- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
435-436

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännvinsbränning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

salubränning. 1660 skall Stockholms stad hafva haft
40 brännvinsbrännare, men tillverkningen var
säkerligen då ännu helt obetydlig. Endast medlemmar
af bryggarämbetet hade tillåtelse att bränna
brännvin till afsalu, och denna tillåtelse upphäfdes
alltemellanåt, när spannmålsskörden i riket slog
fel. Husbehofsbränningen var däremot ingen förmenad,
och denna liksom brännvinskonsumtionen antog snart
nog, efter hvad det tyckes, större dimensioner,
hvarför husbehofsbränningen förbjöds 1718 genom
ett k. bref, hvilket äfven i andra afseenden
innehöll åtskilliga framtidstankar; så i fråga
om reglering af tillverkningen och öfverlåtande
på bolag af försäljningen i sådana städer, som
ej hade s. k. allmänna brännerier. Inkomsten af
de allmänna brännerierna och bolagsafgifterna
anslogos till kommunala utgifter. Äfven för en viss
kontroll öfver förordningens efterlefnad var sörjdt
genom uppsyningsrnan, som minst en gång i veckan
skulle besiktiga alla brännerier och krogar. Den
genom förordningen åsyftade minskningen i superiet
uteblef dock. 1731 bestämdes, att på landet egare
af i mantal satt jord skulle till eget husbehof få
bränna brännvin emot en årlig afgift till kronan
af 1 dal. smt för hvarje helt hemman och hvarje
brännvinspanna, som fanns på gården. Hvad städerna
angår, skulle i Stockholm all tillverkning öfverlämnas
åt bryggarämbetet mot en årlig bränneriskatt af
72,000 dal. kmt. I öfriga stapelstäder och större
uppstäder bestämdes af landshöfdingen och magistraten,
huru många brännvinspannor skulle behöfvas, och
brännerierna öfverlätos åt några af borgerskapet
mot en skatt af 4 öre smt för hvarje kanna, som
beräknades kunna tillverkas. Försäljningen af brännvin
i minut eller mindre än 1/2 ankare var förbehållen
krögarna. Sådana funnos vid den tiden i mycket stort
antal. I Stockholm funnos t. ex. mellan 1731 och
1813 700 à 800 krogar. 1747 blef husbehofsbränningen
alldeles fri, och alla hemmansbrukare på landet skulle
ega rätt att under hela året bränna brännvin till eget
husbehof, mot en konsumtionsskatt af 3 dal. smt för
1/2 à 1 hemman och i proportion därefter för större
eller mindre gårdar; ståndspersoner erlade dubbla
afgiften. Denna afgift utgick, vare sig brännvin
tillverkades eller ej. Bränning till afsalu belades
med en skatt af 8 dal. smt per tunna spannmål. År
1756 förbjöds all brännvinsbränning på grund af
spannmålsbrist, och alla brännvinspannor skulle tagas
i förvar eller förseglas. Pannornas antal uppgick då
till 169,132 stycken, hvilket efter landets dåvarande
folkmängd, omkr. 3 mill. (inräknadt Finland), ger en
panna på 17 à 18 invånare, och den spannmålsmängd,
som årligen konsumerades i brännvinspannorna,
uppskattades vid denna tid till flera hundra
tusen tunnor. Vid slutet af frihetstiden var såväl
husbehofs- som salubränningen underkastad vissa
konsumtionsafgifter, afsevärdt lägre för den förra
än för den senare. Dessutom skulle af gästgifvare och
krögare erläggas en särskild s. k. minuteringsafgift,
utgående med 12 öre smt per kanna, som ansågs kunna
säljas. Under Gustaf III var brännvinsbränningen
föremål för de mest olika lagstiftningsåtgärder. Med
anledning af
1771 års missväxt blefvo genom förordning 1 sept.
