universitetsstipendiat i teologi 1863, kyrkoherde i Holmestrand 1866, professor i teologi vid universitetet i Kristiania 1870 och utnämndes 1893 till biskop i Kristiania stift. 1883-85 var han stortingsman för Kristiania. Död i nämnda stad 7 april 1896. B. utöfvade sitt förnämsta författarskap inom den nytestamentliga exegesen, i det han, vid sidan af sin apologetisk-polemiska verksamhet som redaktör tillsammans med J. C. Heuch först (1875-76) af "Luthersk kirketidende", senare (1877-80) af "Luthersk ugeskrift", nedlade sitt mesta arbete på utgifvandet af nya testamentets skrifter i ny öfversättning med historisk-kritiska inledningar och utförlig framställning af innehåll och tankegång. Dessa arbeten, af hvilka utkommit Apostelen Paulus's breve (2 bd, 1879-81; 2:a uppl. 1880-81), Apostlernes gjerninger (1884), Peters og Judas's breve (1889; 2:a uppl. 1892), Lukas-evangeliet (1891; 2:auppl. 1894) och Johannes-evangeliet (1893), hafva fått stor spridning icke endast bland vetenskapligt bildade teologer, utan i stora kretsar af den bildade allmänheten i Norge och Danmark och delvis utgått i flera upplagor. Kort före sin död fick B. färdigt utkastet till öfversättningen af hela nya testamentet, en öfversättning, som står på den mest moderna ståndpunkt. 5. Kristian August B., den föregåendes släkting på långt håll, norsk präst och teologisk författare, f. 11 maj 1853 i Mandal, blef student från Fredrikstads latingymnasium 1872, teol. kandidat 1878 och teol. doktor 1895 samt utnämndes 1903 till präst vid cellfängelset i Kristiania. Han studerade 1879 vid Erlangens, 1885-86 vid Leipzigs och 1886 vid Cambridges universitet. Utom uppsatser och afhandlingar i "Luthersk ugeskrift", som han 1891-92 redigerade tillsammans med M. J. Fæerden, samt i "Vidar", "Statsökonomisk tidsskrift" och "For kirke og kultur" äfvensom i dagspressen, har B. författat: Herbert Spencers opdragelseslære (1886), Udviklingslærens moral. En fremstilling og kritik (1890), Paradokserne i Jesu Christi læreform (1894), Om Jesu Christi parabler (1895), Parablerne om Guds riges hemmeligheder (s. å.) - de två sistnämnda bilda hans doktorsafhandling -, Bibelens krav til vor tid (1897), Jesu hovedparabler, udlagde (1901) och Das gesetz und Christus in evangelium. Zur revision der kirchlichen lehre "de lege et evangelio" " (utg. af Kristiania videnskabsselskab, hist.-filos. skrifter n:r 3 för 1903). O. A. ö. Bugge. 1. Elseus Sophus B., norsk språk- och litteraturforskare, f. 5 jan. 1833 i Larvik, blef student i Kristiania 1848, tog filologisk ämbetsexamen 1857 samt utnämndes 1864 till e. o. professor i jämförande indoeuropeisk språkforskning och fornnorska vid Kristiania universitet. 1872 blef han ledamot af Vetenskapssocieteten i Uppsala, 1877 filosofie hedersdoktor i Uppsala, 1878 ledamot af svenska vetenskapsakademien, 1881 af Vitt. hist. o. ant. akad., 1885 af Vet. o. vitt. samhället i Göteborg. B. är för närvarande utan gensägelse en af Europas allra förnämste språkforskare, lika framstående genom mångsidig lärdom som originell idérikedom, i hvilka båda afseenden han står i allra främsta ledet bland nutida vetenskapsmän öfver hufvud. Ehuru han såsom författare uppträdt på de flesta områden inom den indoeuropeiska lingvistiken och filologien, är det förnämligast i egenskap af inskriftstolkare, mytolog och jämförande språkforskare som han gjort sig europeiskt ryktbar. Hans första skrifter gällde emellertid den norska folkpoesien. 1854 offentliggjorde han nämligen Mytologiske bemærkninger til det telemarkske draumkvæde (i "Norsk tidskr. f. vidensk. o. liter."), och 1858 utgaf han Gamle norske folkeviser, som nästan alla upptecknats af honom under resor i Telemarken, den norska folkdiktens bästa skattkammare i våra dagar.

</img>
Äfven sedermera har han fortsatt sina samlingar
af folkpoesi, och frukter af hans undersökningar på
detta område äro nedlagda i den af Fr. Barfod utgifna
tidskriften "Folke" för 1859 (några folkvisor från
öfre Telemarken) samt i Sv. Grundtvigs edition af
"Danmarks gamle folkeviser". I sistnämnda arbete
finnas bland tilläggen i banden II-V många af
B. gjorda uppteckningar af norska visor, de
flesta från förutnämnda landskap, samt en stor
mängd historiska, textkritiska och exegetiska
upplysningar, t. ex. (i bd II) redogörelse för
sammanhanget emellan den dansk-svenska folkvisan
om Sveidal (Svedendal, Silfverdal) och det till den
äldre eddan hörande Fjolsvinnsmal - om hvilket ämne
han yttrat sig äfven i en Afhandling om förbindelsen
mellem Grógaldr og Fjolsvinnsmál, i "Forhandl. i
videnskabs-selsk. i Christiania", 1860 - och (i
bd IV) bevis för att den danska "Grimildsvisan"
härstammar från en lågtysk visa. Af samma art
äro flera viktiga specialuppsatser af honom, såsom
Bidrag til den nordiske balladedigtnings historie (i
"Det philologisk-historiske samfunds mindeskrift",
1879), Harpens kraft (i "Arkiv f. nord. filol.",
1891), Den danske vise om Gralver (därsammast.,
1895) och (tillsammans med M. Moe) Torsvisen
(i Kristiania universitets festskrift till Oskar
II, 1897). I nära samband med denna sida af B:s
författarverksamhet stå hans studier rörande de
fornnordiska skaldekvädena. Hans hufvudarbete
på detta område är Norrœn fornkvæði. Isländsk
samling af folkelige oldtidsdigte om Nordens guder og
heroer, almindelig kaldet Sæmundar edda hinsfróða
(1867), som är fullkomligt grundläggande för den
moderna eddaforskningen. Där lämnas bl. a. för
första gången en fullständig redogörelse för
edda-handskrifterna och en pålitlig läsning af
texten. I "Aarb. f. nord. oldkynd. o. hist." 1869
finnes af B. en afhandling med titeln Efterslæt
til min udgave af Sæmundar edda, och i "Arkiv
f. nord. filol." behandlade han Nogle steder
i eddadigtene (1903). Af den nya edda-upplaga,
till hvilken B. länge gjorde förarbeten, men som
aldrig utkommit, finnes ett prof, Hamðismál, i
"Zeitschr. f. deutsche philologie", 1876. Från
den prosaiska fornlitteraturens område har B. i
"Det norske oldskriftselskabs samlinger" utgifvit en
utmärkt upplaga af Norröne skrifter af sagnhistorisk
indhold, omfattande "Saga af Hálfi ok Hálfsrekkum",
"Sögupáttr af Norna-Gesti" (båda 1864),