Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 359-360 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brunkol ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kaiserzeit", II, 192 ff., och
Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands" III.

^{J. H. B.} (^{T. H–r.})

Bruno, påfven Leo IX:s ursprungliga namn.

Den hel. Bruno. Staty af Houdon, i S. Maria degli angelo i Rom

Bruno,
kartusian-ordens stiftare, f. i Köln före midten
af 1000-talet, blef först kanik i Köln, därefter
föreståndare för domkyrkoskolan i Reims samt slutligen
kansler i ärkestiftet Reims. Själf ytterst sträng
till sitt lefnadssätt, kunde han ej fördraga den
sedliga slapphet, som mötte honom öfverallt. Han
drog sig därför 1084, jämte några likasinnade,
undan i ensamheten och grundade ett kloster i den
vilda klippdalen Chartreuse (Cartusia), i närheten
af Grenoble, i sydöstra Frankrike. Sålunda blef han
upphof till den s. k. kartusian-orden (se d. o.),
som på sin tid var den strängaste af alla
munkordnar. På kallelse af sin forne lärjunge
påven Urban II begaf sig B. mot slutet af sin
lefnad till Italien. Han grundade – sannolikt
1091 – ett kartusian-kloster vid La Torre
i Kalabrien, där han vistades till sin död,
1101. Han kanoniserades 1514. Hans åminnelsedag
är 6 okt. Litt.:
Löbbel, "Der stifter des karthäuser-ordens, d. hl. Bruno aus Köln" (1899).

^{J. H. B.} (^{T. H–r.})

Bruno, italiensk teolog, f. nära Asti i Lombardiet,
blef kanik i Siena, kom därpå till Rom, där
han trädde i förbindelse med Gregorius VII, och
utnämndes till biskop af Segni. Utan att uppgifva
sin biskopsstol inträdde han i klostret Monte
Cassino, till hvars abbot han 1107 valdes, men
måste 1111 återvända till sin biskopsstol. B. afled
1123 och blef 1181 kanoniserad (åminnelsedag
18 juli). Bland hans efterlämnade skrifter,
hufvudsakligen af homiletiskt och dogmatiskt
innehåll, finnes en skrift Libellus de symoniacis,
författad före 1109, som varit af betydelse under
striden mellan påfve- och kejsardöme. Litt.:
Mirbt, "Die publicistik im zeitalter Gregors VII" (1894).

^{T. H–r.}

Bruno, Giordano (eg. Filippo), den
störste italienske renässansfilosofen, f. 1548
i Nola i Syd-Italien, ingick vid 15 års ålder i
ett dominikankloster i Neapel, men då han där
misstänktes för kätteri, flydde han och aflade sin
munkdräkt 1576. Sedan förde han ett kringirrande
lif i norra Italien, drog därpå öfver Alperna och
kom 1579 till Genève. Där tyckes han hafva öfvergått
till kalvinismen, men blef äfven där betraktad såsom
kättare och exkommunicerad. Den ofördragsamhet,
som han därvid mötte, torde hafva lagt grunden
till den nedsättande mening, som han sedan hyste
om den reformerta protestantismen. Han begaf sig nu
till Toulouse, vid hvars universitet han med stort
bifall föreläste astronomi och den aristoteliska
filosofien. Under två år verkade han såsom professor
där, men då hugenottstriderna drefvo honom därifrån,
begaf han sig 1581 till Paris och uppträdde äfven

där med stort bifall såsom universitetslärare och
väckte sådant uppseende med sina föreläsningar om
minneskonsten och den s. k. lulliska konsten (se
Lullus), att han kallades till konung Henrik III för
att redogöra för sina idéer. Redan i Toulouse hade han
gjort försök till försoning med den katolska kyrkan,
och detta fortsatte han i Paris. Men då villkoret
härför från kyrkans sida var, att han skulle återvända
till sitt kloster, och han ej ville gå in därpå,
strandade dessa försök, som emellertid visa, att
B. ansåg sina filosofiska åsikter förenliga med
en friare uppfattning af den kristna tron. Med den
franske konungens anbefallning begaf han sig 1580
till London och vistades i det franska sändebudets
hus. Sin tid där använde han till att på italienska
utgifva flera skrifter, med hvilka han först nu
uppträdde såsom en lifsåskådningens reformator. Med
bombastiskt själfberöm anmälde han hos vice-kansleren
för universitetet i Oxford sin önskan att vid detta
lärdomssäte hålla föreläsningar. Så föreläste han
där öfver psykologiska och astronomiska ämnen och
kämpade på en offentlig disputation med den gamla
skolastikens försvarare. Efter två års vistelse
i England begaf han sig tillbaka till Paris, där
han i den latinska inbjudningen till en akademisk
disputation klart framlade grundtankarna i den
nya världsåsikt, som han ställde i motsats mot
medeltidens aristotelism. Troligen af de politiska
oroligheterna drifven från Paris, drog han sedan
omkring till de förnämsta tyska universiteten. I
Marburg vägrades honom att föreläsa, sannolikt i följd
af hans katolicism; däremot öppnade universitetet i
Wittenberg sina portar för honom. När han efter två år
höll sitt afskedstal där, prisade han däri den tyska
vetenskapen och särskildt den mot påfvemakten kämpande
Luther, en ny Herakles, som stred mot Kerberos. Efter
korta uppehåll i Prag och Helmstädt vistades han ett
år i Frankfurt för att där trycka en del latinska
skrifter. Sannolikt blef han emellertid därifrån
utvisad, och han var då nog lättrogen att låta locka
sig tillbaka till Italien, dit hans fosterlandskärlek
drog honom. Det var en ung veneziansk adelsman,
Giovanni Mocenigo, som lärt känna hans skrifter
och inbjöd honom, för att af honom få muntlig
undervisning. Efter en kort vistelse i Zürich,
drog B. därför på hösten 1591 åter öfver Alperna,
kom till Venezia, undervisade Mocenigo och bodde
slutligen i dennes hus. Mocenigo tyckes dock hafva
känt sig besviken på de hemliga kunskaper, i hvilka
han af B. fordrade att blifva invigd. Tillika torde
han hafva fått samvetsskrupler öfver att i sitt hus
hysa kättaren. Efter sin biktfaders råd anmälde han
därför B. för inkvisitionen och höll honom inspärrad i
sitt hus, tills B. intogs i inkvisitionens fängelse
våren 1592. Vid förhöret förklarade B., att han
alltid i sitt inre fasthållit kyrkans tro, ehuru
han såsom förlupen munk ej kunnat deltaga i kyrkans
gudstjänster, och han var ock villig att återtaga
de läror i sin filosofi, hvilka kyrkan ogillade,
liksom att underkasta sig den botgöring, som kunde
åläggas honom för att åter blifva upptagen i kyrkans
sköte. Tydligen hoppades han ännu på möjligheten
af en försoning, då han betraktade sin filosofi
såsom öfverensstämmande med kyrkans dogmer, om dessa
tolkades såsom blott antydande symboler. Men nu kräfde
den romerska inkvisitionen kättarens utlämnande,
och efter någon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>