1772 tillverkning och försäljning af svenskt
brännvin alldeles förbjudna, hvarvid dock den
ofvannämnda brännvinsbevillningen med riksdagens
samtycke fortfarande skulle utgå. Af ekonomiska skäl tvangs
konungen snart, 1775, på den bekante finansmannen
J. Liljencrants’ råd, att med upphäfvande af detta
förbud förklara brännvinstillverkningen för ett
regale, eller kronans uteslutande privilegium, som
dock skulle ställas under förpaktning. Då regeringens
utpaktningsanbud emellertid ej rönte den väntade
framgången, utfärdades 14 sept. 1775 en ny förordning
om inrättande af kronobrännerier. Upphofsmannen
till denna förordning och själen i direktionen
öfver kronobrännerierna var frih. G. G. Wrangel, af
denna anledning kallad "brännvins-Wrangel". Redan
1776 funnos 42 kronobrännerier, och deras antal
ökades småningom till 61, af hvilka ej mindre än
7 funnos i Stockholms stad. 2 maj 1776 utskänktes
"den första kronosupen" i Stockholm, och från och
med samma dag inträdde en allmän frihet att försälja
brännvin. Till tidens kulturhistoria hör också, att
många af de gamla slotten, såsom Kalmar, Vadstena,
Linköpings, Örebro, Västerås och Åbo slott, användes
till kronobrännerier eller spannmålsmagasin för
sådana. År 1785 nådde tillverkningen sin höjdpunkt
med omkr. 6 mill. kannor, eller 2,1 kanna (5,6 liter)
per invånare (2,8 mill. invånare i riket). Efter några
år blef det ekonomiska resultatet af kronobränningen
tämligen dåligt, hvilket ingalunda berodde på
minskning i konsumtionen, utan på en öfverhandtagande
lönnbränning. I följd af det allmänna missnöjet med
kronobränningen, hvari saknaden af husbehofsbränningen
intog en betydlig del, afskaffades den 1787, och
bränneriprivilegiet utarrenderades till enskilda mot
en afgift i spannmål. Denna s. k. arrendebränning
fortfor till 1798. Vid sidan däraf återgafs rätten
till husbehofsbränning åt alla, som före 1772 års
brännvinsförbud haft denna rätt. I glädjen öfver att
hafva återfått husbehofsbränningen hängaf sig folket
åt superi som aldrig förr, och nästan hvarje bondstuga
blef en krog. År 1794 inskränktes bränningen för
städerna efter en sådan uppskattning af konsumtionen,
att hvarje man öfver 15 år beräknades förtära 12 och
hvarje kvinna 6 kannor om året med ett tillägg af 5
proc. för allmoge och resande. 1799 ändrades denna
beräkning till 4 1/2 kannor för man och 2 1/4 kannor för
kvinna öfver 15 år. I 1800 års förordning stadgades,
att all brännvinsbränning på landet skulle vara
bunden vid jorden, så att endast jordbrukare hade
rätt att bränna. Den tillåtna storleken på pannan
berodde på gårdens storlek; mot 1 mantal svarade en
panna på 50 kannor. För gårdar om mer än 1 mantal steg
pannrymden, dock i fallande skala, så att 90 kannor
motsvarade 5 mantal. Skatten utgjorde 12 lispund torr
råg för hvarje helt mantal, oafsedt om bränning egde
rum eller ej. I städerna bestämdes beloppet af den
spannmål, som fick brännas, efter folkmängden, hvarvid
1794 års beräkning af konsumtionen lades till grund,
under antagande, att 18 kannor brännvin erhöllos ur
1 tunna råg. Tiden för tillverkningen bestämdes till
8 månader, 1 okt.–1 juni. 1810 bestämdes brännvinsbevillningen
till 2 rdr b:ko för hvarje helt hemman och i
städerna till 8 skilling för hvarje person,
ehvad bränning utöfvades eller ej. Genom 1835
års förordning indelades brännerierna, alltefter
redskapens mer eller mindre sammansatta beskaffenhet,
i 7 klasser med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:42:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbd/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free