Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bürger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstånd. Framför allt spelade han med framgång
rollen af medlare mellan de oenige grekiske
höfdingarna, liksom han ifrigt verkade för en
mänskligare behandling af krigsfångarna. Den grekiska
regeringen erkände hans förtjänster genom att erbjuda
honom att blifva generalståthållare öfver hela det
befriade Grekland, med undantag af Morea och öarna -
ett anbud, som han dock tills vidare afböjde. (Det
påstås äfven, att flera grekiska höfdingar erbjudit
honom konungakronan.) Emellertid skulle B. icke komma
att draga svärdet för den grekiska frihetssaken. 19
april 1824 gjorde en hjärnfeber slut på hans
lif. Hans död uppfattades som en nationalolycka
i hela Grekland, hvars regering påbjöd allmän
landssorg under tjugoen dagar. B:s stoft fördes till
England. Vederbörande kyrkliga myndigheter vägrade
det en plats i Westminster abbey, Englands panteon;
det nedsattes därför i den byronska familjegrafven
i Hucknall Torkard, invid Newstead abbey.
Till sitt skaldegry var B. väsentligen lyriker. Hans
styrka ligger i retorikens färgprakt, i de ypperliga
naturskildringarna och i tongångarnas mångfald,
som tillåta honom att med lekande behag, bitande
satir eller harmlös humor gå från det högsta patos
till den trivialaste verklighet. Hans karaktärer
lida däremot af en viss enformighet. Hans män likna
hvarandra mer eller mindre och äro formade efter
hans eget väsende; mera omväxlande är hans galleri
af kvinnor. Hans dramer verka hufvudsakligen genom
diktionens prakt och tankeinnehåll, mindre genom
karaktär och handling. B. har alltid varit mera
skattad i utlandet än i sitt eget fädernesland, en
omständighet, som beror dels på hans skarpa kritik
af engelska samhällsförhållanden, dels och icke minst
därpå att hans vers långtifrån är tadelfri. Särskildt
under de sista decennierna hafva skarpa angrepp
riktats mot hans teknik (bl. a. af Swinburne).
B. var uppfostrad i 1700-talets idéer; rousseauismen
låg honom djupt i blodet, och hans fattigdom under
yngre år skärpte hans oppositionella instinkter. Såsom
retoriker utgår han från franska skolan: Pope var
för honom den store mästaren. Hans skaldeverksamhet
låter indela sig i två skeden. De två första sångerna
af "Childe Harold" samt de poetiska berättelserna
beteckna höjdpunkten af hans första maner, utmärkt af
stark romantik och abstrakt ideellt skönhetsideal. Men
efter 1816, då B. stod ensam med hela publikens omdöme
emot sig, fördjupades hans väsende, och hans poesi
förändrade icke obetydligt karaktär. Under några år
blef han hela Europas talande tunga. Ty det var han,
som, medan den heliga alliansen stod på höjdpunkten
af sitt välde, ensam och oförfärad, upptog kampen
mot den härskande politiska, sociala och religiösa
reaktionen i hela Europa. B. var stormfågeln, som
förebådade julirevolutionen. I "Cain" vågade han
angripa ortodoxiens dogmer, och hans "Don Juan" var
ett öppet fejdebref mot det härskande hyckleriet och
reaktionen i alla dess former. Under hans sysslande
med samtidens olika frågor förändras äfven hans stil,
den blir djärfvare och mera realistisk. Äfven i
detta afseende var B. en föregångsman, i det att hos
honom romantiken upplöstes och småningom slog öfver i
realism - en fåra, som sedan följdes af hela seklets
litteratur. Begynnelsepunkten för denna
process är "Beppo"; slutpunkten är äfven här "Don
Juan".
B:s välde öfver sin samtid kan jämföras endast med
det, som utöfvades af Goethe och W. Scott. Hans
senare skrifter mötte visserligen i England starkt
motstånd, men harmen var endast ett annat uttryck
för den förtrollning han utöfvade på sinnena. Senare
har hans rykte såsom konstnär sjunkit, men äfven
om många af hans skrifter ej skola visa sig motstå
tidens tand, skall säkert B. alltid lefva som en af
sin tids intressantaste och mest storslagna gestalter.
Hans inflytande var ännu större på kontinenten än i
England. I Frankrike ha romantikerna tagit starkt
intryck af honom (särskildt Hugo och Musset); i
Tyskland ligger han bakom "Das junge Deutschlands"
politiska frihetslyrik och Heines diktning. Både i
Ryssland och Polen var det egentligen under hans egid,
som romantiken växte fram (Pusjkin, Mickiewicz). I
Sverige var redan Tegnér intresserad af honom, och
vår politiska frihetslyrik under fyrtiotalet står
direkt eller indirekt (genom "Das junge Deutschland")
under hans inflytande.
Om det stora intresse han uppväckte i Sverige
vittna de många öfversättningarna af hans
verk. K. V. A. Strandberg tolkade på ett mästerligt
sätt följande: "Mazeppa" (1853), "Belägringen af
Korinth" (1854), "Fången på Chillon" (s. å.),
"Parisina" (s. å.), "Beppo" (s. å.), "Giaurn"
(1855), "Bruden från Abydos" (s. å.), "Ön" (1856),
"Don Juan" (1857-65), "Corsaren" (1869) och "Lära"
(s. å.). Bland öfriga svenska öfversättningar må
nämnas "Manfred" (1826; af J. H. Thomander), "Childe
Harold’s pilgrimsfärd" (1832; af A. F. Skjöldebrand),
"Don Juan", l:a sången (1838; anon.), "Hebreiska
melodier" (1862; af Th. Lindh), "Sardanapalus" (1864,
af N. Arfvidsson; uppförd s. å. på k. teatern),
"Kain" (1880; af J. F. Pettersson), "Riddar Harolds
vallfärd" (1882; af D. A. Kruuhs), "Ur Childe Harolds
pilgrimsfärd. Sången om Grekland" (1885) och "Ung
Harolds pilgrimsfärd" (1889; af A. M. Malmstedt).
Den första samlade upplagan af B:s skrifter utgafs
1830-32 hos hans förläggare Murray af vännen
och skaldebrodern Th. Moore. En ny upplaga,
den fullständigaste, som hittills utkommit,
utgafs i 12 bd 1898-1903 af E. H. Coleridge, hos
Murray. Handupplagorna äro oräkneligt många. Hans bref
och dagböcker utkommo 1902-03 i 6 bd som supplement
till den nya upplagan af hans samlade skrifter.
Litteraturen om B. är ytterst rik. Här må nämnas
endast: Moore, "The life ... of B." (1833 och oftare;
Moore använde vid författandet B:s själfbiografi, som
han emellertid brände efter begagnandet), Leigh Hunt,
"Lord B. and some of his contemporaries" (1829),
Golt, "Life of lord B." (1830), Lady Blessington,
"Conversations with lord B." (1832), Teresa Guiccioli,
"My recollections of lord B." (1869), C. Jeaffreson,
"The real lord B." (1883), Nichol, "Byron" (1885),
Elze, "Lord B." (3:e uppl. 1886), Weddigen, "Lord
B:s einfluss auf die europäischen litteraturen
der neuzeit" (1901), samt uppsatser af Macaulay
i "Critical and historical essays", Swinburne i
"Essays and studies" och G. Brandes i "Naturalismen
i England". J. M.
Byron [båYeren], Henry James, engelsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
