- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
231-232

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Broglio ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

afgjordt liberal, röstade för Neys frikännande
och uppträdde med skärpa och bitande ironi mot
den öfverhandtagande reaktionen samt grundade 1828
den liberala tidskriften "Revue française". Efter
juli-revolutionen (1830) uppträdde han som politisk
doktrinär och innehade s. å. under några månader
först inrikes- och sedan kultusportföljen. 1832-36
var han, med ett halft års af brott, utrikesminister
och 1835-36 därjämte ministerpresident. I sistnämnda
egenskap afslöt han med England en mot slafhandeln
riktad traktat. B. var dock både i uppträdande och
åsikter något för förnäm för "borgarkonungadömet"
och kunde icke, trots flera erbjudanden, förmås att
ånyo inträda i regeringen. Vid februarirevolutionens
utbrott var han stadd på en beskickning till England,
men återkallades 1848 af den nya regeringen
och invaldes 1849 i nationalförsamlingen, där
han blef högerns ledare. I jan. 1851 utsågs
han till president i säkerhetsutskottet och
verkade ifrigt - i orleanistiskt intresse - för
författningsrevisionen. Sedan han protesterat mot
statskuppen af 2 dec. 1851, drog han sig tillbaka
till privatlifvet. 1855 invaldes han i franska
akademien. Död 1870. År 1863 utgaf B. Écrits et
discours,
och efter hans död utkommo Vues sur le
gouvernement de la France
(1870; 2:a uppl. 1871)
och Souvenirs du feu duc de Broglie 1785-1870 (4 bd,
1886-87), utgifna af hans son. Han var gift med madame
Staëls enda dotter. Albertine (f. 1797,
d. 1839), författarinna till Fragments sur divers
sujets de religion et de morale
(1840).

illustration placeholder

6. Charles Jacques Victor Albert, hertig de B., den
föregåendes son, fransk statsman och skriftställare,
f. 13 juni 1821 i Paris, inträdde efter afslutade
universitetsstudier i diplomatien och var anställd vid
beskickningarna i Madrid och Rom. Februarirevolutionen
1848 afbröt dock hans karriär, och han drog sig
tillbaka till privatlifvet, sysslande med litterära
arbeten. Han skref en serie historiska artiklar
i "Revue des deux mondes" och i den klerikala,
orleanistiska tidskriften "Le correspondant", alla
med syfte att försvara på samma gång kyrkan och den
konstitutionella liberalismen, en sammankoppling,
som var hans program under hela hans lif. 1862 blef
han Lacordaires efterträdare i franska akademien, dock
snarare af politiska än af litterära skäl. Efter att
1869 hafva fallit igenom vid valen till lagstiftande
kåren kom han 1871 in i nationalförsamlingen, där
han blef en af det orleanska partiets ledare, och
utnämndes kort därefter till ambassadör i London
af Thiers, som på så sätt trodde sig bli kvitt
en farlig motståndare. Äfven därifrån ledde dock
B. orleanisterna. Emellertid afgick han följande år,
missnöjd öfver sina landsmäns kritik öfver hans sätt
att leda underhandlingarna om ett handelsfördrag
mellan England och Frankrike, hvarefter han återtog
sitt säte i representationen, nu såsom ledare för
den monarkiska
oppositionen mot Thiers, hvilken han förgäfves sökt vinna för
sin sak. Dennes fall, hvari B. hade väsentlig andel,
och Mac Mahons uppstigande till makten gjorde B. till
ministerpresident och utrikesminister (maj 1873), en
post, som han utbytte mot inrikesministerportföljen
(26 nov. s. å.), när septennatet antagits. Hans
ytterliga konservatism och klerikalism gjorde honom
hatad af republikanerna, hans försök att försona de
kifvande pretendenterna af bonapartisterna och hans
förhandlingar med de senare af legitimisterna. Sålunda
bruljerad äfven med sina naturliga bundsförvanter,
måste han afgå 16 maj 1874. På dagen tre år senare
fick han af Mac Mahon i uppdrag att bilda en ny
ministär i st. f. den afskedade Simon. Meningen
var att med stöd af regeringens tryck på valmännen
skapa en ny, för en monarkisk restauration mera
gynnsamt stämd deputeradekammare. B., som nu blef
justitieminister, förmådde senaten att gifva sitt
bifall till kammarens upplösning och nya val. Detta
är innebörden i den s. k. "statskuppen af 16 maj"
(fr. le seize mai). Trots alla möjliga påtryckningar
från regeringens sida valde landet, främst på
grund af Gambettas med organisatorisk mästertalang
ledda valkampanj, en kammare med en öfverväldigande
republikansk majoritet, och Mac Mahon såg sig nödsakad
att "underkasta sig eller afgå" (fr. se soumettre ou
se démettre
). Han valde det förra, och B., själf ej
omvald, måste lämna regeringen 20 nov. 1877, hvarefter
han alltmer öfvergaf politiken. Efter ett fruktlöst
försök 1885 att komma in i deputeradekammaren egnade
han sig sedan helt åt litteraturen. Han dog i Paris
19 jan. 1901.

Bland B:s många arbeten, af hvilka flera äro
synnerligen märkliga, må nämnas: Études morales
et littéraires
(1853), L’église et 1’empire romain
au IV:e siécle
(1856-66), Questions de religion et
d’histoire
(1860), Nouvelles études de littérature et
de morale
(1868), Le secret du roi. Correspondance
secrète de Louis XV avec ses agents diplomatiques

1752-74 (2 bd, 1879), Frédéric II et Marie-Thérèse (2
bd, 1882; 2:a uppl. 1885), Frédéric II et Louis XV (2
bd, 1884, 2:a uppl. 1887), Marie-Thérèse impératrice
(2 bd, 1888), Histoire et diplomatie (1889), Le père
Lacordaire
(s. å.), Maurice de Saxe et le marquis
d’Argenson
(2 bd, 1891), La paix d’Aix-la-Chapelle
(1892), Le concordat (1893), L’alliance autrichienne
(1895), La mission de M. de Gontaut-Biron à Berlin
(1896), La journée de Fontenoy (1897, för privat
cirkulation), Malherbe (s. å., i serien "Les grands
écrivains français"), Voltaire avant et pendant la
guerre de sept-ans
(1898) och Saint-Ambroise (1899,
öfv. till engelska). Han har dessutom utgifvit
"Souvenirs - 1785-1870 - du feu duc de Broglie"
(4 bd, 1886) och "Mémoires du prince de Talleyrand"
(5 bd, 1891-92, efter original i B:s ego).

Broglio [brårljå], Emilie, italiensk skriftställare
och politiker, f. 1814 i Milano, d. 1892 i Rom,,
var vid utbrottet af 1848 års revolution lärare i
politik och nationalekonomi i Milano, blef därefter
sekreterare i den provisoriska regeringen och
förde underhandlingarna med konung Karl Albert af
Sardinien. Efter revolutionens undertryckande var han
professor i Turin, men återvände 1859 till Milano,
där han utgaf tidningen "La Lombardia". B. var 1861-76
ledamot af italienska parlamentet och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:26 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free