Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byggnadskonsten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Göta hofrätts hus i Jönköping (1611), nuv. petersenska
huset i Stockholm m. fl.
Vid midten af 1600-talet förändrade de politiska
faktorerna ånyo smaken och stilriktningen. Westfaliska
freden, som återställde lugnet i Europa och närmandet
till Frankrike, föranledde dels inkallandet af
belgiern Simon de la Vallée, som fick i uppdrag att
utföra riddarhuset i Stockholm, dels utsändandet på
studieresor till Italien och Frankrike af hans son
Jean de la Vallée och Tessin d. ä., hvars fädernesland
nu blifvit införlifvadt med Sverige. De återkommo båda
omkr. 1650 och medförde den nya smakriktning, som i
utlandet fick namn af barock, men som i själfva verket
är vår högrenässans. Jean de la Vallée öfvertog efter
faderns död riddarhuset (färdigt 1661, pl. XXII),
Tessin blef till en början slottsarkitekt på Borgholm
och planlade under denna tid domkyrkan i Kalmar
(1653-99, pl. XXII), som införde barockens ideal,
centralkyrkan, i Sverige – kupolen blef dock aldrig
utförd – och sannolikt inspirerade de la Vallée till
Katarina (pl. XXII) och Hedvig Eleonora kyrkor i
Stockholm. De la Vallées måg Mathias Spiehler använde
barockens system på Ulrika Eleonora kyrka i Stockholm
(1673), likaså Nikodemus Tessin d. y. på Ulrika kyrka
i Söderhamn (1685-93) och Tyska kyrkan i Karlskrona
(1697-1727). Till barockperioden höra äfven S:t Olai
i Norrköping <1719) och domkyrkan i Karlstad (af
Kristian Haller 1724-30) samt, i Skåne, stadskyrkan i
Landskrona. Till tidens märkligare arbeten höra ock
de många grafkoren, som efter gammal sed byggdes i
form af kapell invid kyrkorna, t. ex. soopska koret
i Askersund (af Erik Dahlbergh), kaggska koret vid
Floda och karolinska koret vid riddarholmskyrkan i
Stockholm (af N. Tessin d. y. 1686, fullbordadt af
Hårleman 1743).
Märkligare än tidens kyrkliga konst var dock dess
profana. Det starkt franska anslag, som ljuder i
riddarhuset, om än med biljud från tiden före 1650,
försvenskades af Jean de la Vallée i hans följande
arbeten: bondeska palatset (nuv. rådhuset, 1650-talet,
pl. XXII) och van der nothska huset i Stockholm,
till en nationellt karakteristisk kombination af
puts och huggen sten. Tessin åter hyllade i sina
första arbeten efter 1650, t. ex. oxenstiernska
palatset i Stockholm (nu statistiska centralbyrån,
1654) och wrangelska palatset (nu Svea hofrätt),
en mera italiensk smak, men öfvergick med bååthska
palatset i Stockholm (nu frimurarlogen, 1662) samt
midtpartiet af Drottningholm (1662, pl. XXII)
till det de la valléeska systemet, för att på
ålderdomen med riksbanken vid Järntorget (1680)
återgå till sin första kärlek. Båda konstnärerna voro
outtröttligt verksamma äfven i landsorten. Tillsammans
byggde de Skokloster (1654-79), för K. G. Wrangel,
efter en plan, starkt erinrande om Tessins förslag
till Borgholms ombyggnad. De la Vallée utförde för
M. G. De la Gardie Karlbergs slott samt Ekholmen,
Vänngarn, Höjentorp, Kägleholm och Mariedal (alla
1660-80). Tessin åter uppförde bl. a. Finspång,
Mälsåker (pl. XXII), Ållonö, Näsby, Eriksberg,
Strömsholm (1669), Sjöö och Salsta (1670, fullbordadt
1679 af M. Spiehler). Alla dessa arbeten vittna om
den mognade konstnärens ekonomi med effekterna och
fina öga för proportionernas värde. Samtidiga arbeten
i Danmark äro bl. a. palais Thott och palais Moltke
i Köpenhamn.
