Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bretholz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romaner, hvilka hafva samma ämne som de bretonska,
t. ex. Perceval, hafva visat sig vara senare
bearbetningar af de franska bretonska). De franske
skaldernas förhållande till de bretonska traditionerna
är ytterst fritt. Men keltiska element ingå, om ock
i växlande kvantitet, i de franska dikterna. Här och
där kan man spåra uråldriga föreställningar från den
keltiska mytologien, t. ex. om dödsriket. Äfven
det fantastiska, det underbara och feartade,
det äfventyrliga och öfvernaturliga, som utgör
ett så väsentligt element i dessa romaner, är
säkerligen oftast af keltiskt ursprung. Borgen,
som en viss natt hvarje år är osynlig, trädgården,
som är omgifven af en molnvägg och i hvilken härskar
en ständig vår, trollkällan, som bevakas af en fe,
konungariket, i hvilket man inkommer blott öfver en
enda brygga, drakar, som hålla i fängsligt förvar
ädla prinsessor, vidare kärleksdrycker, dvärgar och
liknande trollerier äro utan tvifvel keltisk egendom,
äfven om man i ett eller annat fall kan påvisa deras
likhet med allmänt europeiska eller orientaliska
sagor. Om till dessa lån från kelterna äfven hör den
form af romantiskt passionerad kärlek, sådan som
den mest typisk framställes i Tristan och Isolde,
är väl tämligen tvifvelaktigt. Å andra sidan äro
tonen och andan franska, och närmast kan man jämföra
det keltiska i dessa romaner med orientalismen i en
Hugos eller Moores österländska dikter: det är endast
en tunn fernissa, en lokalfärg, som skalden utbredt
öfver sitt ämne. Utom de keltiska sagorna ingå andra,
orientaliska och antika motiv i dessa romaner. Så
t. ex. är hufvudmotivet i "Cligès" österländskt.
Den bretonska romanen är således en ren konstdikt,
uppkommen under inflytande af det stegrade
antikstudiet och den Provensalska kärlekslyriken. Den
är en parallellföreteelse till den ungefär samtida
antika epopéen och de bysantinska romanerna, och
hela genren utvecklar sig fullt konsekvent till en
äfventyrsroman. Den äldsta af dessa bretonska romaner
är troligen "Tristan", säkerligen ursprungligen
en serie af fristående sagor, hvilka slutligen
löst förbundits kring själfva hufvudmotivet. Sagan
behandlades flera gånger under senare hälften af
1100-talet (den äldsta kända är af Beroul, omkr. 1150,
den vackraste af Thomas, omkr. 1170, båda endast
i fragment, men kunna rekonstrueras medelst tyska
öfversättningar). I denna dikt framställes för första
gången i den moderna litteraturen den romantiskt
passionerade form af kärlek, hvilken af somliga
forskare anses såsom speciellt karakteristisk för
keltiskt kynne, af andra däremot för fransk: kärleken
uppfattas i denna dikt såsom ett öde, symboliseradt
genom kärleksdrycken, hvilken oupplösligt och utan
hänsyn till samhällets vanliga lagar förbinder de
båda älskande med hvarandra. Denna uppfattning
af kärleken betecknar ett bestämdt stadium i
de medeltida kärleksidealens utveckling. I den
Provensalska kärlekslyriken hade kärleken blifvit
till ett ceremoniell, en konst; känsloinnehållet hade
förflyktigats. Nu kommer naturgrunden åter till sin
rätt, utan att förlora sin förfining.
Tristansagan har ursprungligen intet att göra med
Artursagorna; först senare har man helt löst fäst
dem vid denna cykel. Den egentlige grundläggaren
af de bretonska romanerna är Chrestien de Troyes,
både genom uppfinningens rikedom och språkets skönhet
en af de förnämste medeltidspoeterna. Den psykologiska
motiveringen af händelsen, utan att vara synnerligen
djup, står hos honom högre än i den äldre dikten,
liksom han är en af de förste, som förstå att berätta
en historia så, att läsarens intresse spännes för
att få veta upplösningen. Han besatt en viss antik
bildning, i sin ungdom imiterade han delar af Ovidius’
metamorfoser och "Ars amandi". Han beskyddades af och
skref för Marie de Champagne, en af dessa furstinnor
med sydfranska anor och provensalsk kultur, som
under denna tid vunno inflytande på den nordfranska
dikten. Man ser således tydligt i hans eget lif
hvilka faktorer som varit verksamma vid uppkomsten
af hans romaner. Det är han, som gör denna roman till
bäraren af medeltidens idealiserade riddarlif och som
skapar den allmänna typ, som denna roman sedan länge
behåller. Stående figurer i dessa dikter äro Artur,
hans gemål Guinevra, hans nevö Gauvain, seneskalken
Rei och de öfrige riddarna af det runda bordet. Lifvet
vid konung Arturs hof utgör således bakgrunden för
själfva berättelsen. Den allmänna formen för denna
är att en okänd riddare ankommer till konung Arturs
hof; ett äfventyr erbjuder sig, som af alla anses
outförbart, men som den okände riddaren består jämte
många andra, hvarefter han slutligen gifter sig med
en dam, som han befriat och som i hemgift medför ett
konungarike. Mellan åren 1160 och 1175 författade
Chrestien följande romaner: "Erec", "Cligès",
"Tristan" (förlorad), "Ywain", "Lancelot" (skrifven
efter Marie de Champagnes uttryckliga anvisning och
den första, i hvilken det Provensalska galanteriet
framträder i rent doktrinär form) och "Perceval"
(de båda sistnämnda ej afslutade).
Ej minst viktig för den följande utvecklingen af de
bretonska romanerna blef Chrestiens dikt "Perceval",
berättelsen om en yngling, som, för att hållas fjärran
från riddarlifvet och dess faror, uppfostras af
sin moder, änka efter en i strid fallen riddare,
i djupet af en skog. En dag anländer emellertid en
skara riddare i lysande rustningar, och därmed är
piltens håg väckt för riddarlifvet. Han drar ut på
äfventyr och kommer därunder äfven till en borg,
hvarest han får se allahanda hemlighetsfulla ting,
bl. a. en gyllene skål, rikt smyckad med ädelstenar,
en graal (ordets etymologi osäker, möjligen af
lat. gradalis, kärl för drycker och matvaror),
om hvars betydelse han dock ej får klarhet och ej
heller läsaren, då som sagdt Chrestien ej afslutat
romanen. Samtiden var emellertid högeligen intresserad
för den hemlighetsfulla graalen, och Perceval fick
många fortsättningar och afslutningar. Viktig
bland dessa är den tolkning, som skalden Robert
de Borron (från början af 1200-talet, i dikterna
"Joseph d’Arimathie", "Merlin" och "Perceval";
endast den första och början af den andra finnas
kvar, men innehållet är bekant genom en något senare
prosaroman) gaf af graal, eftersom den sedan blifvit
den beståndande. Enligt Robert är graal den skål, som
Jesus med sina lärjungar användt vid nattvarden. Josef
af Arimatia uppsamlade i denna skål Frälsarens blod,
och så blef den en värdefull relik, "Saint-graal",
den heliga skålen, med hvilken många under kunde
förrättas. Josefs svåger, Bron, förde skålen till
Britannien, och ur hans ätt skulle födas den hjälte,
Perceval, som var utsedd till graalens väktare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
