- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
591-592

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bunkershill ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder

Bunkershill [backes hi’1], en 35 m. hög kulle
utanför det gamla Boston, numera belägen inom det
med det nuv. Boston införlifvade Charlestown. Vid
B. vunno engelsmännen under general Gage 17 juni
1775 en seger öfver republikanerna under öfverste
Prescott. Slagfältet utmärkes af en 67 m. hög
granitobelisk, till hvilken grundstenen lades af
Lafayette på 50:e årsdagen af slaget (17 juni 1825);
den fullbordades 1842 och invigdes 17 juni 1843.

Bunketoftelund (rättare än det stundom använda
Brunktoftelund), skog i Skåne, Luggude härad,
Frillestads socken, n. om Landskrona. 4 maj 1525
blefvo de skånske bönderna under Sören Norrby där
besegrade af J. Kantzau i spetsen för en dansk här,
hvartill den skånska adeln slutit sig.

Bunkstål, metall. För export till orienten afslås
fyrkantstål (l" x l") af hög kolhalt i mindre
bitar och nedpackas i träkaggar, hvilkas vikt i
packadt tillstånd motsvarar en vanlig mansbörda. På
dylikt sätt förpackadt stål benämnes bunkstål;
vissa bestämmelser angående stålets dimensioner
och bitarnas längd samt kaggarnas utstyrsel
pläga föreskrifvas, för att leveransen skall
motsvara de orientaliske smedernas traditionella
fordringar på ett godt stål. Bunkstålet
användes till smide af verktyg och vapen.
G. J).

Bunk-åra l. Bonkåra, sjöv. Se Åra.

illustration placeholder

Bunsen, Kristian
Karl Josias
, preussisk diplomat och vetenskapsman,
f. 25 aug. 1791 i Korbach (Waldeck), förvärfvade
sig tidigt, genom den prisbelönta uppsatsen De jure
atheniensium hereditario
(1813), ett aktadt namn
i den lärda världen. 1813 studerade han isländska i
Köpenhamn under Finn Magnussen, blef s. å. lärjunge
af Niebuhr i Berlin och uppgjorde nu planen till ett
storartadt arbete öfver "Die idee der philosophie
in ihrem verhältniss zum glauben, zur philologie
und historie"; detta universellt anlagda försök att
kombinera allt samtida vetande till en storslagen
helhetsbild af den historiska utvecklingen skulle
på ålderns dagar åter lifligt sysselsätta B. För
att bereda dess realiserande begaf han sig 1816 till
Paris för att idka persiska och arabiska språkstudier
och planerade därefter en forskningsfärd till Indien
för att studera sanskrit samt Brahmas och Buddhas
läror. Brist på medel afklippte planen, och i stället
begaf sig B. s. å. till Rom för att på kallelse af
Niebuhr blifva
dennes biträde vid den preussiska legationen
därstädes. Här blef han Niebuhrs energiske
medhjälpare ej blott i ämbetsgöromål, utan ock i
vetenskapliga forskningar och tvangs så till kritisk
fördjupning; dock bibehöll han alltid den utpräglade
fantasimänniskans böjelse för djärfva hypoteser och
svindlande konstruktion. 1823 blef B. preussisk chargé
d’affaires i Rom och 1827 ministerresident. Frukterna
af hans trägna arkeologiska och topografiska
forskningar under denna tid föreligga särskildt i
Beschreibung der stadt Rom (1830-43) cch Die basiliken
des christlichen Rom
(1843; ny uppl. 1864). Hans varma
religiositet, som stärktes genom hans giftermål med
den rikt begåfvade Frances Waddington från England,
förde honom bl. a. till ingående hymnologiska
studier, och år 1828 införde han i preussiska
legationskapellet i Rom en ny ritual, hvilken 1846 -
med ett förord af Fredrik Vilhelm III - upptogs i
"Allgemeines evangelisches gebet- und gesangbuch",
samt arbetade ifrigt i den evangeliska unionens
anda. Hans egentliga diplomatiska verksamhet blef
af mindre betydenhet, äfven om hans memorandum
öfver ordnandet af förhållandena i Kyrkostaten
1831 tillvann sig de utländska makternas allmänna
gillande. Ett diplomatiskt värf af betydenhet voro
hans underhandlingar med påfvestolen om blandade
äktenskap i de katolska delarna af Preussen, men dessa
gåfvo genom kurians motstånd intet verkligt resultat,
och 1838 måste B. taga afsked från sändebudsposten
i Rom, emedan han icke var i stånd att utjämna den
strid, som, med anledning af biskop Droste-Vischerings
häktande, uppkommit mellan preussiska regeringen och
den påfliga stolen. 1839 blef han preussiskt sändebud
i Bern och 1841 i London, dit han skickades med det
särskilda uppdraget att verka för Fredrik Vilhelm IV:s
älsklingsidé, upprättandet af ett preussisk-engelskt
biskopsdöme i Jerusalem. Genom åsikter och sinnelag
nära förbunden med sin egen härskare och tillika
med sympati omfattad af Englands kungahus och
ledande statsmän (särskildt sir Robert Peel), öfvade
B. ett betydande inflytande som föreningslänk mellan
Tyskland och England, ej minst på det vetenskapliga
området. Han återupptog sina egna forskningar och
riktade dem nu - jämlikt sina ungdomsplaner - mest
på den mänskliga civilisationens uppkomst och på
kristendomens äldsta historia. På tyska och engelska
publicerade han sålunda en rad af omfångsrika arbeten,
såsom Ignatius von Antiochia und seine zeit (1847),
Hippolytus und seine zeit (1853), Christianity
and mankind
(1854) däri äfven arbetet om Hippolytos
ingår, Egyptens stelle in der weltgeschichte (1845-57)
m. fl., alla utmärkta genom mångsidig lärdom och djärf
kombination, men mindre genom kritiskt omdöme. För
öfrigt blef B. i England en ifrig förfäktare af
1848 års politiska och nationella sträfvanden inom
Tyskland. Så deltog han med stor ifver i behandlingen
af den slesvig-holsteinska frågan och skref 1849 en
Memoir on the constitutional rights of the duchies
of Schleswig and Holstein
, som öfverlämnades till
lord Palmerston. S. å. förde han å Preussens vägnar
fredsunderhandlingarna, och 1850 protesterade han
mot London-protokollet, men måste icke dess mindre
underteckna London-traktaten 1852. 1854 återkallades
han från London, därför att han vid Krimkrigets
utbrott afgjordt tagit parti för -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:10 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free