Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bögildgaard ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mer befäste B. i hans åsikter. Efter många förföljelser
begaf han sig 1624 till Dresden. Död i Görlitz s. å.
Bland hans skrifter må för öfrigt nämnas
Mysterium magnum,
som innehåller en utläggning af 1:a Mose bok. En samlad
upplaga af hans skrifter har utgifvits i 7 band (1831–47,
ett urval af Claassen 1885). – B. tillhörde den på
hans tid gängse mystiska riktningen inom filosofien.
Hans egentliga problem var att förklara huru Gud kunde
vara fri från ändlighet och brist, på samma gång som
han vore grunden till en ändlig och bristfällig värld.
Detta problem sökte han lösa panteistiskt. Enligt
B. är Gud till sitt ursprungliga väsende enheten af
alla motsatser, men för att erhålla full verklighet
särskiljer han från sig världen genom en kemisk process.
Världsprocessen är en öfvergång från elementära och
oorganiska krafter till högre och organiska. Äfven det
onda blir ett nödvändigt genomgångsstadium. I utförandet
af sin grundåsikt begagnar sig B. af en genomförd
parallellism emellan kemiska och moraliska förhållanden.
Världsprocessen, hvars slut är magien, eller andens
fulla herravälde öfver naturen, blir icke fullständig
förrän vid världens ände, då de goda och de onda
krafterna helt och hållet skiljas åt och sinsemellan
fullständigt förena sig i en enhet. B:s filosoferande
är starkt uppblandadt med mystiska och fantastiska
element och lämnar således ur formell synpunkt mycket
öfrigt att önska. Flera af hans tankar återkomma dock
i den nyare filosofien, i synnerhet hos Schelling (som
under det ena stadiet af sin utveckling mottog direkt
inverkan af B.) och i viss mån äfven hos Hegel. Jfr
Fechner, "Jakob Böhme und seine schriften" (1857).
L. H. Å.*
Böhme, Franz Magnus, tysk musikhistoriker, f. 1827
i närheten af Weimar, d. 1898, var 1878–85 lärare i
musikhistoria och kontrapunkt vid Hochs konservatorium
i Frankfurt a. M. Han utgaf bl. a.
"Altdeutsches liederbuch" (1877),
en viktig och med stor flit åvägabragt samling texter
och melodier, och
Geschichte des tanzes in Deutschland (1886),
det förnämsta arbetet i sitt slag.
A. L.
Böhmen (tjech. Čechy, lat. Bohemia), fordom
själfständigt konungarike, numera näst Galizien
det största och folkrikaste af de österrikiska
kronländerna, ligger mellan 48° 34’ och 51° 3’
n. br. samt 12° 7’ och 16° 50’ ö. lgd. Det gränsar i
s. v. till Bajern, i n. v. till konungariket Sachsen,
i n. ö. till Preussen (Schlesien) och i s. ö. till
Mähren och Nedre Österrike. Dess areal är 51,967
kvkm. (= Jämtlands län) eller 17,3 proc. af den
österrikiska delen af Österrike-Ungern.
Fysisk geografi, Ytbildning. B. är mer än något annat
land i det inre Europa ett skarpt begränsadt område,
hvilket bl. a. framgår däraf att det icke mottager
någon flod från annat land och att det afbördar
nästan allt sitt vatten genom en enda port. Det
omgifves på alla sidor af berg, och dess politiska
gräns sammanfaller i regel med dessas högsta kam. I
n. v. begränsas det af Fichtelgebirge, från hvilken
platå Eger flyter åt ö. till Elbe, och af Erzgebirge,
som stupar brant ned i Egerdalen och hvars högsta
topp, Keil berg (1,244 m.), ligger inom B.; där
Elbe bryter sig ut ur B., ligga Elbes sandstensberg
(Elbsandsteingebirge), som i ö. sammanhänga med
Lausitzbergen (Lausitzer gebirge); ö. om dessa följa
Iserbergen (Isergebirge).
