Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Buchanan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Seijid abd ul-Ahad (fr. 1885), som två gånger
(1893 och 1902) besökt ryska hofvet och
uppfostrar sin son i Ryssland. Faktiskt är
B. numera så godt som en rysk vasallstat.
(V. S-g.)
Buchari (Bochari, Bokhari, Bouchari), Abu
Abdallah Muhammed el-B., muhammedansk teolog, f. 810
i Buchara af iransk familj, d. 870, var den förnämste
af de sex store sunnitiske traditionisterna. Efter
en 16-årig studieresa, hvarunder han åhörde de
förnämste traditionslärarnas föredrag i Mekka,
Medina, Basra och Kairo, bosatte han sig i sin
fädernestad. Hans es-sahih (fullständigt el-djami’
es-sahih, "den riktiga samlingen") omfattar öfver
7,000 traditioner, kritiskt sofrade ur ett material
af omkr. 100,000 äkta, förutom lika många falska,
och utgör jämte koranen den viktigaste källan för
muhammedansk teologi och juridik. Den är utgifven
dels i Bulak (1863-65), dels af Krehl i "Le recueil
de trad. musulm. par... al Bokhari" (1862 -68).
H. A.
Buchariet, föråldradt namn på länderna ö. om Kaspiska
hafvet. Man skilde mellan Stora B., omfattande
Buchara, Kundus, Kokan och Chiva, landskapet Hazara,
Pamir, Darvas, Badaksjan och ryska Turkestan, samt
Lilla B., motsvarande Öst-Turkestan.
Buchau. 1. Stad i württembergska Donaukretsen. 2,307
inv. (1900). Fordom fri riksstad och säte för ett
riksabbotstift B. och en i 10:e årh. grundad
fruntimmersstiftelse. 1806 tillföll det
Württemberg. - 2. Stad i bömiska kretsen Luditz,
s. ö. om Karlsbad. 2,216 inv. (1900). En järnhaltig
mineralkälla. I närheten ruiner af bergslottet
Hartenstein.
Buchberger, ett af de bästa schweiziska rödvinerna,
från Rheineck i S:t Gallen.
Bucher, Anton von, tysk homilet, f. 1746 i München,
d. 1817 därstädes, gjorde sig högt förtjänt om det
bajerska skolväsendets utveckling, särskildt som
skoldirektionsråd i München 1784-1813, och vann i
synnerhet anseende för den kraft, hvarmed han anföll
jesuiterna. Mot dem riktade han alla sina skrifter,
hvilka 1819-20 utkommo samlade i 5 bd under titeln
Die jesuiten in Bayern vor und nach ihrer aufhebung.
Bucher. 1. Adolf Lothar B., tysk publicist och diplomat,
f. 1817 i Neustettin. Efter juridiska studier i
Berlin tjänstgjorde han vid sin hembygds domstolar,
väckte under krisen 1848 uppmärksamhet som publicist
och insattes s. å. som representant för Stolpkretsen i
preussiska nationalförsamlingen. Här slöt sig B. till
den vänstra centern och framträdde flera gånger som
betydande talare. Efter kammarupplösningen 1849
dömdes B. för delaktighet i offentliggörandet af
skattevägringsbeslutet af 15 nov. 1848 till förlust
af sina ämbeten samt till 15 månaders fängelse,
men undandrog sig straffet genom flykt till London
1850. Där uppehöll han sig vanligen under de
närmaste 11 åren, egnande sig åt journalistiken,
som korrespondent till "National-zeitung". Hans
ingående bekantskap med Storbritanniens politiska och
ekonomiska lif gjorde honom alltmer främmande för de
internationella revolutionära kretsar, med hvilka
han förut sympatiserat, och hans öppna bref "Seid
deutsch!" samt "An Mazzini" (1861, båda publicerade
under medverkan af Rodbertus och v. Berg) rönte
erkännande äfven från de härskande inom Preussen. Till
följd af amnestien
1861 återvände B. till Preussen och blef af Bismarck
1864 kallad till medarbetare inom utrikesministeriet.
