Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 371-372 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brutus ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

folktribun med samma namn och den begåfvade,
härsklystna Servilia, halfsyster till Cato d. y., hvars
dotter Porcia blef hans andra maka. I B:s hem
umgicks flitigt den unge Cæsar, som äfven senare visade
familjen mycken uppmärksamhet. B. erhöll en vårdad
uppfostran; hemma och i Grekland idkade han
med framgång filosofiska och historiska studier och
uppträdde senare äfven som författare (tal och filosofiska
arbeten).

Med vördnad blickade han upp till sin morbror, stoikern och republikanen
Cato, och kände sig stolt att härstamma från B., frihetens förkämpe
(se B. 1). Hans karaktär har blifvit mycket olika bedömd.
I själfva verket var han nog en tämligen medelmåttig romersk aristokrat,
ingalunda fri från sin tids lyten; särskildt vinstbegäret synes ha
förledt honom till flera låga handlingar. Utom
familjetraditionerna och en viss svaghet för offentligt
erkännande var det framför allt en fanatisk beundran
för och svärmisk tro på något, som funnits under
Roms bästa frihetstid, men i själfva verket ej längre
fanns, gammalromersk manlig dygd, virtus romana,
det romersk-stoiska idealet, som utöfvade ett
afgörande. inflytande på honom och hans själsfränder: i
saknad af statsmannens lugna målmedvetenhet och
den sanna humanitetens finkänslighet kunde han därför
än plötsligt slå om, än med kränkt stolthet och
egensinnig fanatism envist fasthålla vid sin
föresats. - I borgerliga kriget deltog B., påverkad af
morbrodern, på Pompejus’ sida, men öfvergick
omedelbart efter slaget vid Farsalos till Cæsar, i hopp
att i dennes närhet bättre kunna verka för sina ideal.
Cæsar, som hade ett visst intresse i att låta äfven
utpräglade republikaner ha fria händer i sin närhet,
visade sonen till sin ungdomsvän Servilia mycken
välvilja; bl. a. utnämnde han honom till ståthållare
i det cisalpinska Gallien år 46 och hedrade honom
med stadspreturen för år 44. För den sammansvärjning,
som nu bildades mot "tyrannen" Cæsar, var
B., bäraren af det ärofulla namnet och såsom
stadspretor den främste, utsedd till ledare: så fort han
insett, att han bedragit sig på Cæsar, att denne höll
hans förhoppningar om frihetens återställande för ett
oskyldigt svärmeri, var han, djupt sårad, ögonblickligen
redo att offra sin välgörare "för statens väl",
dåraktig nog att tro att Rom efter "tyrannens" död
skulle som en man sluta sig till befriarna. Hans
deltagande bestämde mången tveksam. Det utrop, som
traditionen lägger i den döende Cæsars mun: "Äfven
du, min son!" innebär den helt visst sanna
förutsättningen, att intet mer förbittrade Cæsars död än
anblicken af B. bland mördarna. Den handfallenhet
republikanerna visade efter mordet gaf deras
farligaste motståndare, Antonius, som B. varit nog
obetänksam att skona, tillfälle att rycka till sig makten
(se Antonius 3). De fleste af mördarna
lämnade Rom, och äfven B. fann sig på hösten
föranlåten att begifva sig till Macedonien.
Vanligen uppges, att B. och Cassius af Cæsar fått
sig Syrien och Macedonien bestämda och att
Antonius beröfvat dem deras provinser. Det var
emellertid först senare, som de erhöllo någon
rätt till de af dem redan hösten 44 sannolikt
blott usurperade provinserna: på förslag af Cicero
erhöll B. prokonsulariskt befäl i Macedonien, något
senare gaf senaten äfven Cassius, som gått öfver till
Syrien, öfverbefäl. Emellertid vidtogo de inga
åtgärder för att hindra det på hösten 43 stiftade
triumviratet (se Augustus och Antonius 3).
Efter rustningar i Asien förenade de sig i Sardes,
öfvergingo Hellesponten och mötte vid Filippi (hösten
42) med en ansenlig styrka Antonius och Octavianus.
I början betydligt underlägsna i truppstyrka, fingo
dessa tid att förstärka sig. B. vann visserligen en
afgjord seger öfver den mot honom stående
Octavianus, som för tillfället låg sjuk, men Cassius blef
slagen af Antonius och störtade sig i sin förtviflan
på sitt svärd. Ungefär en månad senare såg sig B.
på grund af härens påtryckningar nödsakad att mot
sin vilja leverera en drabbning, som denna gång
ledde till triumvirernas fullständiga seger. B. valde
att dö för en väns svärd för att ej behöfva falla i
fiendens händer. Hans lik behandlades af Antonius
med aktning; askan sändes till hans moder, Servilia,
som öfverlefde honom, men Porcia följde sin make
genom en frivillig död. Litt.: se B. 2.
H. Sgn.

Brutus (fr. Brut d’Angleterre), en medeltida
engelsk sagofigur, sonson till Æneas samt det
britanniska rikets grundläggare. Se Wace.

Bruun [brun], Tomas Kristofer, dansk
författare, f. 1750, d. 1834, blef 1767 student och
lifnärde sig som språklärare samt erhöll 1802
professur i engelska vid universitetet. Efter att hafva
skrifvit några dåliga sentimentala skådespel och ett
par ännu sämre historiska (Enevoldsregeringens
indförelse och Erik Glipping) väckte han 1783
uppseende med Mine fritimer, en samling versifierade
berättelser, affattade i tarfliga verser med pratsjuk
bredd och med ämnena afsiktligt valda bland de
slipprigaste hos Boccaccio och Lafontaine. Boken
framkallade en kabinettsorder af statsministern Ove
Guldberg, hvari föreskrefs, utom konfiskering och
böter, att B. skulle inställa sig till ny konfirmationsundervisning
hos biskop Balle, vid risk af tukthusstraff.
Detta förfarande väckte naturligtvis mycken
förargelse, ådrog regeringen hån och skaffade
författaren en oförtjänt sympati. Fem senare samlingar
1788-99 (Rimerier m. fl.) innehålla delvis
liknande slippriga berättelser och äro lika tarfligt
utförda. Det samma gäller om hans episka travesti
Judith eller Bethuliaden (1815). I den litterära
"judefejden" 1813 uppträdde B. med flera hånande
flygskrifter mot J. Baggesen, som till svar betecknade
honom som en skald i Venus Vulgivagas tjänst och
en fuskare i konst.
E. Ebg.


Bruun [brun], Malte Konrad, dansk politisk
författare och (på franska språket) geograf, f. 12
aug. 1775 i Thisted, d. 14 dec. 1826 i Paris. Han
blef 1790 student och studerade först teologi, men
lämnade snart detta studium, påverkad af fritänkaren
O. Horrebow, och började en mångsidig litterär
verksamhet dels genom lyriska, mycket patetiska dikter,
dels genom tidskriftsanmälningar, dels som politisk
författare. Med ungdomlig ifver omfattade han den
franska revolutionens grundsatser om politisk och
kyrklig frihet samt försvarade dem med ett öfvermod

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>