- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
603-604

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Buonarroti ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förhögg sig. Hans brinnande ifver att skänka lif åt
marmorblocket gaf honom nämligen icke ro att begagna
modellfigur och punktering. Äfven på arkitekturens
område följde han sin egen subjektiva nyck, i
stället för att iakttaga lagbunden ordning, och han
förberedde så den öfverdrift och det själfsvåld,
som hans efterföljare drefvo till ytterlighet. Hans
ideal var det stormande och våldsamma; hans väldiga
ande sönderbröt traditionens fjättrar. B. kan sägas
vara den förste moderne konstnären, och ej utan skäl
har han jämväl blifvit kallad den moderna konstens
öde: med honom når renässansens konst sin höjdpunkt,
men med honom hålla äfven manierismen och förfallet
sitt intåg.

Under det han högg, målade och ritade byggnadsplaner,
skref han äfven sonetter och madrigaler. Hans dikter,
Le rime di Michelangelo, utgifna af C. Frey, Berlin
1897, visa, att han var en framstående skald. De
utgåfvos första gången 1623 i Florens.

B. var en fast och godhjärtad karaktär, häftig
och stolt mot de store, mild och vänlig mot de
ringe. Någon kvinna tyckes han icke hafva älskat,
förrän han uppnått sextiotre år, då han blef förtjust
i den sköna, snillrika och dygdiga markisinnan
Vittoria Colonna och vann hennes genkärlek. Han fick
emellertid ej synnerligen länge njuta af det för
hans själ och lynne välgörande umgänget med denna
ädla väninna, ty hon afled hastigt 1547.

Äldre biografer äro Vasari och Condivi; bland nyare må
nämnas engelsmannen Symonds, fransmannen Ch. Clément,
tyskarna H. Grimm, A. Springer (1877), Justi (1900)
och H. Thode (1903-05) samt italienaren A. Gotti
(1875). R-n.*

2. Filippo B., fransk revolutionsman, af samma
släkt som den föregående, f. i Pisa 1761, advokat
därstädes 1782, uppsatte 1787 en oppositionstidning,
i hvilken han lidelsefullt tog till orda för Rousseaus
meningar, och blef till följd däraf förvisad från
Toscana. Han begaf sig 1789 till Corsica och 1793
till Paris, där han blef fransk medborgare och medlem
af jakobinklubben. Efter Robespierres fall (1794)
blef han såsom dennes intime vän häktad, men frigafs
snart. Sedan grundade han panteonsklubben, hvars
ändamål var att återställa konstitutionen af 1793. Han
deltog 1796 i Babeufs sammansvärjning, arresterades
och dömdes (maj 1797) till deportation. Han blef dock
ej deporterad, men hölls länge i fängelse, först i
Cherbourg, därefter på ön Oléron. Efter att hafva
blifvit frigifven, bosatte han sig 1806 i Grenoble,
där han 1812 försökte organisera en sammansvärjning
mot kejsar Napoleon. Sedan försöket misslyckats,
tog B. sin tillflykt till Genève, hvarifrån han
utvisades 1815. Han begaf sig då till Bruxelles,
där han lifnärde sig genom att gifva lektioner i
musik. Fortfarande entusiastisk anhängare af Babeufs
kommunistisk-revolutionära läror, utgaf B. 1828 i
Bruxelles sin berömda Histoire de la conspiration
de Babeuf
. Efter julirevolutionen (1830) flyttade
B. till Paris, där han lefde under det antagna namnet
Rémond. Där samlade han i hemlighet kring sig en
skara lärjungar, mest ur handtverkarklassen. Af dessa
bildade han ett hemligt revolutionärt sällskap, de
demokratiske carbonari, som utbredde sig äfven utöfver
Frankrikes gränser och som förberedde revolutionen
1848. B. afled i Paris 17 sept. 1837. E. W.

Buonavoglia [buånavå’lja], it., frivillig. Se Bonavoglia.

Buoncompagni [buånkåmpa^ji], Carlo, italiensk
statsman. Se Boncompagni di Mombello.

Buoncompagno [buånkåmparnjå], Ugo. Se
Gregorius XIII.

Buoneonsiglio [buånkånsi’ljå], Giovanni, kallad
Marescalco, italiensk målare, verksam 1497-1530,
f. i Vicenza, d. i Venezia, till hvars skola han slöt
sig. Till hans första tid höra temperamålningar
af sträf form och hård färg, men vittnande om
skicklighet i teckning, såsom en Pietà (i Vicenzas
galleri). Hans senare arbeten vittna genom sin
venezianska kolorit om ett fördelaktigt inflytande
af Antonello da Messina och Giovanni Bellini.
C. B. N. (O. G-g.)

Buonfigli [buånfiOji], Benedetto, italiensk
målare, f. i Perugia och verksam där 1450-96,
var egentligen den förste konstnär af betydenhet
inom denna märkliga skola eller den, på hvilken
den mera utvecklade konsten i Italien började of
va inflytande. Han studerade människokroppen efter
naturen, utan att dock blifva fullt säker på formen,
och sträfvade äfven att uppfylla perspektivets
fordringar samt utbildade sig efter Domenico
Veneziano, Piero della Francesca och Benozzo
Gozzoli. 1450 var han verksam i Rom, 1454 fick han
i Perugia uppdrag att pryda kapellet i Palazzo
Communale med väggmålningar ur S:t Ludovicus’
och S:t Herculanus’ legender, men ännu 1496 voro
dessa nu mycket förstörda kompositioner ej färdiga.
C. R. N. (O. G-g.)

Buoninsegna [buåninse’nja], italiensk målare. Se Duccio.

Buonsignori [buånsinjåri], Francesco, italiensk
målare, f. 1455 i Verona, d. 1519 i Mantova, står
vid sidan af Liberale da Verona och målade i sin
tidigare ålder i gammalveronesisk stil, torrt och
hårdt i regelrätt kroppsbildning, med brunaktig
färgton. Mellan 30 och 40 år gammal kallades han till
Mantova till Gonzagas hof och kunde där i början ej
undandraga sig inflytelse från Andrea Mantegna; men
snart öfvervann han detta inflytande och vardt så ren
och mjuk och varm i teckning och färg, att man tänkt
på inflytelse från Francia, ja från Rafael. Från hans
förra tid märkes en Madonna (i Verona, S. Paolo),
från den senare och mognare Madonna med barnet
(1484, i S. Fermo, Verona) samt porträtt af en
rådsherre (1487, i Londons nationalgalleri). I
Mantova finnes föga kvar af hans verksamhet. Från
hans tredje period härstammar ett storartadt verk,
Madonna med barnet i himmelsgloria, med helgon
nere på jorden
, måladt i Mantova 1519 för kyrkan
S. Nazaro e Celso i Verona, hans sista arbete.
C. R. N.*

Buphaga, zool., "maskhackare", ett i södra och
mellersta Afrika lefvande släkte af trastlika fåglar,
med ett egendomligt lefnadssätt. De söka sin föda
(insekter och dessas larver) bland håren och i huden
på större däggdjur, t. ex. oxar, hästar, noshörningar,
elefanter och antiloper, samt klänga därvid på dessas
kropp liksom hackspettarna på träden. Den nytta
de därigenom göra de nämnda däggdjuren har alstrat
ett ömsesidigt vänskapsförhållande och förtroende,
som ytterligare blifvit befäst genom dessa fåglars
försiktighet och fruktan för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:10 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free