- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
415-416

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännförgyllning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

liksom att dylika föroreningar nedsätta torfvens
värde såsom bränsle. Torfvens askhalt är alltså en
synnerligt viktig faktor vid varans bedömande. -
Stickes torf upp direkt ur mossen ("sticktorf",
"skärtorf"), innehåller den ofta större eller
mindre ihåligheter, som bidraga att göra den
skrymmande. Genom mekanisk bearbetning i särskilda
maskiner finfördelar man torf massan, hvarigenom
densamma blir tätare, hvarförutom den härigenom ock
kan lättare formas till lämpliga stycken. Sålunda
erhålles "kranad" torf, "tramptorf", "rörtorf",
"maskin-torf" o. a. - Af största betydelse vid
torfvens användning till bränsle är dess fuktighet,
som stundom kan vara ganska besvärande. Rationell
handel med denna vara förutsätter därför garanterad
maximihalt af aska och fuktighet. - Det organiska
ämnet i torf eger följande ungefärliga sammansättning:
kol 57 à 61 proc., väte 5,5 à 6 proc., syre 34,5 à
36,5 proc., kväfve l à 1,5 proc.

Askhalten hos torf varierar från c:a l proc. till
ganska höga siffror, hvilkas öfre gräns knappast kan
angifvas. Vattenhalten är hos torfven i själfva
mossen c:a 85 à 90 proc. och hos "lufttorr" torf
sällan under 25 proc. (Rörande torf och torfberedning
se vidare Bränntorf.) Vikten af en hektoliter
"lufttorr" torf varierar ganska betydligt och kan
i genomsnitt anses vara: för skärtorf 19 kg., för
"kranad" torf, "tramptorf" och "rörtorf" 30 kg. och
för "maskintorf" 34 kg.

Brunkol är ett slags mellanting mellan torf och
stenkol och anses hafva uppkommit på sätt, som är
analogt med torfven. De skånska s. k. stenkolen äro
i själfva verket mera besläktade med brunkol än med
stenkol. Hvad som emellertid i handeln går under
benämningen brunkol är af yngre geologisk ålder. Hos
oss användes detta bränsle blott obetydligt,
importeradt i form af "briketter" från Tyskland
(t. ex. "Mariebriketter"). K. S-n.

Stenkol. Detta bränsle, som gifvit namn åt
den geologiska formation (stenkols- eller
karbonformationen), inom hvilken det förekommer,
representerar den största förmultningsgraden af
alla fossila brännmaterialier. Enligt nu gängse
åskådningssätt hafva stenkolslagren uppkommit genom
en under årtusenden pågående torrdestillation
af sammansvämmade kolossala växtmassor, såsom
trädlika ormbunkar, tång o. d. Angående denna
förmultningsprocess är man öfverens om att trycket
af de öfver växtlagren samlade jordlagren bidragit
till torrdestillationen, hvilken icke torde hafva
försiggått vid någon högre temperatur; därpå tyder
åtminstone det förhållandet att en del stenkol
sönderdelas redan vid en relativt låg temperatur. -
Stenkolsfyndigheter finnas utbredda öfver alla
världsdelar. Störst äro de nordamerikanska och de
kinesiska kolfälten, af hvilka dock de senare endast
i obetydlig grad äro utnyttjade. I Europa har England
den ojämförligt största kolbrytningen; därnäst komma
Belgien och Tyskland. De stora ryska kolfälten äro
i hufvudsak ännu icke brutna.

Stenkolen bilda efter brytningen olikformiga stycken
med matt eller glänsande yta, svartbrun till rent
svart färg. Dess spec. vikt är 1,2-1,4. Vikten per
kubikmeter är 700-800 kg.

Af stenkol gifves en mängd olika kvaliteter, hvilka
pläga uppdelas i olika klasser efter särskilda
grunder. Sålunda plägar man skilja på torra kol (ej
koksande och brinnande med lång, föga lysande låga),
feta kol (väl koksande, gasrika, brinnande med lång,
lysande låga) och magra kol (ej koksande, gasfattiga,
brinnande med mycket kort låga). De feta kolen
hafva då som yttersta gräns de s. k. cannel-kolen,
berömda såsom de gasrikaste af alla och eftersökta vid
lysgasfabrikation, och de magra kolen öfvergå ytterst
till antracit. - Inom Sverige förbrukas hufvudsakligen
engelska stenkol och importeras framför allt
antracit, walesiska s. k. rökfria kol, yorkshirekol
och skotska kol. Af dessa användes antraciten till
kamineldning, hvartill den lämpar sig genom sitt höga
värmevärde (omkr. 9,000 värmeenheter) och sin ringa
gashalt. De walesiska rökfria kolen stå antraciten
nära i konstitution och värme värde (8,400-8,800
värmeenheter) samt användas vid ångpanneeldning på
krigsfartyg och vid verkstäder, där rökfri förbränning
är önsklig. Sådan erhålles genom dessa kolslags ringa
gashalt. - Yorkshirekolen samt de skotska kolen
användas framför allt vid vanlig ångpanneeldning
samt till eldning af vällugnar och generatorer vid
järnverk. Dessa kol tillhöra de feta stenkolen och
gifva sålunda en lång lysande låga, men en rökfri
förbränning kan med dessa kol ernås endast genom
särskilda anordningar af eldstaden. Yorkshirekolen
hafva i medeltal ett värmevärde af 7,700 värmeenheter
per kg. med en medelaskhalt af 6-7 proc. De skotska
kolen pläga i allmänhet visa ett något lägre
värmevärde än yorkshirekolen.

De svenska stenkol, som brytas vid Höganäs,
Bjuf m. fl. ställen i Skåne, och som i ganska
stor utsträckning användas särskildt inom den
skånska industrien, tillhöra en yngre geologisk
period än de egentliga stenkolen. De hafva ock
ett lägre värmevärde (6,300-6,800 värmeenheter)
samt högre ask-halt än dessa (4-15 proc.).
G. D.

Beträffande bergolja (petroleum) såsom bränsle,
så användas i vårt land hufvudsakligen vissa
destillationsprodukter däraf dels för maskindrift,
dels för hushållsändamål. Till maskindrift
begagnas dels den relativt svårflyktiga fotogenen
(i s. k. Dieselmotorer och vanliga fotogenmotorer),
dels den mera lättflyktiga bensinen (i automobiler,
motorbåtar o. d.). Inom hushållen användes fotogen
hufvudsakligen till kokningsändamål (fotogenkök),
hvaremot konkurrens med ved, torf och kol icke
är möjlig, så snart fråga är om uppvärmning
af rum (se nedan: jämförelsesiffror). I de
petroleumproducerande länderna är eldning med
petroleum - särskildt med de rester, som återstå
efter destillationen - synnerligt vanlig, äfven för
ångpannor och andra större eldstäder. Och man har
äfven börjat till Sverige importera dylika produkter
("texas-olja", "masut"). Det väsentliga hos bergolja
är kolväten. Fotogen utgöres sålunda af kolväten med
c:a 85 proc. kol och 15 proc. väte.

Gasformigt bränsle. Brännbara gaser utströmma här
och där ur jorden, stundom i sådan myckenhet, att de
kunna användas till bränsle i största skala (t. ex. i
Pittsburgh i Pennsylvania). Äfven genom upphettning
af stenkol, torf, ved o. d. erhålles brännbar gas:
lysgas (se d. o.), hvilken som bekant numera eger
vidsträckt användning ej blott till belysning, utan
ock såsom bränsle. Med afseende på bekvämlighet vid
användningen torde intet bränsle kunna konkurrera
med gas. Och till följd af den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:54:46 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free