Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byråkratism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
profanpoeter - Georgios Pisidas, Theodoros Studites,
Kristoforos från Mytilene, Johannes Mauropus,
Theodoros Prodromos och många andra - aldrig skapa
något verkligt poetiskt verk.
Helt annorlunda var förhållandet på det område, där
folkets fantasi och det lefvande lifvets djupaste
kraf gåfvo poesien dess innehåll, på den kyrkliga
diktningens. Inom hymnpoesien skapade Bysantium
storslagna och originella diktverk; i Romanos hade den
grekiska kyrkan sin väldige skald, "hymndiktningens
Pindaros". Och för denna diktning skapades också
en ny originell fom, den rytmiska strofen, om
hvars konstnärliga byggnad och höga skönhetsvärde
man först genom de nyaste forskningarna fått ett
tillfredsställande begrepp.
Hela den litteratur, hvarom hittills talats, är
affattad på det från senantiken lånade bysantinska
skriftspråket. Men jämsides med denna på kyrkans och
de lärdes språk affattade produktion framväxte sakta
och obemärkt också en litteratur på det lefvande
språket, "vulgärgrekiskan". Den ännu i dag pågående
striden mellan ett konstladt skriftspråk och den
lefvande grekiskan har sålunda sina rötter djupt
in i medeltiden. Naturligen var det först för enkla
folkliga dikter, som folkets språk blef medlet och
materialet. Lärodikter, t. ex. "Spaneasdikterna",
religiösa dikter, romantiska berättelser på vers,
djurhistorier o. d. affattades småningom i allt
större antal på folkspråket, och en vulgärgrekisk
litteratur står under de sista bysantinska
århundradena allt lifskraftigare vid sidan af den
stelnade lärda litteraturen. Som sin poetiska form
använder denna diktning oftast den s. k. politiska
versen, dess innehåll skiljer sig skarpt från
det i skriftspråkslitteraturen förhärskande, dess
förebilder stå icke att finna i antiken, men väl
ofta i de romanska folkens medeltidsdiktning. Liksom
den turkiska eröfringen i politiskt afseende, blef
den vulgärgrekiska litteraturens mäktiga uppsving i
kulturellt hänseende tecknet på att den bysantinska
kulturperioden var till ända.
Det enda hittills existerande utförliga verk
om den bysantinska litteraturens historia är
K. Krumbachers "Geschichte der byzantinischen
litteratur" (2:a uppl., 1897), ett jätteverk af flit
och lärdom. Företrädesvis om den vulgärgrekiska
litteraturen handlar K. Dieterichs "Geschichte der
byzantinischen und neugriechischen litteratur" (1902).
V. Lm.
Bysantinska resestipendiet. Se Asp,
P. O. v. (sp. 215).
Bysantinska riket. Se Östromerska riket.
Bysantinsk filologi kallas den filologiska
vetenskap, som har till forskningsföremål den
grekiska medeltidens (bysantinarnas) språk och
kultur. Denna forskningsgren var länge oskäligt
tillbakasatt, i det att den klassiska antiken
uteslutande upptog filologernas intresse och
medeltidens "mörka århundraden" icke ansågos värda
ett ingående studium. Före midten af 1600-talet
är den påflige bibliotekarien Leo Allatius’
namn det mest framträdande bland den bysantinska
forskningens målsmän; under 1600-talet utförde
fransmännen Labbe och Ducange verkliga storverk inom
densamma. Emellertid är det först under de senaste
femtio åren, som den bysantinska filologien blifvit
allmänt och allsidigt odlad. Frankrike, Tyskland och
Ryssland hafva därvid lämnat de viktigaste bidragen;
det sistnämnda landet
har för ändamålet till och med upprättat ett
arkeologiskt institut i Konstantinopel. Nutidens
främste bysantinist är ostridigt professor
Karl Krumbacher i München, hvars energiska och
initiativrika verksamhet man i första rummet har
att tacka för den fullt själfständiga ställning
bysantinistiken numera intager inom de filologiska
vetenskaperna. Jfr Byzantinische zeitschrift.
I Sverige har den bysantinska forskningen gamla
anor, i det att redan på 1600-talet Johan Scheffer
och hans lärjungar riktade densamma med flera
betydande arbeten. Sedan dess har den emellertid på
det hela taget legat nere i vårt land, tills den
på senaste tid åter funnit en och annan idkare.
V. Lm.
Bysantinsk konst. Sedan kristendomen blifvit
upphöjd till statsreligion i det romerska riket
och Bysans (Konstantinopel) blifvit kejsarens
residens, fick, såsom naturligt var, den kristna
konsten sitt hufvudsäte i denna stad, där de antika
traditionerna ej utöfvade samma inflytande som i
Rom. Den bysantinska konsten betecknar dock, på det
hela taget, ett förfall, enär den kristna konsten ännu
icke var så utvecklad, att den kunde umbära stödet af
dessa traditioner. - Hvad arkitekturen vidkommer, blef
Bysans den kristna centralbyggnadens (rundkyrkans)
hufvudsäte, medan långkyrkans (basilikans) princip
utvecklade sig i Rom. Äfven i Bysans utgick man
dock, såsom det var att vänta, från Roms antika
arkitektur. Rom egde ju väldiga rundbyggnader,
grafvar och mausoleer (Cecilia Metellas, Augustus’ och
Hadrianus’) samt Panteons väldiga kupolbyggnad. Den
sistnämnda blef utgångspunkt och mönster för de
kristna grafkyrkorna i Rom, t. ex. Konstantias
grafkyrka, som består af en kupol, buren af
pelare, och en lägre omgång kring midtpartiet,
i hvars centrum Konstantias sarkofag stod. Galla
Placidias graf i Ravenna bildar ett grekiskt kors med
centralform. Äfven dopkyrkorna (baptisterierna) fingo
centralform, i det de byggdes antingen runda eller
åttkantiga, med dopfunten i midten. Snart förstördes
dock centralformen därigenom att man i den midt emot
ingången belägna omgångsväggen bildade en apsis
med altarplats. Den berömdaste bland de romerska
dopkyrkorna var det, lateranska baptisteriet från
Konstantins tid. Efter romerskt mönster uppförde man
sedan byggnader af detta slag i Ravenna, där tvenne
sådana, i kupolerna rikt smyckade med mosaiker,
ännu finnas kvar. Snart började man att använda
centralformen vid byggandet af själfva kyrkorna,
såsom förhållandet var med den på Justinianus’ tid
uppförda, praktfulla, åttkantiga kyrkan S. Vitale
i Ravenna. - Samtidigt uppfördes Sofiakyrkan
("Hagia Sofia") i Konstantinopel, där redan på
Justinianus’ tid centralformen utvecklats till en
hög grad af fulländning, i den s. k. bysantinska
stilen. Sofiakyrkan är det praktfullaste och renaste
uttrycket för denna stil. Den uppfördes 532 -537
e. Kr. af Anthemios från Tralles och
Isidoros från Miletos. En bred förgård i två våningar
med kolonnader ligger framför den och leder till
en förhall (narthex), som är mycket bred, men har
ringa djup och genom fem portar öppnar ingång till
kyrkan. Själfva kyrkan bildas af ett centralparti,
hvars af många fönster genombrutna låga kupol hvilar
omedelbart på kyrkans fyra hufvudpelare, mellan
hvilka en kolonnad i två våningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
