Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Burger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
son Konrad den fridsamme, som nära anslöt sig till
kejsar Otto den store. Under hans regering
(937–964) härjades riket genom infall af ungrarna och de
burgundiske stormännens inbördes fejder. Konrads son
och efterträdare Rudolf III (964–1032) fick hjälp
af den tyske konungen Henrik II, en son till hans
syster Gisela, att kufva sina upproriske vasaller,
och till lön därför testamenterade han sitt rike
till Tyskland. Efter Rudolfs död sökte de burgundiske
stormännen uppsätta grefve Odo af Champagne på tronen,
men den tyske konungen Konrad II inryckte 1033 i
landet och lät följande år i Payerne kröna sig till
konung i B. Därigenom blef B. åtminstone till namnet
förenadt med Tyska riket. Konrad II lät påbjuda
gudsfrid i landet, men stormännen fortforo att härja
det. Bandet mellan B. och Tyskland lossnade alltmer,
i synnerhet under Henrik IV. Förgäfves sökte Fredrik
Barbarossa knyta B. fastare vid riket genom att gifta
sig med Beatrix, dotter till hertig Reinhold III af
Mâcon, en af B:s mäktigaste stormän, och låta kröna
sig i Arles 1178. Äfven Rudolf af Habsburg gjorde
1284 ett fåfängt försök att vinna B., och hans son
Albrekt måste helt afstå därifrån. Det sista försöket
att binda B. vid Tyskland gjordes af Karl IV, som
1364 lät kröna sig i Arles, men därmed stannade
det. B. sönderföll i en mängd små själfständiga
herrskap (grefskapen Arles l. Provence och Savojen,
ärkestiften Besançon, Vienne och Lyon, biskopsstiften
Basel, Genève, Grenoble, Valence m. fl.), hvilka så
småningom uppslukades af Frankrike, som nu, sedan
Savojen annekterats 1861, förvärfvat hela B. med
undantag af den schweiziska delen.
7. Mindre B. (lat. Burgundia minor, ty. Klein
B.) motsvarar nästan fullständigt det
nuvarande Schweiz v. om Reuss, inklusive kantonen
Wallis. Det var Transjuranska B. (se ofvan 5) med
undantag af de delar af Savojen, som tillhörde detta.
Det försvinner ur historien med utslocknandet af huset
Zähringen i 13:e årh. Lagligen utgjorde det en del
af Tyska riket till 1648, ehuru det praktiskt taget
långt förut blifvit oberoende.
8. Frigrefskapet B., Palatinatet B. l. Öfre
B. (fr. Franche-Comté, ty. Freigrafschaft.). Se
Franche-Comté.
9. Landtgrefskapet B. (ty. Landgrafschaft
B.) låg i västra delen af nuvarande Schweiz, på båda
sidorna om Aar, mellan Thun och Solothurn. Det var
en del af Mindre B. (se ofvan 7) och förekommer
liksom detta knappast efter 13:e årh. i historien.
10. B. l. Burgundiska kretsen,
se d. o.
11. Hertigdömet B. l. Nedre B. upprättades 884
af grefve Bosos af Vienne broder, grefve Rikard af
Autun, som af konung Karl den enfaldige fick titeln
hertig af B. Detta B., som utgjorde den nordligaste
delen af burgundernas gamla rike, sträckte sig
från Châlons-sur-Saône till Châtillon-sur-Seine och
begränsades i n. af Champagne och Lothringen,
i ö. af Franche-Comté, i s. af landskapen Bresse
och Beaujolais, i v. af Bourbonnais och Nivernais.
Rikard efterträddes 921 af sin son Rudolf (Raoul),
som 929 besteg Frankrikes tron, då B. blef ett
tvisteäpple mellan en mängd franska stormän.
