Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bulgarien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de macedoniska områdena återgingo under direkt
turkisk styrelse. Bulgarerna fingo härigenom från
början till sitt nationella mål återupprättandet af
San-Stefano-fördragets storbulgariska rike. – Arbetet
på den nya statens organisation, hvars grundvalar
redan under kriget blifvit lagda af furst Tjerkaskij,
leddes under öfvergångstiden af den ryske kommissarien
furst Dondukov-Korsakov. Konstitutionen utarbetades af
en notabelförsamling i Trnova och undertecknades 28
apr. 1879. Följande dag utsågs af en särskildt vald
nationalförsamling till furste den 22-årige hessiske
prinsen Alexander af Battenberg (1879–86), hvilken
var nära besläktad med Rysslands tsar och utpekades
som dess kandidat. Han antog valet, accepterades af
Porten och stormakterna och aflade 9 juli s. å. i
Trnova eden på författningen. Från början befann han
sig i en åt två sidor ytterst svår ställning. Han
var helt och hållet hänvisad till Rysslands stöd,
i synnerhet som krigsministerposten och de högre
officersplatserna från och med kompanichefsgraden
tills vidare bekläddes af ryssar, och då dess
representanter ofta ville spela herrar i landet,
uppkommo lätt slitningar; förhållandet till tsaren
förblef dock godt under Alexander II:s lifstid. De
närmaste svårigheterna framkallades af den inre
politiken. Ehuru så godt som utan alla förutsättningar
för ett parlamentariskt statslif, var B. från början
utrustadt med en författning, uppgjord efter liberala
västerländska mönster, och en ursinnig partifejd
begynte genast, med konstitutionella etiketter, men
af starkt personlig art. Fursten anslöt sig till de
fåtalige "konservative" (ledda af Stoilov, Orekov
och Natjovitj) och utsåg bland dem sin ministär;
den första, "liberala" sobranjen 1879 upplöstes,
men redan 1880 måste han bilda ett liberalt kabinett
(under Zankov, sedan under P. Karavelov). Då den
ofruktbara partistriden oafbrutet fortfor i de
gröfsta former, gjorde furst Alexander 1881 en
statskupp, i det han genom en proklamation af 9
maj förklarade sig afgå, om ej de villkor, som han
uppställde för sitt kvarstannande, godkändes. Steget
togs tydligen på hans eget initiativ, men det möttes
ej med ogillande af Ryssland och utfördes med kraft
af krigsministern, den ryske generalen Ehrnrooth,
som gjordes till ministerpresident. Stora
sobranjen sammankallades till Svisjtov och antog 13 juli
furstens villkor, hvarigenom han bekläddes med
utomordentliga fullmakter för 7 år och författningen
alltså suspenderades. Afsikten med statskuppen nåddes
dock ej, partistriden fortfor med oförminskad kraft,
och dessutom stötte sig fursten ohjälpligt med sina
nye ryske rådgifvare från 1882, ministerpresidenten
general Sobolev och krigsministern general A. von
Kaulbars, hvilka hänsynslöst gjorde bruk af sin
maktställning och t. o. m. synas hafva arbetat
på hans aflägsnande. Slutligen åstadkoms bakom
deras rygg en öfverenskommelse mellan fursten och
de olika partierna, i öfverensstämmelse hvarmed
furst Alexander på sobranjens begäran 19 sept. 1883
proklamerade Trnova-författningens återställande. De
ryske generalerna lämnade i förbittring B., och
en koalitionsministär under Zankov bildades,
1884 undanträngd af ett radikalt kabinett under
Karavelov. Spänningen mellan fursten och Ryssland
fortfor, och dess agenter bedrefvo en energisk
agitation mot honom, numera i förbindelse med
zankovisterna. – Under tiden tillväxte i både B. och
