Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bögildgaard ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till herre öfver de länder, som motsvara den
nuv. österrikiska monarkien, med undantag af Tyrolen
och Salzburg, så att hans välde i söder sträckte sig
ända ned till Adriatiska hafvet. I norr ryckte han
till sig delar af Polen och gjorde vid Östersjöns
kust lyckliga korståg mot de hedniske preussarna. Vid
försöket att återtaga de tyska länderna, hvilka han
förlorat genom sin vägran att gifva kejsar Rudolf
af Habsburg hyllning, stupade Ottokar på March-fältet
26 aug. 1278. Därmed var det slut med drömmen om att
grunda en nationell bömisk storstat. Några årtionden
senare utslocknade med Venceslav III przemyslidernas
gamla ätt, 1306. - Efter några år af osäkerhet och
oro kallades en ättling af det luxemburgska huset
(1310-1437) på B:s tron. Johan (1310-46), en son
till tyske kejsaren Henrik VII af Luxemburg och
svåger till den siste przemysliden, förvärfvade för
B:s krona Lausitz och fick äfven öfverhögheten öfver
Schlesien; han stupade 1346 i slaget vid Crécy. Under
denne krigiske konungs son Karl (1346-78), såsom tysk
kejsare Karl IV, nådde B. sin högsta blomstring. Prag
förskönades genom praktfulla byggnader, upphöjdes
till ärkebiskopssäte 1344 och blef 1348 säte för ett
nystiftadt universitet. Den inre ordningen befästes,
samfärdseln främjades, och industrien lyftes, i
synnerhet genom inflyttade tyskar. Men mot den allt
för mycket kring sig gripande germaniseringen, hvilken
redan de siste przemysliderna underlättat och som nu,
under konungar af tysk härkomst, sköt än större fart,
vaknade en nationell tjechisk rörelse. Denna stod
i närmaste sammanhang med reformatorn Johan Hus’
uppträdande under Karls son, den svage Venceslav IV
(1378-1419). Strax efter dennes död utbröto
de s. k. husit-krigen (se d. o.), som i 16 år spredo
förödelse öfver B. och tillgränsande länder. En
tids lugn inträdde, sedan husiterna besegrats vid
Lipan 1434 och bömarna 1436 ändtligen som konung
erkänt kejsar Sigismund, Venceslavs broder, samt en
kyrklig förlikning åvägabragts (de s. k. Basel-
och Iglau-kompaktaterna, se Baselkonsiliet,
sp. 1018). Men under Sigismunds måg och
efterträdare, Albrekt af Habsburg (1437-39), och
dennes son Vladislav posthumus (1440-57), som kom
till världen efter faderns död, flammade striden
upp på nytt. Kronans makt hade under husitkrigen
ohjälpligt försvagats, landet ödelagts och nästan
allt inflytande inom den bömiska staten samlats
i adelns händer. Den förre riksföreståndaren, den
moderat husitiskt sinnade, statskloke Georg Podiebrad
(1458-71), valdes bland sex pretendenter till konung
samt lyckades trots påfvens bullor och sin egen mågs,
den ungerske konungen Mathias Corvinus’, korståg
försvara religionsfriheten och sin krona. Efter hans
död kom med prins Vladislav af Polen (1471-1516)
det jagellonska huset (1471-1526) på tronen, och
under de svage konungarna af detta hus nådde det
bömiska adelsväldet sin höjdpunkt. Vladislav måste
uthärda ett krig mot Mathias Corvinus och till honom
afträda Mähren, Schlesien och Lausitz (1479), men han
förenade åter dessa länder med B., sedan han efter
Mathias’ död blifvit vald till konung jämväl i Ungern
(1491). Genom religionsfreden i Kuttenberg (1485),
där fri religionsutöfning tillerkändes husiterna,
bragtes bekännelsestriden till slut; men den
