- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
421-422

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännpunkt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

slags hos judarna brukligt offer, hvarvid offerdjuret
- utom huden, som förut afdragits - helt och hållet
uppbrändes på altaret. Ursprungligen var ’ola
beteckning för offer i allmänhet, d. v. s. det som
kommer upp på altaret; senare blef det ett bestämdt
slag af offer, nämligen sådana, som helt och hållet
förbrändes (hebr. kalil, lat. holocaustum). Före
exilen synes ett brännoffer ha förekommit endast
hvarje morgon (2 Kon. 16: 15). Men efter hemkomsten
från fångenskapen i Babel synes man såväl morgon
som afton ha framburit ett brännoffer i Jerusalems
tempel; därför talas det i det senare lagspråket
om ’olat hat-tamid, det dagliga brännoffret.
E. S-e.

Brännpunkt, Fokus l. Principal-fokus, fys., den
punkt, i hvilken ljusstrålar, som infalla på en
spegel eller lins parallellt med dess optiska axel,
efter reflexionen eller brytningen skära hvarandra,
antingen i verkligheten eller om de tänkas utdragna
bakåt. I förra fallet kallas brännpunkten reel
(hos konkava speglar och samlingslinser),
i senare virtuell (hos konvexa speglar och
spridningslinser). Dess afstånd från spegelns eller
linsens midtpunkt kallas brännvidd l. fokaldistans.
R. R.*

Brännskada. En tillräckligt uppvärmd kropp (vare
sig fast, flytande eller gasformig), som kommer i
beröring med någon del af den lefvande organismen
(t. ex. huden), inverkar därpå irriterande samt mer
eller mindre förstörande, alltefter sin värmegrad
och den tid, hvarunder inverkan får ske. Den
lindrigaste påföljden är rodnad; svårare fall äro
blåsbildning och, ännu svårare, verklig förbränning,
skorpbildning. Brandskorpan (eschara) kan vara
begränsad till huden ensam, ja till enskilda lager
däraf, men den kan äfven tränga djupare in, och det så
långt, att en hel del fullständigt förkolnar. Äfven
de lindrigaste formerna af brännskada kunna blifva
lifsfarliga, om de äro mycket utbredda, och sträcka
de sig till en tredjedel af kroppens hela yta,
är dödlig utgång nästan viss. De djupare brännsåren
kräfva för sin läkning brandskorpans afstötning genom
suppuration och ärrbildning. Ärr, som uppkommit på
detta sätt, hafva, vida mer än andra ärr, benägenhet
att sammandraga sig och kunna till följd däraf orsaka
de värsta vanskapligheter. - En mängd andra ämnen -
starka syror, kaustika alkalier och många salter -
verka på samma sätt som värmet. De kallas därför
kaustika ämnen. Medicinen drar ofta nytta såväl af
denna egenskap som af hettan (genom användande af
brännjärn). Någon gång skadas kroppens inre delar
genom införandet af kaustika ämnen: svafvelsyra,
"floralut" o. d. Om döden ej omedelbart följer,
inträffar skorpbildning och läkning genom ärr,
hvilkas sammandragning kan åstadkomma ohjälpliga
förträngningar. Äfven genom inandning af heta ångor
kunna luftrör och lungor skadas så, att döden blir
en följd. Rsr.*

Brännspegel, fys., en konkav sfärisk spegel af
metall och med stor radie, hvilken tjänar till
koncentrering af solljuset i eller omkring en punkt
(brännpunkt), hvarest en hetta utvecklas, som stundom
är tillräckligt stark för att antända brännbara ämnen,
smälta metaller o. d. Apparatens verkan förhöjes genom
ytans förstoring. Det berättas, att Archimedes med
en brännspegel antände skeppen för romarna, när dessa
belägrade Syrakusai. Denna
uppgift synes emellertid föga sannolik. Tschirnhausen
antände trästycken och smälte silfver med
en brännspegel af koppar, hvilken hade en
diameter af 1,78 m. och en brännvidd af l,19 m.
R. R.*

Brännstål, metall. Om ett stycke mjukt smidesjärn
inpackas i kolpulver i en sluten låda af eldfast
sten och denna sedan upphettas till hvitvärme,
upptager järnet kol och öfvergår att blifva
stål. Har upphettningen endast kort varaktighet,
sker uppkolningen endast på ytan af järnbiten;
men är upphettningen långvarig, tränger kolet
småningom igenom hela biten. En uppkolning af ytan
på en järnpjäs benämnes vanligen cementering (se
d. o.), en uppkolning af hela järnstycken benämnes
brännstålsberedning. I Sverige beredes brännstål
hufvudsakligen för export till England (särskildt
till Sheffield), där det tjänar som råmaterial
vid beredning af degelstål. Såsom råmaterial vid
brännstålsberedningen tjänar vallonjärn, utsmidt till
plattjärn af 100 mm. bredd och 15 mm. tjocklek. Dessa
afhuggas i längder om 3 meter och inläggas i kistor
af eldfast tegel, hvilka hafva en rymd af cirka 3
kubikmeter och äro inmurade i en flamugn. Hvarje
ugn innehåller två kistor. Stångjärnet inlägges
i kistorna hvarfvis, med mellanlägg af kolstybb,
och sedan lådan fyllts, täckes den med stybb och
därofvan med ett lager af eldfast lera. Hvarje
låda rymmer cirka 10 tons järn. - Upphettningen
tager olika lång tid, alltefter den mängd kol
man önskar att järnet skall upptaga. Eldningen
sker vanligen med ved. Sedan eldningen pågått i
ungefär en vecka, uttages genom en sidoöppning i
lådan en af stängerna och afslås; af brottutseendet
bedömer man om uppkolningen fortskridit tillräckligt
långt. Befinnes detta vara fallet, afbrytes eldningen
och ugnen får afsvalna af sig själf, innan stängerna
uttagas. Därefter uttagas stängerna och afslås
i bitar, hvilka efter brottutseendet sorteras i
olika klasser, beroende på kolhalten. (Å ytan af
stängerna uppstå under bränningen ofta blåsor,
hvaraf den stundom använda benämningen blåsstål,
eng. blister-steel.) Vanligen tager en bränning,
inklusive inpackning och afsvalning, en månads tid.
G. D.

Brännteknik (Brandteknik), ett sätt att på mekanisk
väg, medelst brännheta verktyg, åstadkomma prydnader
å trä för billigt pris för att ersätta det dyrbara
träsnideriet (träskulpturen) eller imitera effekter
af inlagdt arbete. Jfr Glödritning.

Bränntorf kallas de i naturen förekommande jordlager,
hvilka bildats därigenom, att växtdelar långsamt
förmultnat vid bristande tillgång på syre, och
som efter föregående behandling kunna tjänstgöra
såsom bränsle. Dylika samlingar af förmultnade
växtåterstoder, hvilka i dagligt tal benämnas mossar,
hafva uppkommit på tvenne väsentligen olika sätt,
dels genom igenväxande af sjöar eller stillastående
vattensamlingar, dels genom omedelbar försumpning
af fastmark. Detta naturens arbete fortgår ännu i
dag. Då sjöar växa igen, sker detta från stränderna,
där starrarter, mossor och andra torfbildande växter
slå sig ner och sprida sig längre och längre ut på
vattnet, där de bilda sammanhängande gungflyn. Under
tidernas lopp affalla rötter, stjälkar, blad m. m.,
som sjunka till bottnen, och till sist fylles
hela sjöbäckenet. Försumpning eger däremot rum,
då torfbildande växter invandra och sprida sig på
fastmark, som genom uppdämning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:01 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free