1865 blef B. legationsråd och tjänstgjorde
därpå under Bismarck ända till år 1886, då han
trädde i disponibilitet. Under denna tid fick han
sig anförtrodd en mängd viktiga uppdrag, som
kräfde på en gång skarpt omdöme och diskretion.
I kinkiga angelägenheter litade Bismarck så
gärna till B:s hängifna trohet, intelligens
och litterära talang, att denne med fog
karakteriserats som järnkanslerns "högra hand".
Så sändes B. på våren 1870 till Spanien för att
sätta ny fart i arbetet för prins Leopolds
af Hohenzollern tronkandidatur. Det nord-tyska
förbundets författning fick han efter Bismarcks utkast
utarbeta i detaljerna. Han förmedlade - ofta
i samverkan med Moritz Busch - en god
del af de kampartiklar inom tidningspressen,
som utgingo från utrikesministeriet.
Vid offentliga underhandlingar framträdde han
däremot sällan: förhandlingarna i Frankrike
1870-71 samt på Berlinkongressen 1878 utgöra
nästan de enda tillfällena. - Efter kanslerskrisen
1890 kallade Bismarck sin trogne vän B. till
Friedrichsruh, och där blef denne sedan beständig
gäst; som det vill synas, önskade Bismarck framför
allt hans närvaro och hjälp för det memoararbete,
som den vredgade statsmannen ville fullborda.
B:s tilltagande sjuklighet gjorde emellertid detta
samarbete kortvarigt. Han afled vid Montreux 11
okt. 1892. - B. utgaf bl. a. Kulturhistorische
skizzen aus der industrieausstellung aller völker
(1851), Der parlamentarismus wie er ist (1856) och
Bilder aus der fremde für die heimat gezeichnet
(1862). - Se H. von Poschingers uppsats om B., i
"Allgemeine deutsche biographie", samt Moritz Busch,
"Tagebuchsblätter". C. H. H.
2. Adalbert Bruno B., den föregåendes broder, tysk
konstskriftställare, f. 1826 i Köslin, blef 1869
sekreterare, 1885 vice direktor och 1895 direktor vid
österrikiska konst- och industrimuseum i Wien. Död
där 1899. Han författade bl. a. Die kunst im handwerk
(1872, 3:e uppl. 1888; "Slöjden som konst", 1884),
Geschichte der technischen künste (3 bd 1875-93, i
förening med andra), Katechismus der kunstgeschichte
(5:e uppl. 1899) och Reallexikon der kunstgewerbe
(1884).
Bucheron [by j rå’], Arthur Marie, fransk journalist,
pseudonymen Saint-Genest, f. 13 okt. 1835 i
Tours, d. 8 okt. 1902 i Paris, tjänstgjorde som
frivillig i kavalleriet under kriget 1870-71,
då han avancerade till löjtnant. Efter en föga
beaktad debut i "Figaro" 1869, skref han 1872 i
samma tidning en del uppseendeväckande artiklar,
hvari han sökte vältra skulden för olyckorna
under kriget på vänstern i lagstiftande kåren och
nationalförsvarsregeringen. Artikeln La demi-monde
militaire, där B. jämför de högre officerare, som
under republiken mottagit politiska ämbeten, med de
af allt ärbart folk föraktade demimondedamerna, ådrog
honom t. o. m. rättsligt åtal. På grund af ideliga
anfall mot krigsministern Berthaut under "sextonde
maj"-krisen blef B. såsom reservofficer ådömd 30 dagars
arrest. Efter flera års afbrott var B. sedermera,
ehuru i hofsammare former, en af de ifrigaste
förfäktarna af de konservativa intressena. Förutom
de på sin tid mycket omtalade propagandaskrifterna
Appel aux monarchistes (1875) och J’y suis, j’y reste
(s. å.) författade han bl. a. La politique
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
