Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Browning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belägenheten att ej behöfva egna sig åt något
brödstudium. Han började uppsöka artistiska kretsar
och fick teatervurm, men hemföll icke åt något
bohemlif och bodde hemma hos föräldrarna i London
ända till sitt giftermål. 1833 fick han tillfälle
att besöka Ryssland. Han utgaf s. å. anonymt dikten
Pauline, det enda efterklangsartade af hans verk; det
bär märken efter hans Shelley-svärmeri och är tämligen
kaotiskt i form och känslouttryck, men genialiskt och
glödande. Fullt personlig, såsom den själstillståndens
diktare han skulle blifva, framstod han i den
dialogiska dikten Paracelsus (1835), ett försök till
återupprättelse åt den beryktade forskaren, som han
gör till en Faust-natur, kännetecknad af orygglig
sträfvan mot ett ideellt mål i trots af de frestelser,
som ärelystnad och intelligenshögmod ställt i
hans väg. I Sordello (1840) är hufvudpersonen
en italiensk medeltidsskald, som tragiskt slites
mellan drömlif och verksamhetslust. B. tyckte sig
tidigt med ängslan finna, att hans skrifsätt var för
allmänligt och omständligt; för att koncentrera
det strök han bort bindeord, relativpronomen
o. s. v. samt pressade våldsamt ihop orden och
satserna, liksom han äfven individualiserade sin
stil genom att sky slitna uttryck och massvis
upptaga ovanligare ord; detta ledde till, att han
ofta blef kärf och svårfattlig. Längst är detta
drifvet i den nämnda "Sordello", där han äfven
öfverdrifvit sin egendomlighet att underordna de
yttre händelserna under själsmålningen, så att de
förra endast antydningsvis skildras. På uppmaning
af den berömde skådespelaren Macready skref B., ett
för scenen afsedt drama, Strafford (uppf. 1837),
som efterföljdes af flera dylika: King Victor and
king Charles (1842), The return of the druses (1843),
A blot in the scutcheon (uppfördt s. å.), Colombe’s
birthday (uppf. 1844), Luria och A souls tragedy
(1846). Han låter situationerna utgöra probersten
på personernas sedliga halt, och det finnes godt om
poesifyllda ställen i dessa skådespel, men de äro
väsentligen läsdramer och slogo ej igenom. Ännu efter
flera års offentlig diktarverksamhet var B. uppskattad
af endast få män, sådana som Leigh Hunt, Carlyle och
skalden Landor. Under sammanfattningstiteln Bells and
pomegranates (hämtad från öfversteprästens klädnad
med de därå anbragta klockorna och granatäpplena)
utgaf han 1841-46 åtta diktverk, bland hvilka
det dramatiskt formade Pippa passes (1841) riktigt
afslöjade hans rika originalitet. Han skildrar däri,
hur en liten renhjärtad italiensk silkesspinnerska
helgdagsledig råkar att på nyårsdagens morgon, middag,
afton och natt gå sjungande förbi fyra helt olika
grupper af människor, som just äro stadda i afgörande
själskriser och af hennes sjungna verser hämta
intryck till bättre sinnelag och handlingssätt. Det
sjunde verket i nämnda cykel var Dramatic romances
and lyrics, smärre dikter af ofta brännande stark
karakteristik. Italien, där B. 1846 efter sitt
giftermål bosatte sig (om äktenskapet se ofvan B. 1)
hade alltifrån två kortare besök, som han förut gjort
där, blifvit så att säga hans själs hemland. Under
sitt femtonåriga samlif med makan författade B. just
ej mycket. I dikten Christmas-eve and easter-day
(1850) utvecklade han sin af dogmer tämligen obundna
religiösa trosbekännelse. In a balcony (1853) är
ett drama om segrande kärlek, och i Men and women
(1855), femtio
olika monologer mot historisk bakgrund, har
man hans kanske yppersta verk, i en form, som
blef hans säregnaste. Efter hustruns död, 1861,
kufvade B. sin sorg och återflyttade med deras
son till England, där han efter faderns död (1866)
lefde i gemenskap med en afhållen syster. Diktcykeln
Dramatis personæ (1864) fäste ny uppmärksamhet vid
honom. 1868-69 utgaf han sitt största och ryktbaraste
diktverk, The ring and the book (i 4 bd), som är för
B. högligen kännetecknande. Innehållet rör sig om
en italiensk rättegång på 1600-talet med anledning
af en upprörande mordtilldragelse, i det att en
grefve Franceschini har af svartsjuka mördat sin
unga hustru och hennes fosterföräldrar. I tolf
afdelningar framställes nu saken från olika synpunkter
af brottslingen, det oskyldiga offret Pompilia,
som ej genast aflidit, hennes förkämpe den unge
prästen Caponsacchi, sakförarna och domarna; allt,
äfven det nyfikna folkets skvaller, är återgifvet
med fotografisk noggrannhet, alltunder det att
dock det psykologiska intresset förhärskar. Stora
sträckor af dikten äro naturligen helt prosaiska,
men höjdpunkter af sin diktarförmåga nådde B. här
i teckningen af Pompilias passioneradt ömma och
rena själ, Caponsacchis berättelse samt den gamle
påfvens gripande motiv som högste domare i saken. -
Den nya generationen började köpa B:s arbeten. Han
blef på gamla dagar allt sällskapligare och hyllades
mycket, alltid bibehållande sin lifsglädje och
frimodiga flärdlöshet. Till hedersdoktor kallades
han af Cambridges universitet 1879, Oxfords 1882 och
Edinburghs 1884. Han författade under detta skede
oafbrutet, bl. a. Prince Hohenstiel-Schwangau,
saviour of society (1871), där han förklädt och
halft ironiskt låter Napoleon III i själfapologi
belysa sin bana, Fifine at the fair (1872), hvari
erotisk ombytlighet och trohet originellt vägas mot
hvarandra, The inn album (1875), som upphöjer den
stora kärlekslidelsen, och Dramatic idyls (1879-80),
hvari skaldeelden ännu brinner lifligt. Sedan
började ordrik och hårdknäckt metafysik bortskymma
ingifvelsen. I La Saisiaz afhandlade han sin orubbliga
tro på personlig fortvaro efter döden i naturlig
anknytning till jordelifvet. Under de senare åren
vistades han åter i Italien, hos sin son. Hans sista
arbete var <i>Asolando: fancies and facts (1889). Hans
stoft fick en äreplats i Westminster abbey.
Som skald är B. energisk realist med idealistisk
syn på världen och intager en alldeles egendomlig
ställning. Hans egentligaste uttrycksform är ett
slags dramatisk monolog, som möjliggör, att något
visst själstillstånd kommer till samladt uttryck i ett
afgörande ögonblick. Med stor och märkvärdig sympati
förstår han att sätta sig in i betraktelsesätten hos
alla lefvande varelser, från de högst stående till
de lägsta. Ytterst få skalder ha åstadkommit ett så
rikt galleri af individualiserade människokaraktärer,
hämtade från alla åldrar, kretsar och tidsskeden
samt ställda enhvar i sin troget tecknade miljö
och återgifna med ofta rent af visionär styrka. Den
måleriska ramen är därvid bisak för honom; hvad som
egentligen intresserar honom såsom det verkligaste
är det evigt mänskliga, tankar och lidelsers spel,
olika lynnens växt, lifvets tragedi och komedi. Hans
lugna sångmö höll sig däremot oberörd af politisk
entusiasm liksom af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
