- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
669-670

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Burrus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mindre betydelsefull är skriften Unser reichskanzler
(2 bd, 1884J.

Busch, Wilhelm, tysk karrikatyrtecknare, f. 1832 i
Wiedensahl (Hannover), genomgick ingenjörskurs i
Hannover och besökte därefter konstakademierna
i Düsseldorf, Antwerpen och München. I
slutet af 1850-talet började han teckna för
"Fliegende blätter". Till hans bästa alster
höra pojk-upptåen Max und Moritz (1858), Hans
Huckebein, der unglücksrabe
och Die bösen buben von
Korinth
. Polemisk syftning hafva häftena Der heilige
Antonius von Padua
(1870), Die fromme Helene (1871)
och Pater Filucius (1873). Bland hans nyare arbeten
äro Eduards traum och Der schmetterling (1895). Hans
i en mängd upplagor utkomna bildserier, till hvilka
han själf hopsatt en ofta mycket humoristisk text,
äro samlade i "Wilhelm-Busch-album" (1884 ff.). Jfr
G. Hermann, "Wilh. B." (1902). (G-g N.)

Busch, Klemens August, tysk diplomat, f. 1834 i
Köln, blef 1861 attaché vid Preussens beskickning i
Konstantinopel, där han vistades i 11 år, till sist
såsom förste dragoman. 1872 blef han legationsråd
och konsul i Petersburg och 1874 föredragande
råd i utrikesministeriet. Äfven där användes
han mest för orientaliska angelägenheter och var
sekreterare vid Berlinkongressen 1878. 1881 blef
han understatssekreterare i utrikesministeriet
och sändes s. å. i en förtrolig beskickning till
den romerska kurian, hvarigenom den diplomatiska
förbindelsen med denna återupptogs. Såsom representant
för rikskansleren presiderade han 1884-85 i
Kongokonferensens flesta sammanträden. Han utnämndes
till envoyé 1885 i Bukarest, 1888 i Stockholm och
1892 i Bern, där han afled 25 nov. 1895.

Busche, Hermann von dem (lat. Buschius),
kallad Pasiphilus, tysk humanist, f. 1468 af
adlig släkt i Westfalen, idkade universitetsstudier,
vistades 1486-91 uti Italien, var därefter flyttande
lärare i klassisk filologi vid de nord- och västtyska
universiteten, besökte 1516 Holland och England
samt utnämndes 1527 till professor vid Marburgs
universitet. Han tog parti för Reuchlin gentemot
dominikanerna och slöt sig genast till Luthers
reformation; med Ulrich von Hutten var han förtrolig
vän. B. dog 1534. I sina skrifter, som afspegla tidens
kraftiga anda, framstår han såsom klassikern bland
de tyske humanisterna. Hans Valium humanitatis (1518;
flera uppl.) utgör en förträfflig försvarsskrift för
de af honom med hänförelse omfattade humanistiska
studierna, medan satiren Oestrum (1507), epigrammen
o. a. vittna om betydande poetisk och språklig
talang. Jfr Liessem, ’Hermann v. d. B." (1884-87).

Busche, Hermann vom, pseudonym för tyske författaren
A. Baumstark (se d. o.).

Buschius, H., latiniserad namnform för den tyske
humanisten H. von dem Busche (se d. o.).

Buschmann, Johann Karl Eduard, tysk språkforskare,
f. 1805 i Magdeburg, d. 1880 i Berlin, reste 1827-28 i
Mexico och blef 1832 bibliotekarie vid k. biblioteket
i Berlin. Hans betydelse såsom lingvist beror
på hans jämförande forskningar angående den stora
malajisk-polynesiska språkstammen samt språken i Nord-
och Mellan-Amerika. B. stod i vänskapsförhållande
till bröderna Humboldt, hvilka öfvade stort inflytande
på honom.

Buschmeistern, zool. Se Lachesis 2.