omständigheten att både Vladislav och
hans son Ludvig den brådmogne (1516-26) så ofta
voro frånvarande (de residerade nämligen i Ungerns
hufvudstad, Buda) gaf adeln tillfälle att under
inbördes fejder rifvas om makten och ställa de lägre
klasserna i ett allt djupare beroende. Försöket att
med B. och Ungern som kärna bilda ett jagellonskt
Donauvälde misslyckades fullständigt, i det att
Ludvig i strid mot de från Balkanhalfön anstormande
turkarna vid Mohacz (29 aug. 1526) förlorade krona
och lif. Några månader senare (23 okt.) lyckades
ärkehertig Ferdinand af Österrike, Ludvigs svåger,
af ett ständerutskott bli vald till B:s konung, och
därmed kom B. under huset Habsburg, hvilket sedermera
(med ett kort afbrott, 1619 -20) intill närvarande
tid regerat i landet. Ferdinand I (1526-64), kejsar
Karl V:s broder och efter dennes tronafsägelse själf
kejsare (1556), ingick visserligen, för kronans
vinnande, på en valkapitulation, som gaf bömarna
de vidsträcktaste friheter, men förstod att genom
personlig kraft öka konungamaktens inflytande och
främja katolicismens sak. Karl V:s seger öfver
protestanterna vid Mühlberg (apr. 1547) fick
sin återverkan äfven i B. Efter en kortare strid
lät Ferdinand, trots de protestantiska ständernas
motstånd, på "den blodiga landtdagen" (sept. 1547)
förklara B. för ett arfrike. Hans ständiga penningnöd
och religiösa förföljelser ådrogo honom mycket
hat. Hans plan att göra den katolska bekännelsen
allenahärskande i ett land, där den protestantiska
rörelsen hade funnit så stark genklang, strandade
mot det kraftiga motstånd, som gjordes honom i
synnerhet af husiterna (utrakvisterna), hvilka
(1554) tvungo honom att gifva deras konsistorium
särskilda beskyddare (defensorer) ur herre- och
riddarståndet. Däremot öppnades ett jesuitkollegium
i Prag (1556), hvarest 1561 en katolsk ärkebiskop
åter insattes, den förste sedan 1421. Ferdinands son
Maximilian II (1564 -76) styrde med mycken religiös
fördragsamhet och gaf t. o. m. sitt erkännande åt de
bömiske protestanternas trosbekännelse (1575). Den
bekännelsefrihet han sålunda medgaf lämnades en tid
oantastad äfven af hans son och efterträdare, Rudolf
(1576-1611); men påverkad af den ärkekatolske
Ferdinand af Steiermark, som han, med förbigående af
sina bröder, ämnade till sin efterträdare, stängde han
några af protestanternas kyrkor (1602) och försökte
införa ett slags inkvisition (1606). De protestantiska
ständerna i Rudolfs arfländer (Böhmen, Österrike,
Mähren och Schlesien) slöto då ett skyddsförbund,
och Rudolfs från tronföljden uteslutne broder,
Mathias, fann lämpligt att sälla sig till dem och drog
med härsmakt mot Prag. Rudolf måste (1608) afträda
Österrike, Ungern, Mähren och Schlesien till Mathias,
hvilken erkändes för hans efterträdare jämväl i B.,
och sedermera utfärda det ryktbara "majestätsbrefvet
af 9 juli 1609", hvari fullkomlig religionsfrihet
tillerkändes de evangeliske. När Mathias (1612-19)
kommit på tronen, försonade han sig snart med
Ferdinand och ingaf protestanterna stora farhågor
genom flera åtgärder, som stredo mot majestätsbrefvets
innehåll (framför allt stängandet af de protestantiska
kyrkorna i Braunau och Klostergrab). Då han slutligen
öfverlämnade B:s regering åt ett ståthållarskap, af
hvars tio medlemmar sju voro katoliker, sammanträdde
(i mars 1618) en delegation af de protestantiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
