 1880), de Laborderie, "Histoire de B." (3
bd. 1896-99), och Eudel, "À travers la B." (1898).
E. A-t.

Bretagnes [breta’nj], fr., ett slags lärft, uppkalladt
efter prov. Bretagne.

Breteuil [bretö’j]. 1. Gabrielle Emilie, fransk
författarinna. Se Châtelet-Lomont.

illustration placeholder

2. Louis Charles Auguste le Tonnelier, baron de
B., fransk statsman, f. 1730, d. 1807, tjänstgjorde
först vid franska beskickningen i Petersburg och
blef 1763 ambassadör i Stockholm, där han med värme
och frikostighet tog sig an de besegrade hattarnas
sak. Sedan han förgäfves lagt ut omkr. 2 mill. livres
(l 1/2 mill. kr.) för detta parti vid riksdagen 1765-
66, sökte han verka för konungamaktens stärkande
genom att understödja det för denna sak kämpande
hofpartiet, men lämnade Sverige redan 1767, hvarefter
han var ambassadör i Holland, Neapel (1771-75)
och Wien (1775-83). 1783-87 var han minister för
det kungliga huset, på hvilken post hans alltför
absolutistiska tänkesätt gjorde honom omöjlig under
den då i Frankrike tilltagande jäsningen. 1789 var
han efter Necker en kort tid åter minister. B. ledde
1790 i Solothurn de hemliga underhandlingarna
mellan Ludvig XVI och de nordiska hofven, som
gingo ut på nationalförsamlingens störtande. 1792
på grund däraf anklagad för högförräderi inför
nationalkonventet, lefde han i landsflykt till
1802, då han fick återvända till Frankrike,
där han sedan ej spelade någon politisk roll.
E. A-t.

Breteuil-sur-Noye [brotö’j-syr-nö>a’], stad i franska
depart. Oise, vid nordbanan. 2,795 inv. (1901). Gammal
tvåskeppig kyrka (från 12:e årh.), ruiner af ett
abbotkloster från 6:e årh. Tillverkning af stengods,
yllevaror och landtbruksmaskiner. Forntidens
Bratuspantium, bellovakernas hufvudstad, som intogs
af Cæsar, antages af några arkeologer hafva varit
den närliggande byn Vendueil-Caply.

Bret Harte [bre’t ha’t], amerikansk författare. Se
Harte.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:01 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free