Hugo Capets son, konung Robert den helige af
Frankrike, gaf det slutligen 1017 åt sin son Henrik,
som när han blef Frankrikes konung
1032 afstod det åt sin broder Robert, stamfadern
för den äldre burgundiska linjen, hvilken först 1361
utdog med hertig Filip af Rouvres. En gren af denna
ätt upprättade konungariket Portugal och innehade
dess tron till 1383, då grenen utdog. 1361 indrogs
B. till kronan såsom herrelöst län af konung Johan
af Frankrike, som var gift med den siste hertigens
moder i hennes andra gifte. 1363 förlänade han
det åt sin fjärde son, Filip af Valois, för hans
tapperhet i slaget vid Poitiers. Filip hade redan
förut af kejsar Karl IV fått frigrefskapet B. såsom
tyskt län, och sålunda var grunden lagd till ett
mäktigt själfständigt rike. Genom sitt giftermål med
Margareta, arftagerska till Flandern, vann han 1369
detta rika och tätt befolkade land, som snart blef
tyngdpunkten i hans välde. Därjämte förvärfvade han
genom köp en mängd områden, däribland grefskapet
Charolais 1390. Under Karl VI:s sinnessjukdom förde
Filip af Valois regeringen som riksföreståndare,
men fick en bitter fiende i konungens broder Ludvig
af Orléans. Denna fiendskap delade hela Frankrike
i två hvarandra bekämpande partier: det burgundiska
(fr. les bourgignons) och det orleanska, sedermera
det armagnakska. Filips son Johan den oförskräckte
(1404–19) vann i spetsen för det förstnämnda
partiet stort inflytande i Frankrike, slöt sig till
engelsmännen och lät på öppen gata i Paris mörda sin
kusin hertigen af Orléans. Men 1419 föll han själf
offer för ett lönmord på bron i Montereau, dit han
kommit för att försona sig med Frankrikes dauphin
(sedermera Karl VII). Johans son Filip II den gode
(1419–67) trädde då genom fördraget i Troyes 1421 på
engelsmännens sida, men slöt 1435 fred och försoning
med Karl VII i Arras. Konungen måste göra afbön
för mordet på Johan, afstå områdena Mâcon, Auxerre,
Bar-sur-Seine, Péronne, Amiens, Abbeville, Ponthieu,
Boulogne m. m. och medgifva hertigen af B. frihet
från länsplikt och hyllning till Frankrike. 1429 fick
Filip genom köp Namur, 1430 Brabant och Limburg såsom
närmaste arfving till de aflidne, barnlöse hertigarna
därstädes och 1436 grefskapen Holland, Zeeland och
Hainaut genom kamp med Jakobea af Holland, som förut
innehaft dem. Slutligen förvärfvade han genom köp
och fördrag Luxemburg 1443, så att hans rike fick
en betydande utsträckning. Det blef snart ett af de
mäktigaste i Europa, i synnerhet som det omfattade
en mängd genom handel och industri blomstrande
städer. Filips hof i Dijon utmärkte sig framför alla
andra genom ridderlighet och prakt. "Den burgundiska
dräkten" och hofetiketten ansågos öfverallt som
mönster, och hären var i utmärkt skick. Filip
efterträddes 1467 af sonen Karl den djärfve,
förut grefve af Charolais. Sedan denne med stränghet
undertryckt flera uppror, i synnerhet i Liège, höll
han sin hand tung öfver adeln och städerna. Ludvig
XI af Frankrike, som ständigt sökte utså split
och oenighet i B., blef vid ett möte med Karl i
Péronne 1468 svekfullt tillfångatagen och tvungen
till en förödmjukande fred. S. å. förstörde Karl
nästan fullständigt staden Liège, som ånyo rest
sig. 1473 bemäktigade han sig med våld Geldern
och Zütphen, sedan dessa länders siste hertig,
Arnolf, aflidit. Redan 1469 hade han mot ett större
pennninglån förvärfvat de besittningar i Elsass,
som tillhörde ärkehertig Sigismund af Österrike. Där
insatte Karl en tyrannisk ståthållare, Peter von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
