Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Buchanan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d’un soldat (1872), Joyeuscs années (1874) och La
bride sur le cou (1876).
Buchez [byfe], Philippe Benjamin Joseph, fransk
läkare och skriftställare, f. 1796, d. 1865,
uppträdde tidigt som carbonaro och anti-bourbonist,
grundade 1827 "Journal des progrès des sciences
et institutions médicales" och deltog en tid i
redaktionen af den af S:t Simons lärjungar uppsatta
tidskriften "Le producteur". Han öfvergaf dock
snart saint-simonismen. Efter juli-revolutionen
uppsatte han (1833) tidskriften "L’européen" och
utgaf Introduction à la science de l’histoire (2:a
uppl. 1842), hvilka i det praktiska lifvet skulle
införa den s. k. "buchezismen", enligt hvilken åsikt
människans utveckling till sedlig fulländning består
i tillegnandet och utöfvandet af den kristna moralen,
sådan den uppställes i.katolicismen. Af B:s öfriga
arbeten må nämnas: Histoire parlementaire de la
revolution française (1833-38; med Roux-Lavergne),
som erbjuder ett rikt material för den franska
revolutionens historia, och Essai d’un traité complet
de philosophie, au point de vue du catholicisme et du
progrès (1839-40). Efter februarirevolutionen (1848)
invaldes B. i nationalförsamlingen och kallades till
dess president, men fr. o. m. upproret af 15 maj
förlorade han, genom sin brist på hållning, allt
anseende och blef därför ej invald i lagstiftande
församlingen.
Buchheim [-hajm], Rudolf, tysk farmakolog, f. 1820 i
Bautzen, blef efter omfattande studier 1846 professor
i farmakologi och medicinens historia i Dorpat och
1867 i Giessen, hvarest han verkade till kort före sin
död, 1879. B. utgaf en tysk bearbetning af Pereiras
berömda "Elements of materia medica" (1846-48),
och redan i företalet till detta arbete framställde
han ett program för sina senare arbeten, gående
ut på att skilja farmakologien från den praktiska
medicinen och grunda densamma på experiment med
användande af fysiologiens metoder, alltså att göra
farmakologien till en gren af fysiologien. Genom
sina många egna arbeten kan B. anses såsom den
egentlige grundläggaren af denna moderna riktning inom
farmakologien. Han var ock den förste, som upprättade
ett experimentalfarmakologiskt’ laboratorium, nämligen
först privat i sin bostad i Dorpat, därefter såsom
universitetsanstalt därstädes, utvecklande detsamma
till en hög grad af fulländning. I Giessen blef
B. åter inskränkt till ett privatlaboratorium. Genom
hans och hans lärjungars arbeten lades grunden till
den nya indelning af den farmakologiska vetenskapens
material i grupper efter de olika ämnenas kemiska
egenskaper och särskildt deras verkningar på
den lefvande organismen (B:s "farmakodynamiska
grupper"), medan man förut i allmänhet följt
botaniskt system. Bland ämnesgrupper, som på detta
sätt bearbetades, märkas t. ex. afföringsmedel,
åtskilliga maskmedel, nerv- och muskelgifter,
mjöldryga, de pupillutvidgande alkaloiderna hos
solanaceer. B. verkställde härvid ofta försök på sig
själf. Äfven egnade han sig åt farmakognostiska och
farmakotekniska uppgifter. Hans förnämsta verk är
Lehrbuch der arzneimittel-lehre (1856; flera uppl.),
hvari han genomförde sin omnämnda "gruppering".
C. G. S.
Buchholz, stad i konungariket Sachsen, kretsen
Zwickau, vid statsbanan. 8,402 inv. (1900). Förnämsta
industrigrenen är nu tillverkning af
snörmakeriarbeten och spetsar, sedan det 1492 upptäckta
silfverberget "Himmlisch Herr" börjat bli mindre
gifvande.
Buchholzia, bot. Se Capparidaceæ.
Buchhorn [-hårn], fordom riksstad. Se
Friedrichshafen.
Buchit, petrogr., enligt Loewinson-Lessing en
i kontakt med basalt eller som inneslutning i
basalt förekommande, till glas smält sandsten.
E. E.
Buchloë Engelm., bot., växtsläkte af
fam. Gramineæ. Det har en enda art, B. dactyloides,
buffelgräset, de nordamerikanska präriernas
värdefullaste fodergräs. I Texas förblir det grönt om
vintern, och när sommartorkan synes ha förbränt det,
behöfves endast några timmars regn för att det åter
skall grönska; äfven i skenbart förtorkadt tillstånd
ätes det gärna af boskapen. G. L-m.
Buchner. 1. Johann Andreas B., tysk farmaceut,
f. 1783, d. 1852 som chef för farmaceutiska
institutet i München, främjade i högst betydlig mån
det vetenskapliga studiet af farmacien. Han utgaf
bl. a. "Inbegriff der pharmacie", af hvilket arbete
han själf skref de fyra delar, som afhandla farmaci
(3:e uppl. 1827), fysik (2:a uppl. 1833), kemi (2:a
uppl. 1830-36) och toxikologi (2:a uppl. 1827), samt
det af Gehlen påbörjade "Repertorium für pharmacie"
(1815-48). B. var äfven upptäckaren af salicinet.
2. Ludwig Andreas B., den föregåendes son,
tysk farmaceut, f. 1813, d. 1897, blef 1847
e. o. professor i medicinsk kemi och 1852 professor
i farmaci i München. Han utgaf efter faderns död
"Repertorium für pharmacie" (1853-76), till hvilket
han själf lämnat rikliga bidrag. 1871 deltog han
i kommissionen för affattande af en "Pharmacopæa
germanica", till hvilken han skref en utförlig
kommentar (1872), hvarjämte han utgaf smärre arbeten
i kemi och farmaci.
3. Max B., tysk Afrikaresande och läkare, f. 1846
i München, gjorde 1875 en resa omkring jorden och
for 1879 på uppdrag af tyska afrikanska sällskapet
till Väst-Afrika för att öfverbringa skänker till
Muato Jamvo. Efter ett halft års vistelse i Muato
Jamvos residens återvände han 1882 till Europa, men
följde på våren 1884 generalkonsul Nachtigal på
dennes mission till Väst-Afrika, afslöt jämte honom
skyddsfördrag med Togoland och utnämndes af honom
till konsul i Kamerun. Sedermera blef han direktör
för etnografiska museet i München. Som sådan besökte
han Nya Guinea, Bismarcksarkipelagen, Nya Irland,
Hongkong, Kina, Japan och Ceylon. B. har skrifvit
Reise durch den Stillen ozean (1878) och Kamerun.
Skizzen und betrachtungen (1887).
4. Hans Ernst August B., tysk läkare,
f. 1850 i München, d. 1902 som professor i hygien
och direktor för det af Pettenkofer
inrättade hygieniska institutet vid därvarande
universitet. Hans första arbeten voro
rent bakteriologiska, men från och med 1889
studerade han hufvudsakligen organismens naturliga
motståndsförmåga mot infektionsalstrande mikrober,
särskildt blodets och blodserums bakteriedödande
förmåga, hvilken han förklarade såsom beroende på
alstringen af enzymartade alexiner och antitoxiner
(se d. o.), och hans arbeten inom detta
område hafva varit af stor betydelse för
immunitets-lärans utveckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
