361, 1869-77 nedgick till i medeltal 29 för år. I den nya utsökningslagen, af 10 aug. 1877, förekommer ej bysättningstvånget omnämndt, och från och med l jan. 1879, då nämnda lag trädde i tillämpning, kom således bysättningen att alldeles försvinna ur den svenska lagstiftningen. - I Finland upphäfdes bysättningstvånget 1895. K.* Byte. 1. Nalionalek. Byte inträder som en nödvändig faktor i det ekonomiska lifvet, så snart produktionen upphör att försiggå i sin helhet inom hvarje särskildt hushåll, d. v. s. så snart hushållet utifrån måste skaffa någon del af sina förnödenheter. Bytet står alltså i närmaste sammanhang med arbetsfördelningen (se d. o.). Till någon del måste byte alltid ha funnits - nämligen för många lyxartiklar och äfven några nödvändighetsartiklar -, men under en stor del af antiken och framför allt under den äldre medeltiden betraktades det som ett undantag; regeln var att intet köpa utifrån, som på något sätt kunde frambringas i hemmet. I motsats härtill bygger det moderna näringslifvet på bytet som en grundprincip, och intet förfärdigas i ett hushåll, som rimligtvis kan förvärfvas ifrån marknaden. Bytet och arbetsfördelningen äro de förbindande elementen i det ekonomiska samhället, därigenom att de göra alla beroende af alla andras arbete; ett samhälle, där de ej härska, består af skäligen isolerade hushåll. Men i motsats till hvad exempelvis Adam Smith trodde, är lusten att 'byta därför ingalunda en medfödd böjelse hos människan. Tvärtom torde de flesta folk ha haft stor motvilja mot att öfvergå till en byteshushållning och kringgärdat bytena med särskilda ceremonier; i de tidigare germanska samhällena hade bytet t. ex. länge formen af gåfva, i det att en sådan enligt vanlig rättsuppfattning fordrade gengåfva. Åtminstone för tanken och likaledes ofta i den faktiska utvecklingen är bytet till en början s. k. direkt byte (eng. barter), d. v. s. byte af vara mot vara, utan mellankomst af bytesmedel (penningar). En sådan ordning är emellertid uppenbarligen förenad med nästan oöfverstigliga svårigheter. Det kan knappast vara annat än en lyckträff, om två personer råkas, som ömsesidigt önska just hvarandras varor och just sådana kvantiteter af dem, att ett byte är möjligt; då en gemensam värdemätare saknas, kan man ej beräkna hur mycket af sin egen vara man behöfver för att kunna förvärfva en annan, och stora enheter (t. ex. en oxe) måste vara omöjliga att byta mot mindre varor. Uppkomsten af penningar kan därför ej utebli, och därmed öfvergår det direkta bytet till indirekt, i det hvar och en därefter köper penningar för sin vara och sedan säljer penningarna emot den vara han vill förvärfva; samtidigt tjänar penningen som mätare på alla andra varors inbördes värde. Emellertid visar det sig att, då omsättningen nått ett ännu högre stadium, utvecklingen på visst sätt leder tillbaka till det direkta bytet, genom undanröjande af penningens uppgift som bytesmedel - sin betydelse som värdemätare har penningen däremot alltid kvar. Framför allt gäller detta i den internationella handeln, som i regel pågår utan användning af bytesmedel och alltid till sin natur är ett byte af vara mot vara. En köpman, t. ex. i Stockholm, som köpt bomull i London, underkastar sig endast i yttersta nödfall kostnaden för att skicka guld eller penningar som betalning; i stället köper han i Stockholm och sänder till sin fordringsegare en växel på London, d. v. s. en fordran, som en svensk säljare har på en engelsman för levererade varor, t. ex. trävaror. Inga penningar ha här gått emellan Stockholm och London, utan det har i stället försiggått ett svensk-engelskt byte af trävaror mot bomull. På detta sätt byta alla jordklotets länder ut sina varor och kvitta sina fordringar på de mest invecklade vägar. Och äfven inom ett och samma land kommer det direkta bytet i denna form alltmera till användning, ej blott i den egentliga affärsvärlden, där växlarna fullgöra uppgiften. Då man köper en vara och betalar - i stället för med penningar - med en anvisning (check eller giro-anvisning) på sin bank, lämnar mottagaren densamma till sin egen bank, som uppför beloppet honom till godo. Sedan träffas dagligen alla bankernas representanter och utjämna sina (och alltså sina kunders) inbördes tillgodohafvanden och skulder utan användning af penningar (se Clearing house). Där detta system nått sin fulländning, särskildt i England, ha reda penningar nästan upphört att förekomma i stora samhällsklassers dagliga lif. - Litt.: Jevons, "Money and the mechanism of exchange" (1875), och Biicher, "Die entstehung der volkswirtschaft" (4:e uppl. 1904). E. Hkr. 2. (Krigsbyte) Folkr, och krigsv. Med krigsbyte menas i allmänhet hvad som under krig tages från fienden; särskildt och vanligen menar man det byte, som tages till lands. Det byte, som tages å sjön, kallas merendels pris. Ursprungligen betraktades ej mindre de tillfångatagne krigarna och det besegrade folket än ock det eröfrade landet med däri befintlig offentlig och enskild egendom såsom segrarens byte. I den moderna folkrätten - hvars fordringar i detta afseende praxis i våra dagar i allmänhet söker att uppfylla - uppställas vissa hufvudregler, såsom: 1) att privat egendom skall respekteras, från hvilken regel undantag medgifves endast om själfva kriget med nödvändighet kräfver användandet af dylik egendom, samt 2) att segraren i allmänhet får tillegna sig såsom krigsbyte endast sådan den fientliga staten tillhörande egendom, som omedelbart användes vid krigföringen (krigskassor, vapen, förråd, transportmedel o. s. v.), hvarjämte 3) segraren under kriget förfogar öfver annan den fientliga statens egendom, som finnes inom det af honom intagna området. I öfverensstämmelse med dessa grundsatser intogos i 46:e och 47:e artiklarna i det vid konferensen i Haag år 1899 upprättade reglemente angående lagar och bruk i krig till lands föreskrifterna, att privategendom icke får konfiskeras och att plundring är uttryckligen förbjuden. Jfr Pris och Rekvisition. (L. A.) 3. Kam. Ett skifte, i hvilket frälse- och kronohemman tillika med dem åsatta räntor eller endast räntorna gå i utbyte mellan kronan och enskilda. Det hemman, som kronan lämnar, kallas byteshemman; det, som kronan emottager, benämnes vederlagshemman. Den part, som ej fått full ersättning för lämnad jord, eger en fordran på jord, och denna kallas skatterättsfordran. Om, vid byte af räntor, kronan fått större ränta, än den lämnat, uppstår bytesbrist för den enskilde, och denne eger då hos kronan frälseräntefordran eller, såsom det också kallas,