- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
893-894

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bölte ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genomskärning grupperade sandstensbildningar, de
s. k. "Dittersbach-klipporna".

Bömiska stenar, några i Böhmen funna
ädelstensvarieteter, såsom rubiner (från
Riesengebirge), topaser, jaspisarter, safirer och
bömiska granater; äfven bergkristaller och såsom
ädelstenar färgad och slipad glasfluss räknas hit.

Bömisk diamant (eng. bohemian diamond), en i handeln
stundom förekommande benämning på bergkristall.
E. E.

Bömisk kupa, bygnk. Se Hvalf.

Bömiskt te, bot. Se Te.

Bömmelen, stor ö i Söndhordland i Norge. Från denna
ö höjer sig fjället Siggen, som af ålder varit
ett kändt sjömärke för alla dem, hvilka söderifrån
segla till Bergen. De därstädes funna guldförande
kvartsgångarna i den genom Kulleseid-kanalen afskurna
södra delen af ön, gåfvo vid sin upptäckt anledning
till stora spekulationer, men visade sig föga lönande.
Y. N.

Bömmelfjord, en vik, som från Nordsjön tränger
in mellan Bömmelen och fastlandet i södra delen
af Söndhordland och under namnet Hardangerfjord
fortsattes i en sträcka af 150 km. in i Söndhordland
och Hardanger. Genom Stoksund mellan Bömmelen
och Störd, genom Langnuen mellan Stord och
Tysnesö samt genom Loksund mellan Tysnesö och
fastlandet står den i förbindelse med det bergenska
fjordsystemet, som bildar inloppet till Bergen.
O. A. Ö.

Bön, teol., människohjärtats fromma upplyftelse och
direkta hänvändelse till gudomen under tillbedjan och
anropan om andliga eller lekamliga välgärningar. Det
har aldrig funnits och finnes icke någon religion,
i hvilken människan ej manats att genom bönen söka
närma sig ett af henne anadt eller ock i ett klarare
trosmedvetande fattadt högre väsende. Beroendet
af detta väsende och behofvet af dess hjälp i
alla lifvets förhållanden hafva framkallat bön på
människors läppar. Bönen sammanhänger så nära med
hvarje religions väsende, att man har fullt skäl att
säga: där ingen religion är, där är ingen bön; där
ingen bön är, där är ingen religion – intet verkligt
och innerligt samband med Gud. Alltefter de olika
förhållanden, i hvilka en människa står till sin Gud,
äfvensom efter de olika själsstämningar, som hos henne
kunna framkalla en bön, gestaltar sig denna såsom
bön i inskränkt mening eller åkallan (begäran),
såsom tacksägelse och lof eller såsom förbön.

Vid den kristliga bönen är framför allt att märka,
att den är en hjärtats sak, ett hjärtats samtal
med Gud. Denna bönestämning kan och bör alltid bo
i hjärtat, äfven om ej särskilda ord och suckar gå
öfver läpparna. Hjärtats grundton bör vara bön,
hvarpå väl ock torde syftas med den apostoliska
förmaningen "Bedjen utan återvändo!" (1 Tess. 5:
17). Detta utesluter dock ej behofvet af särskilda
bönestunder på vissa tider af dagen eller året. Hvad
söndagen är för arbetsveckan, det äro bönestunderna,
i synnerhet morgon och kväll, för arbetsdagen – ett
sabbatsfirande, ett helgande af några stunder åt
Herren och själen. Detta må dock icke framställas
endast såsom ett tvång, hvilket lätt urartar
till en tom och andelös pliktutöfning, såsom vid
muhammedanernas minaretsrop eller katolikernas
horæ. Man bör aldrig förgäta, att bönen är mer än
en plikt:
den är en rätt, som Kristus själf gifvit sina trogne
(Joh. 16: 26, 27). – Vid den kristliga bönen är fäst
löftet om bönhörelse, hvilket innebär, att Gud,
i all sin höghet och vishet, gör afseende på en
människas böner, om de äro allvarliga och frambäras
i det rätta, undergifna sinnet. Med Guds bönhörelse
menar den kristne därför Guds goda och kärleksrika
hjärtelag att lyssna till en troende människas böner,
af hvad slag de vara må, samt Hans vilja och förmåga
att gifva hvad bäst och nyttigast är. Det värdigaste
föremål för bönen är "Guds rikes tillkommelse", det
mänskliga lifvets utveckling i lefvande gemenskap
med Gud. En sådan bön måste bära frukt för den
bedjandes etisk-religiösa lif. Men äfven den, som med
barnaförtröstan beder om någon personlig förmån, kan
ur själfva bönen hämta kraft till from undergifvenhet
under Guds vilja. I bönen lyfter sig den troende
öfver hvardaglighetens växlingar och tillfälligheter,
känner sig styrkt och luttrad, bragt i jämvikt och
inre samling.

Ehuru gamla testamentet icke innehåller några yttre
föreskrifter för bönen, hade dock hebréen skapat
ett helt system af mångskiftande och minutiösa
föreskrifter rörande bönelifvet. Han står eller
knäböjer vid bönen, i bägge fallen med mot himlen
uppsträckta, stundom bröstet betäckande händer;
han sänker i sorg hufvudet mot bröstet, han lägger
det i klagan mellan sina knän, ja han störtar
sig stundom med hela kroppen ned till jorden; han
beder med betäckt hufvud äfven under västerlandets
himmel; hans hatt är hans turban; han älskar såsom
sina bästa bönetimmar solens uppgång och nedgång;
han riktar vid sin bön sitt ansikte, icke såsom
de öfrige orientalerna, mot solens uppgång (han
vill icke förblandas med soldyrkarna), utan mot
det heliga landet, och inom det heliga landet mot
templet samt inom templet mot det i väster belägna
allra-heligaste. Hebréernas vidlyftiga böneceremonier
slogo öfver i tomma former och framkallade i talmud
en till vidunderlighet gränsande kasuistik. Redan
på Jesu och apostlarnas tid finna vi grunddragen af
denna ceremonitjänst, i synnerhet i den föreskriften
att bön skulle hållas tre gånger om dagen (tredje,
sjätte och nionde timmen, d. v. s. kl. 9 f. m., 12
midd. och 3 e. m.), i de långa böneformulären samt
i bruket af s. k. tänkespråk och klädefållar vid
bönen. Huru dessa för bönens sanna väsende främmande
formaliteter behandlades af fariséerna, känna vi genom
Jesu allvarliga tillrättavisningar. Såsom en motsats
till all ceremonitjänst, allt dödt formväsende, lärde
Jesus människorna gudstjänsten i anda och sanning samt
gaf dem sin enkla och innehållsdjupa bön, "Herrans
bön" (Fader vår), hvilken, såsom ett fullt och sant
uttryck för människoandens alla tänkbara behof, så
länge en kristen värld finnes till, städse skall vara
den lefvande normen och typen för all välsignelserik
bön. Till en början anförtrodd åt apostlarna, blef
denna bön inom kort den kristna kyrkans dyrbaraste bön
samt användes med förkärlek både vid gudstjänsten
och i hemmet. Ett liturgiskt bruk af densamma
finner man dock först mot slutet af 3:e årh., och
det är först under Tertullianus’ och Cyprianus’ tid,
som denna bön framträder såsom församlingens oratio
legitima et ordinaria
. Vid denna tid var det äfven,
som den nu brukliga s. k. doxologien ("ty riket är
ditt o. s. v.") började tilläggas. J. V. B.*

Böna, populär benämning på frö hos åtskilliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:54:46 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0505.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free