Mellan dessa båda berg leder en dal mot n., och genom
den rinner Görlitz-Neisse, den enda flod, utom Elbe,
som flyter ut ur B. Ö. därom ligga Riesengebirge,
hvilkas högsta topp, Schneekoppe (1,603 m.),
är på bömiskt område. Genom Landshutpforte (540
m.), ö. om nyssnämnda berg, går den direktaste
förbindelsen mellan Prag och Breslau. De följande
gränsbergen äro Heuscheuergebirge och Adlergebirge
(1,114 m.). Ofta sammanfattas dessa nordöstra
kantberg ända från Lausitz-bergen under namnet
Sudeterna, hvilket dock äfven har en inskränktare
betydelse (se Sudeterna). – B:s sydöstra gräns
markeras af de märiska höjderna, som nå 600–800 m.
I s. v. slutligen höjer sig Böhmerwald, som genom
sänkan vid Neumark delas i en högre, sydlig del och
en lägre, nordlig. Dess högsta toppar ligga inom
bajerskt område; inom B. märkes den 1,362 m. höga
toppen Kubany (se Böhmerwald). Begränsadt af dessa
kantberg, är B. en stor bergsslätt (massiv), till
ålder och skapnad mycket påminnande om det nordsvenska
massivet, öfver det höjer sig Brdawald (857 m.) v. om
mellersta Moldau, samt i nordvästra delen Tepl-bergen
(843 m.), Karlsbad-bergen och Kaiserwald (987 m.),
hvilka bilda en förbindelse mellan Erzgebirge och
sydbömiska platån. Till Karlsbad-bergen sluta sig i
ö. Duppaubergens basaltplatåer (932 m.) och, skilda
från dem genom Saaz-slätten, Mittelgebirge (835 m.),
på båda sidor om Elbe.
Geologisk beskaffenhet. Hela södra hälften af B. samt
de omgifvande kantbergen bestå af urberg, veckad
gnejs, glimmerskiffer och granit. Endast ett relativt
mindre område i midten, ungefär mellan Pilsen och
Prag, innehåller kambriska, siluriska, devoniska och
stenkolsaflagringar, afsatta i en insjö. Nordöstra
B., ungefär mellan Elbe och Sudeterna, har under
krittiden varit täckt af en från n. inträngande
hafsvik, i hvilken sandsten och krita aflagrats. Ännu
efter början af tertiärtiden voro här sjö och träsk,
i hvilka norra B:s rika brunkolslager bildats. Under
mellersta och yngre tertiärtiden egde i norra B. stora
förkastningar rum, i det att marken s. om Sudeterna
och än mer s. om Erzgebirge instörtade, hvarigenom det
senare berget fick sin branta södra kant och Eger-
och Biela-dalarna bildades. Samtidigt frampressades
ur jordens inre vulkaniska massor, som nu bilda de
basaltberg, hvilka åtfölja förkastningslinjen från
Fichtelgebirge mot n. ö. ända till Nedre Schlesien. Af
den forna vulkaniska verksamheten i dessa trakter
finnas ännu spår kvar i den mängd af heta källor
(termer), som här förekomma. I ofvannämnda
paleozoiska bäcken i B:s centrum träffas B:s
viktigaste mineralier, nämligen silfver vid Přibram,
järn vid Nučic, stenkol vid Pilsen m. m., hvartill
kommer brunkol, mest i Biela-dalen. De berömdaste
mineralkällorna äro Karlsbad, Marienbad, Franzensbad,
Teplitz-Schönau, Johannisbad, Gieshübl-Puchstein,
Bilin, Püllna, Seidschütz och Sedlitz, Liebwerda,
Königswart, Sangerberg och Neudorf.
Vattendrag. Landet hör så godt som helt och hållet
till Elbes flodområde; dock är hufvudfloden icke Elbe,
utan Moldau, ty denna flod lämnar ensam hälften af
det vatten, som går från B. till Sachsen, medan Elbe
lämnar blott en tredjedel däraf. Till Moldau flyta
från h. Maltsch, Lužnitz och Sázawa, fr. v. Wottawa
och Beraun. Elbe mottar fr. h.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