Hvad den äldre Tessin lämnade ofullbordadt,
öfvertogs af sonen, Nikodemus Tessin d. y.,
hvilken genom långa studier under faderns ledning
samt resor i Frankrike och Italien förberedt sig
därpå. Han fortsatte inredningen af Drottningholm
och anlade dess park, uppförde på 1680-talet
Sjöholm och ombyggde omkr. 1690 Rosersberg samt
utförde Steninge i Uppland (1694; se pl. VIII till
art. Bostad). Sin sociala ställning och sin personliga
smak markerade han med uppförandet af sitt eget palats
(nuv. öfverståthållarhuset i Stockholm, 1696-1701) i
starkt italiensk stil. Hans lifs förnämsta verk blef
emellertid det nuv. kungliga slottet i Stockholm
(pl. XXIII), hvars uppförande beslöts i juni
1697, sedan en förhärjande eldsvåda lagt det gamla
Vasaslottet i aska. Tessins fäderneärfda kärlek till
högrenässansen och föregående italienska studier göra
det förklarligt, att en så storslaget enkel och ädel
byggnad kunnat utföras under brytningen mellan barock
och rokoko. En stor del af förtjänsten tillkommer
äfven byggherren, Karl XII, hvilken skoningslöst
slopade allt dekorativt bjäfs, som hans arkitekt
af tidsandan föranleddes att föreslå. För slottets
inre och yttre utsmyckning införskrefvos franska
konstnärer och handtverkare, såsom skulptören
Chauveau, stuckatören Pagani och målaren Fouquet
m. fl., hvilka mycket bidrogo till konstindustriens
höga ståndpunkt i vårt land.
Tiden efter 1708 är i Sverige fattig på
byggnadsminnen. Först mot midten af 1700-talet kom
slottsbyggnaden åter i gång under ledning af K. von
Hårleman, som byggde flyglarna omkring Logården,
K. J. Cronstedt och K. F. Adelcrantz, som byggde
nordvästra flygeln och afslutade inredningen
1754. Den tessinska skolan fortsattes af Hårleman
och Adelcrantz vid uppförandet af flyglarna till
Drottningholm (1746-52) och Gustaf III:s operahus
(1774-82, jfr Arffurstens palats) samt Adolf Fredriks
kyrka i Stockholm (1768-74). Mera eftergifvande mot
tidens smak för mjuka, böjliga linjer voro Jöran
Adelcrantz med tornet på Jakobs kyrka, J. E. Rehn
med sutherska (sedermera polhemska) huset n:r 1
vid Adolf Fredriks torg (se pl. IX till art. Bostad)
och E. Palmstedt med börsen i Stockholm (1767-76,
pl. XXIII). Den sistnämnde öfvergick snart
till ny klassicismen, med tullpackhuset (1788),
f. d. bondeska palatset (1789, nu rifvet), och sitt
eget, i sin nästan sträfva enkelhet ståtliga hus n:r
27 Västerlånggatan i Stockholm (1801). Till samma
riktning bekände sig K. F. Sundvall, som uppförde
Carolina rediviva i Uppsala (1819-26) och Stjärnsunds
slott. Af tidens kyrkliga byggnader är domkyrkan i
Göteborg af K. V. Carlberg den märkligaste.
I Danmark är rokokotidens byggnadskonst däremot rikt
företrädd. Dess förnämsta verk, Amalienborgs slott
i Köpenhamn (pl. XXVII), är en af tidehvarfvets
pärlor. Till dess fyra paviljonger sluta sig de
karakteristiska palatsen på Bredgade som en veritabel
"faubourg S:t Germain". Eremitaget i Dyrehaven (1736),
Frederiksbergs, Fredensborgs, Sorgenfri och Marienlyst
slott äro alla blommor af samma stam. Främsta
platsen bland Danmarks kyrkliga byggnadsverk från
denna tid intages af marmorkyrkan i Köpenhamn, en
kupolkyrka (pl. XXVII), hvars ståtliga anläggning
och utmärkta detaljer äro fullt värdiga det ädla
materialet (påbörjad 1749 af Jardin, fullbordad af
F. E. Meldahl 1874-94).
Mot midten af 1800-talet egde en afmattning rum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
