Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byggnadskonsten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rektangulära. Såväl vissa konstruktions-
som detaljformer hämtades liksom hos goterna
ur träbyggnadskonsten. Smaken för mycket
smala och smärta kolonner utvecklades i än
starkare grad, helt visst beroende på vanan vid
trädimensioner. Notre-dame i Paris (1163-1257;
pl. XI) har runda kolonner, från hvilkas kapitäl
uppstiger ett helt system af kolonnetter och
hvalfstrålar. Domen i Laon (1173) eger i några
travéer knippen af fria kolonner kring en gemensam
kärna, erinrande om en primitiv träbyggnadskonsts
metod att genom ett antal sammanknippade stammar
ersätta dimensioner, som ej kunna fås ur ett enda
träd. Förhallen å domen i Chartres (1196-1260) eger
alldeles tydliga reminiscenser af en högt utvecklad
träskulptur. Kyrkornas egenskap af tillflyktsorter vid
belägringar föranledde, att fönstren placerades högt
upp, att t. ex. domen i Rouen försågs med anordningar
för tillfälliga triforiebjälklag af trä, afsedda att
bereda större utrymme och plattformer för försvaret,
att fasaderna försågos med altaner och gallerier för
bågskyttar öfver portalerna och att tornen afslutades
med platta tak, såsom på katedralerna i Paris,
Reims (1212-1300), Amiens (1220-88) och Bruxelles
(1226; pl. XII) samt på så godt som alla engelska,
t. ex. domerna i Canterbury (1174, planlagd af Vilhelm
från Sens; pl. XII), Lincoln (1250-1380) och York
(1291-1405). Ett undantag må nämnas: katedralen i
Lichfield (1235-1350), som har spetsiga stenspiror.
I Frankrike och Belgien utvecklades en krans af
kapell omkring det månghörniga koret; i England
afslutas vanligen koret rakt (en tradition från
cisterciensklostren), men bakom korets östra vägg
anlades ett kapell ("lady-chapel"), helgadt åt
jungfru Maria. De engelska domerna försågos ofta –
af försvarshänsyn – med dubbla tvärskepp och höga
torn öfver den östra korskvadraten. Spaniens gotiska
konst har starka beröringspunkter med Frankrikes,
ehuru äfven rent gotiska och moriska inflytelser
gjorde sig gällande, t. ex. i katedralerna i Toledo,
Leon (1199, af Pedro Cabrian), Búrgos (1221;
illustr. sp. 624), Barcelona (1298) och Gerona
(1312). I Portugal äro klostren i Belém och Batalha
praktstycken af moriskt påverkad ornamentik. Italien
bevarade med få undantag sitt lombardiska kynne. San
Francesco i Assisi byggdes af en tysk, Jacob från
Meran (1228), Santa Croce (efter 1294) och domen
i Florens anlades af Arnolfo di Cambio i utvecklad
lombardisk anda, likaså domerna i Siena (börjad 1245
af Giovanni Pisani) och i Orvieto (ombyggd 1290 af
Lorenzo Maitani från Siena, pl. XI). Egendomlig för
denna italienska gotik är dess rika användning af den
bysantinsk-moriska glasmosaiken (s. k. kosmat-teknik),
hvarmed marmorfasaderna inkrusterades.