Buschmän l. Boschmän (holl. bosjesmans,
skogsmänniskor), ett med hottentotterna besläktadt,
på södra Afrikas högslätter boende folk, som
numera, genom sina grannars samt holländarnas
och engelsmännens utrotningskrig, håller på att
försvinna från jorden. De kalla sig själfva saan
l. sân (sing. mask. sâp, fem. sas; sannolikt af
verbet , hvila), "bofasta", emedan de anse sig vara
och sannolikt äro de äldste invånarna i landet, en
återstod af Afrikas urbefolkning. Af de dem närstående
kaffrerna kallas de abatua, af basuto baroa, hvilka
uttryck betyda "’bågmän", emedan de äro beväpnade
med bågar och pilar, ofta förgiftade med växtgift,
hvaremot kaffrerna använda kastklubba och spjut. De
äro småväxta (omkr. 144 cm.), nästan dvärglika, med
lädergul hy; hufvudet är oformligt, pannan starkt
tillbakalutande, näsan platt, öronen mycket stora,
ögonen djupt liggande, käkarna starkt framskjutande
(prognater), allt bidragande till att gifva dem ett
aplikt utseende. De äro mycket magra och spinkiga, med
utskjutande och hängande buk på grund af den dåliga
födan. Men trots denna usla kropp äro de i besittning
af stor uthållighet. Genom att blott i 14 dagar få
god och riklig kost blir en buschman trind och fet;
hos kvinnorna samlar sig fettet i sätet (steatopygi),
en egendomlighet, som de hafva gemensam med kvinnorna
hos hottentotter och några negerfolk. Buschmännen
lefva nästan uteslutande af jakt, men är jaktbytet
dåligt, hålla de till godo med gräshoppor, ormar,
ödlor, rötter; mycket omtyckt är vilda bins honing,
som de med beundransvärdt skarpsinne förstå att leta
upp. På grund af sitt kringflackande lefnadssätt
sakna de fasta bostäder; de nöja sig i allmänhet
med hålor i jorden eller sofva på bara marken med en
fäll öfver sig. Någon stamförfattning känna de icke,
knappt ett ordnadt familjelif; vanligen ströfva
de omkring i större eller mindre horder utan något
öfverhufvud. Liksom hottentotterna hafva de ringa
energi och utpräglad skygghet för arbete samt starkt
begär efter rusmedel; däremot är ingenting att anmärka
mot deras sedlighet, ehuru de oftast gå nakna, på
sin höjd med ett skinn slängdt kring lifvet eller
öfver skuldrorna. Märkvärdiga äro deras sinne för
musik, deras språktalang och begåfning för målning,
hvarom en mängd från dem härrörande afbildningar af
djur och människor vittnar, afbildningar, som till
konturerna äro naturtrognare än på många egyptiska
monument. De religiösa begreppen äro föga utvecklade,
dock lära buschmännen hafva en oklar föreställning om
ett högsta väsende. De olika buschmanstammarnas idiom
visa så genomgripande olikheter, att de knappt kunna
betecknas som dialekter. I fonetiskt hänseende utmärka
de sig i synnerhet genom sina smackljud (tungsmällar),
som förekomma i nästan hvarje ord; de synas vara
ursprungliga för buschmännens språk och därifrån
hafva öfvergått äfven till hottentotternas. Med
afseende på byggnaden har språket såväl prefix- som
suffix-bildning. Det synes hafva beteckningar endast
för genitiv och pluralis, hvilken senare uttryckes
genom upprepning af ordet. Karakteristiskt för
folkets bildningsgrad är att det ej har räkneord
längre än till tre. Sannolikt äro buschmännen jämte
akka och andra dvärgfolk i Ekvatorial-Afrika rester
af ett urfolk af små kroppsdimensioner, som af de
kraftigare och mera i politiska enheter grupperade
negerfolken blifvit sprängdt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:01 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0359.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free