- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
793-794

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byström ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

361, 1869-77 nedgick till i medeltal 29 för år. I
den nya utsökningslagen, af 10 aug. 1877, förekommer
ej bysättningstvånget omnämndt, och från och med
l jan. 1879, då nämnda lag trädde i tillämpning,
kom således bysättningen att alldeles försvinna ur
den svenska lagstiftningen. - I Finland upphäfdes
bysättningstvånget 1895. K.*

Byte. 1. Nalionalek. Byte inträder som en nödvändig
faktor i det ekonomiska lifvet, så snart produktionen
upphör att försiggå i sin helhet inom hvarje särskildt
hushåll, d. v. s. så snart hushållet utifrån måste
skaffa någon del af sina förnödenheter. Bytet står
alltså i närmaste sammanhang med arbetsfördelningen
(se d. o.). Till någon del måste byte alltid ha
funnits - nämligen för många lyxartiklar och äfven
några nödvändighetsartiklar -, men under en stor
del af antiken och framför allt under den äldre
medeltiden betraktades det som ett undantag;
regeln var att intet köpa utifrån, som på något
sätt kunde frambringas i hemmet. I motsats härtill
bygger det moderna näringslifvet på bytet som en
grundprincip, och intet förfärdigas i ett hushåll,
som rimligtvis kan förvärfvas ifrån marknaden. Bytet
och arbetsfördelningen äro de förbindande elementen i
det ekonomiska samhället, därigenom att de göra alla
beroende af alla andras arbete; ett samhälle, där de
ej härska, består af skäligen isolerade hushåll. Men
i motsats till hvad exempelvis Adam Smith trodde, är
lusten att ’byta därför ingalunda en medfödd böjelse
hos människan. Tvärtom torde de flesta folk ha haft
stor motvilja mot att öfvergå till en byteshushållning
och kringgärdat bytena med särskilda ceremonier; i de
tidigare germanska samhällena hade bytet t. ex. länge
formen af gåfva, i det att en sådan enligt vanlig
rättsuppfattning fordrade gengåfva.

Åtminstone för tanken och likaledes ofta i den
faktiska utvecklingen är bytet till en början
s. k. direkt byte (eng. barter), d. v. s. byte
af vara mot vara, utan mellankomst af bytesmedel
(penningar). En sådan ordning är emellertid
uppenbarligen förenad med nästan oöfverstigliga
svårigheter. Det kan knappast vara annat än en
lyckträff, om två personer råkas, som ömsesidigt önska
just hvarandras varor och just sådana kvantiteter
af dem, att ett byte är möjligt; då en gemensam
värdemätare saknas, kan man ej beräkna hur mycket af
sin egen vara man behöfver för att kunna förvärfva en
annan, och stora enheter (t. ex. en oxe) måste vara
omöjliga att byta mot mindre varor. Uppkomsten af
penningar kan därför ej utebli, och därmed öfvergår
det direkta bytet till indirekt, i det hvar och
en därefter köper penningar för sin vara och sedan
säljer penningarna emot den vara han vill förvärfva;
samtidigt tjänar penningen som mätare på alla andra
varors inbördes värde.

Emellertid visar det sig att, då omsättningen nått ett
ännu högre stadium, utvecklingen på visst sätt leder
tillbaka till det direkta bytet, genom undanröjande af
penningens uppgift som bytesmedel - sin betydelse som
värdemätare har penningen däremot alltid kvar. Framför
allt gäller detta i den internationella handeln,
som i regel pågår utan användning af bytesmedel och
alltid till sin natur är ett byte af vara mot vara. En
köpman, t. ex. i Stockholm, som köpt bomull i London,
underkastar sig endast i yttersta nödfall kostnaden
för att skicka guld eller penningar som betalning;
i stället köper han i Stockholm och sänder till
sin fordringsegare en växel på London, d. v. s. en
fordran, som en svensk säljare har på en engelsman
för levererade varor, t. ex. trävaror. Inga penningar
ha här gått emellan Stockholm och London, utan det
har i stället försiggått ett svensk-engelskt byte
af trävaror mot bomull. På detta sätt byta alla
jordklotets länder ut sina varor och kvitta sina
fordringar på de mest invecklade vägar. Och äfven
inom ett och samma land kommer det direkta bytet
i denna form alltmera till användning, ej blott i
den egentliga affärsvärlden, där växlarna fullgöra
uppgiften. Då man köper en vara och betalar - i
stället för med penningar - med en anvisning (check
eller giro-anvisning) på sin bank, lämnar mottagaren
densamma till sin egen bank, som uppför beloppet honom
till godo. Sedan träffas dagligen alla bankernas
representanter och utjämna sina (och alltså sina
kunders) inbördes tillgodohafvanden och skulder utan
användning af penningar (se Clearing house). Där detta
system nått sin fulländning, särskildt i England, ha
reda penningar nästan upphört att förekomma i stora
samhällsklassers dagliga lif. - Litt.: Jevons, "Money
and the mechanism of exchange" (1875), och Biicher,
"Die entstehung der volkswirtschaft" (4:e uppl. 1904).
E. Hkr.

2. (Krigsbyte) Folkr, och krigsv. Med krigsbyte
menas i allmänhet hvad som under krig tages från
fienden; särskildt och vanligen menar man det byte,
som tages till lands. Det byte, som tages å sjön,
kallas merendels pris. Ursprungligen betraktades ej
mindre de tillfångatagne krigarna och det besegrade
folket än ock det eröfrade landet med däri befintlig
offentlig och enskild egendom såsom segrarens byte.
I den moderna folkrätten - hvars fordringar i detta
afseende praxis i våra dagar i allmänhet söker
att uppfylla - uppställas vissa hufvudregler, såsom:
1) att privat egendom skall respekteras, från hvilken
regel undantag medgifves endast om själfva kriget med
nödvändighet
kräfver användandet af dylik egendom,
samt 2) att segraren i allmänhet får tillegna
sig såsom krigsbyte endast sådan den fientliga
staten tillhörande egendom, som omedelbart användes
vid krigföringen (krigskassor, vapen, förråd,
transportmedel o. s. v.), hvarjämte 3) segraren under
kriget förfogar öfver annan den fientliga statens
egendom, som finnes inom det af honom intagna området.
I öfverensstämmelse med dessa grundsatser intogos i
46:e och 47:e artiklarna i det vid konferensen i Haag
år 1899 upprättade reglemente angående lagar och bruk
i krig till lands föreskrifterna, att privategendom
icke får konfiskeras och att plundring är uttryckligen
förbjuden. Jfr Pris och Rekvisition.
(L. A.)

3. Kam. Ett skifte, i hvilket frälse- och
kronohemman tillika med dem åsatta räntor eller endast
räntorna gå i utbyte mellan kronan och enskilda. Det
hemman, som kronan lämnar, kallas byteshemman;
det, som kronan emottager, benämnes vederlagshemman.
Den part, som ej fått full ersättning för lämnad
jord, eger en fordran på jord, och denna kallas
skatterättsfordran. Om, vid byte af räntor, kronan
fått större ränta, än den lämnat, uppstår
bytesbrist för den enskilde, och denne eger då
hos kronan frälseräntefordran eller, såsom
det också kallas,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:27:28 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0451.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free