Öst-Rumelien (se d. o.) rörelsen
för de båda ländernas förening, och genom
en oblodig revolution (ledd af Z. Stojanov,
G. Stranski, officerarna Mutkurov, Nikolajev,
Panitza m. fl.) blef Öst-Rumeliens generalguvernör
Gavril pasja (Krstjovitj) tillfångatagen i
Filippopel, hvarpå föreningen med B. proklamerades
(18 sept. 1885). Furst Alexander, som alltifrån
början sympatiserat med unionsrörelsen och stått
i förbindelse med dess ledare, men synes hafva
afrådt utbrottet vid denna tidpunkt, tog efter
revolutionens genomförande beslutsamt ledningen och
accepterade föreningen. Ryssland däremot, hvarifrån
unionssträfvandena till en början underblåsts,
motsatte sig bestämdt deras realiserande genom
honom, alla de ryske officerarna hemkallades från
den bulgariska hären, som därigenom i det mest
kritiska läge beröfvades hela sitt högre befäl, furst
Alexanders namn ströks ur ryska arméns rullor, och
på sändebudskonferensen i Konstantinopel förordade
Rysslands minister åtgärder till återställandet af
det turkiska väldet öfver Öst-Rumelien. Detta förslag
strandade emellertid på Englands motstånd, som vid
detta tillfälle i motsats mot 1878 understödde
den bulgariska enhetstanken mot "befriaren"
Ryssland. Däremot började Serbien, hvilket liksom
Grekland rustat till häfdande af "jämvikten på
Balkanhalfön", krig mot B. 14 nov. 1885. Situationen
var kritisk, enär den bulgariska härens hufvudstyrka
stod vid turkiska gränsen, men den förflyttades
snabbt därifrån, tillbakavisade under furst Alexanders
ledning serbernas anryckning mot Sofia genom slaget
vid Slivnica (17–19 nov.), dref dem ur B. och
besegrade dem åter vid Pirot (26–27 nov.). Där
tvang Österrike genom hotelser B. till vapenhvila
(28 nov.), och fred afslöts i Bukarest 3 mars
1886 utan förändring i de båda staternas inbördes
förhållanden. Det ärorika och lyckosamma kriget
betryggade B:s förening med Öst-Rumelien. Turkiet
medgaf (1 febr. 1886) att generalguvernörskapet
öfver denna provins uppdrogs åt furst Alexander
för 5 år i sänder, hvaremot några muhammedanska
distrikt återgingo under direkt turkisk förvaltning,
men Ryssland genomdref på sändebudskonferensen
i Konstantinopel (5 apr.), att furst Alexanders
namn ej nämndes och att förnyelsen af uppdraget
för hvarje gång fortfarande gjordes beroende af
stormakternas bifall. Trots unionens teoretiskt
lösliga karaktär genomfördes dock genast en faktisk
sammansmältning. Lösningens otillfredsställande form
försvagade emellertid furst Alexanders ställning, mot
hvilken trots hans förtjänster i kriget fortfarande
bedrefs en hätsk opposition, stärkt genom missnöjet
öfver verkliga eller inbillade orättvisor vid militära
belöningar efter kriget. En officerssammansvärjning
bildades under ledning af major Grujev, kapten
Benderev m. fl., otvifvelaktigt under medverkan af
ryska agenter och med ryggstöd i zankovisternas
parti, kanske ock hos ministerpresidenten
Karavelov. Furst Alexander öfverfölls natten till 21
aug. 1886 i sitt palats i Sofia, fördes till Donau
och sedan på denna flod till den ryska staden Reni,
hvarifrån han fick fortsätta till österrikiskt
område. En provisorisk regering bildades i Sofia
under ärkebiskop Klement och Zankov. Men en militär
kontrarevolution utbröt genast på flera håll, främst
i Filippopel under Mutkurov och fick snart sin ledare
i kammarpresidenten Stambolov i Trnova, medan major
Popov hotade Sofia. Revolutionsregeringen afgick
24 aug., och furst Alexander blef i Lemberg kallad
tillbaka till B., dit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
