Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Browning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Froissart lämnat en liflig skildring. Slutligen
blef, 1328, en fred sluten, genom hvilken Skottlands
själfständighet erkändes. Under B:s regering hölls
1326 det första skotska parlament, om hvilket man
säkert vet, att ombud för städerna närvarit. B. var
icke blott en tapper kämpe och en skicklig härförare,
utan äfven en klok regent, en vis lagstiftare och
en för sin tid ovanligt mild och human man. Han dog
1329 af spetälska. Jfr Maxwell, "Robert the B. and
the struggle for scottish independence" (1897).
3. David B., 1324-71, den förres son, konung af
Skottland, efterträdde sin fader, men fördes, sedan
Edward Baliol landstigit i Skottland 1332, till
Frankrike 1334. 1341 återkom han till Skottland,
hvarifrån engelsmännen blifvit fördrifna, och
återtog regeringen. 1346 började han krig med
England, men blef slagen och tillfångatagen i
slaget vid Neville’s cross s. å. 1357 återvann
han friheten. Hans återstående regering är utan
viktiga tilldragelser. Vid hans död tillföll kronan
enligt den gällande arfföljdsordningen Robert
II, den förste skotske konungen af huset Stuart.
H. A-n.
Bruce [brö’’s], Jakob Vilimovitj, grefve, rysk
general, f. 1670, var son af en till Ryssland
på 1650-talet invandrad skotte. Han egnade sig
tidigt åt matematikens studium, hvilket han sedan
idkade hela sitt lif, blef 1698 ingenjörofficer
och gjorde efter slaget vid Narva (1700)
tjänst såsom generalfälttygmästare och inlade
synnerligt stor förtjänst om det ryska artilleriets
utbildning. 1705 blef han generallöjtnant. B. var
med vid Schlūsselburg (1702), Nyenskans (1703),
Narva och Ivangorod (1704), Kalicz (1706), Ljesna
(1708), där han kommenderade vänstra flygeln,
Poltava (1709), riga (1710) och Prut (1711),
kommenderade de förenade rysk-dansk-sachsiska
arméernas artilleri i Pommern och Holstein (1712-13)
och slutade därmed sin krigarbana. B. utnämndes 1717
till president i bergs- och manufakturkollegiet samt
till senator. Han skickades såsom förste minister
1718 till kongressen på Åland och sedermera till
underhandlingen i Nystad, där han var med om att
underteckna freden 30 aug. 1721. B. lämnade 1726
statstjänsten och dog på ett af sina gods 19 april
1735. Han utgaf och öfversatte åtskilliga läroböcker
i sin vetenskap. - Hans broder Roman Vilimovitj B.,
f. 1667, d. 1720 såsom ledamot af krigskollegiet,
blef 1704 öfverkommendant i Petersburg och förde
befäl mot Maijdell och Lybecker. Han medverkade
till Viborgs eröfring och intog Keksholm (1710)
samt befordrades därefter till generallöjtnant.
(L. W:son M.)
Bruce [brö’s], James, engelsk resande, f. 1730,
d. 1794, bedref i sin ungdom vinhandel i Spanien,
kom därunder att studera arabiska och abessiniska
samt blef sedan konsul i Alger. Efter att under ett
par år hafva innehaft denna befattning och dessutom
utfört viktiga arkeologiska undersökningar, begaf
han sig 1768 till Egypten. Han lyckades där genom
insikter i läkekonsten och astrologien förskaffa
sig anbefallningar till sjeriffen af Mekka, den
abessiniske regeringschefen, armeniernas patriark
i Abessinien m. fl. viktiga personer och begaf sig
1769 öfver Röda hafvet till Abessinien, som då på
150 år varit så godt som obesökt af européer. Han
förvärfvade sig där en viss betydelse och erhöll till
och med en förläning. Inblandad i landets inre
stridigheter, upplefde han många äfventyr, under
hvilka han uppnådde Blå Nilens källa. 1772 återkom han
till Egypten och följande år till England. B. utgaf
1790 i 5 volymer sina reseskildringar, Travels
to discover the sources of the Nile, hvilka äfven
innehålla afhandlingar om Abessiniens äldre historia,
Egypten m. m. En ofulländad autobiografi är intagen
i de senare upplagorna. G. Stg.
Bruce [brö’s]. 1. Thomas B., earl af Elgin och
Kincardine, engelsk diplomat och konstsamlare,
f. 1766, d. 1841, inträdde 1785 i armén och
avancerade där till generalmajor samt användes
flitigt i diplomatiska värf. 1799 sändes han som
ambassadör till Konstantinopel och förstod att begagna
denna sin ställning till befrämjande af den äldre
grekiska konstens studium. Han lät bl. a. på egen
bekostnad den neapolitanske målaren Lusieri jämte
flera tecknare och modellörer på resor i Grekland
uppmäta och afteckna de förnämsta ruinerna samt erhöll
1801 af turkiska regeringen rätt att låta afgjuta
skulpturerna på Parthenon samt borttaga "stenstycken
med gamla inskriptioner och bilder". Ursprungligen
var detta sistnämnda ej hans afsikt, men han
ansåg de turkiska myndigheternas vanvård af dessa
ruiner berättiga en dylik åtgärd. Efter sin afresa
från Konstantinopel 1802 besökte han Grekland och
inköpte en mängd statyer, arkitektoniska prydnader
och andra minnesmärken från den grekiska konstens
storhetstid. Vid sin hemresa till England 1803
lät B. inpacka de konstsamlingar han hopbragt;
en del inskeppades på ett fartyg, som grundstötte
vid Korfu, så att de dyrbara konstskatterna måste
upptagas från vraket genom dykare, andra lågo länge
inpackade i Aten och Peiraieus och beslagtogos
1807 delvis af fransmännen. B. kvarhölls under
hemresan länge i Frankrike af Napoleon samt blef
efter hemkomsten anklagad för vandalism, roflystnad
och ohederlighet. Bland hans vedersakare märktes lord
Byron (i "Childe Harold"). B. utgaf till sitt försvar
Memorandum on the subject of the earl of Elgin’s
pursuits in Grecce (1810) samt anordnade i London,
sedan ändtligen alla hans samlingar 1812 dit ankommit,
en utställning af dem (de s. k. "Elgin marbles"),
hvarvid kritiken förstummades. Hela samlingen
inköptes 1816 af engelska staten för 35,000 pd
st. (omkr. 630,000 kr.), ungefär halfva summan af B:s
kostnader för samlingarnas åvägabringande, transport
och uppställning, samt införlifvades med British
museum. B. användes ej mera i statstjänst, men var
till sin död skotsk val-peer och en af nämnda museums
kuratorer. Se vidare British museum och Elgin marbles.
2. James B., earl af Elgin och Kincardine, den
föregåendes son, brittisk statsman, f. 20 juli
1811, blef 1841 som "liberal-konservativ" medlem af
underhuset, men öfvergick s. å. till följd af faderns
död till öfverhuset och sändes 1842 som guvernör till
Jamaica, där han kraftigt verkade för sockerodlingens
utveckling och negerbefolkningens uppfostran. 1847
efterträdde han lord Cathcart som generalguvernör
öfver Canada och sökte där förverkliga den koloniala
själfstyrelse hans svärfader, lord Durham, 1839
påyrkat i sin berömda "report" (se Canada). Under B:s
guvernörstid i Canada (1847 -54) lades också där den
fasta grundvalen till ett med riksenheten förenligt,
fullt parlamentariskt styrelsesätt. Dyningarna efter
1837 års uppror hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