Den gotiska stilens införande i Tyskland inleddes med
ett öfvergångsskede, karakteriseradt af spetsbågens
och krysshvalfvets tillämpning på det karolingiska
byggnadssystemet. Domen i Limburg a. d. Lahn (1213-42,
pl. XI) liknar ett feodalslott med kolossala murar,
krönta af rundt byggnaden löpande gallerier för
bågskyttar och med alla vinklar skyddade af höga
torn. Det inre är en basilika med spetsbågshvalf och
hvälfda triforier. Detsamma gäller om stiftskyrkan
i Andernach, om de äldre delarna af münstern i
Strassburg (af Erwin v. Steinbach 1223) samt om domen
i Halberstadt (1237-40). öfriga delar af dessa
byggnader äfvensom domen i Regensburg, Elisabethkyrkan
i Marburg, Sebalduskyrkan i Nürnberg m. fl. tillhöra
det höggotiska skedet af stilens utveckling. Under
denna tid dref man i Tyskland den konstruktiva
konsekvensen ända därhän, att t. o. m. tornspiror
utfördes i genombrutet stenarbete, så t. ex. spiran
på tornet till Stefansdomen i Wien (1359 af Wenzel
från Kloster-Neuburg), på domtornen i Freiburg och i
Strassburg (af Johan Hültz från Köln, 1370-1439),
i Frankfurt och i Ulm (1377, pl. XII). Höjdpunkten
af tidehvarfvets konstruktiva skaparkraft nåddes i
Tyskland af domen i Köln (börjad 1248 af Gerhard
v. Riel). Koret invigdes 1322, men det kolossala
byggnadsverket afslutades först 1880 (af v. Zwirner
och Voigtel). – Redan i de höggotiska kyrkorna fick
den ursprungliga försvarshänsynen till stor del vika
för konstruktiva intressen. De byggdes visserligen
enormt stora, för att vid behof kunna upptaga stadens
folkmängd, men deras smidiga stenarbete och stora
glasytor voro föga motståndskraftiga mot 1400-talets
kraftigare anfallsmedel. Försvarsåtgärderna flyttades
ut till städernas omkrets, hvars vallar och portar
förstärktes med all tidens konstfärdighet, och
kyrkornas konstruktiva system fick fritt utveckla
sig till sengotikens flamboyanta (fiskblåslika) och
Tudorstilens öfverdrifvet smäckra former, t. ex. på
S:t Maclou i Rouen, Wiesenkirche i Soest och Henrik
VII:s kapell å Westminster abbey.
Bland den gotiska tidens många klosterbyggnader
må här nämnas Mont S:t Michel, den befästa
klosterön på Bretagnes kust, lika märklig som
kloster och som fästning (pl. XII). För den gotiska
profanarkitekturen har redan förut delvis redogjorts
(se Bostad). De offentliga byggnaderna, såsom rådhus,
börslokaler m. m., uppfördes vanligen äfven med
hänsyn till stadens försvar och försågos med torn och
tinnkrönta murar, delvis också med af sten utförda
machicoulis (utbyggda skyttegångar). Så är fallet
med t. ex. palazzo vecchio i Florens, rådhusen i
Piacenza, Siena, Compiègne, Bruxelles (pl. XIII),
Bruges, Louvain och Köln, Gürzenich i Köln och gamla
börsen i Frankfurt (pl. XIII) m. fl. Andra byggnader
för offentliga ändamål, såsom gillehus och sjukhus,
uppfördes ofta af trä eller korsvirke, de senare
vanligen i form af en stor sal med ett kapell i
fonden. Bland de märkligaste är sjukhuset i Beaune,
byggdt af trä och öfverklädt med skiffer.
En egen grupp, som kan benämnas baltisk gotik,
bilda tegelkyrkorna i länderna kring Östersjön,
där tillgång på naturlig sten var ringa. Man sökte
här ersätta det lifliga formspelet i den skulpterade
stenen med formtegel och uppnådde härmed en egenartad,
delvis äfven af lombardiska detaljformer påverkad
stil – konsten att slå tegel kom från Lombardiet –,
bland hvars förnämsta verk må nämnas Mariakyrkan och
Katarinakyrkan i Lybeck, S:t Nicolai i Lüneburg,
kyrkorna i Rostock, Wismar och Stralsund. Många
af dessa tillhöra den grupp af gotiska kyrkor,
som genom triforiernas borttagande och införandet
af lika höjd för alla skeppen förändrades till
hallkyrkor. Bland den baltiska gotikens öfriga verk
intages främsta rummet af rådhusen i Lybeck (pl. XIII)
och Stralsund, tyska ordens slott i Marienburg samt
Helgeandshospitalet i Lybeck. Äfven i Holland och
Belgien uppträdde en gotisk tegelbyggnadskonst,
som efterlämnat storartade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
