Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 901-902 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Börjesson ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

svenskt skaplynne. Realistisk i sina uttrycksmedel,
energisk och kraftig i modelleringen och med en
särskild förmåga att gifva fasthet och spänstighet
åt sina gestalter, är han till sin allmänna
riktning idealt anlagd med ett utveckladt sinne
för det manliga och värdiga, för det stora och
ståtliga. Hans monumentalfigurer, t. o. m. hans
porträtt, blifva närmast att anse som högstämda
äredikter öfver den framställda personligheten, med
starkt framhäfvande hos denna af det centrala och
karakteristiska, stundom ända till gränsen af det
poserande, medan däremot mindre uppmärksamhet egnas
de intima och individuella smådragen. Detsamma gäller
i det stora hela om hans allegoriska gestalter. 1900
blef B. filos. hedersdoktor i Uppsala, och sedan 1877
har han varit ledamot af konstakademien. - Hans son
Gunnar B., f. 4 aug. 1877 i Aabensted, Danmark, blef
1898 elev vid konstakademien i Stockholm och vann 1903
kungliga medaljen. Han har utställt porträtt, grupper
och interiörer. Upk. (G-g N.)


Börjesson. 1. Johan
B., skald, f. 22 mars 1790 på Väddö, Tanums socken,
Bohus län. Tolfårig sändes han till Göteborg, där han
genomgick skola och gymnasium under närmaste tillsyn
af sin morbroder, biskop Wingård. B. blef student i
Uppsala 1808, filosofie magister 1815, prästvigdes
1816 och kallades s. å. till adjunkt l vid Uppsala
domkyrkoförsamling, blef 1820 j domkyrkosyssloman
och utnämndes 1821 till hofpredikant. 1828 erhöll
han Veckholms regala pastorat i ärkestiftet, blef
1840 prost och 1844 teologie doktor. Han kallades
1823 till ledamot af Göteborgs vetenskaps- och
vitterhetssamhälle och 1859 till en af de aderton
i Svenska akademien. Död 6 maj 1866 i Uppsala. -
B:s tidigaste dikt, Aphrodite, prisbelönt 1814
af Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle,
lär varit hållen i akademisk stil. Men det dröjde
ej länge, förrän han rycktes med af nyromantiken,
som under hans Uppsalatid vardt den härskande
litterära riktningen. Under signaturen B-n skref han
dikter i den af Atterbom utgifna "Poetisk calender"
och recensioner i "Svensk literatur-tidning". Föga
alsterrik som författare, blef han också obenägen att
publicera något, sedan en dikt, Skapelsen (1820),
blifvit synnerligen oförmånligt kritiserad. Först
efter tjugusex år utgaf han ett nytt diktverk,
sorgespelet Erik den fjortonde (två uppl. 1846; 3:e
uppl. 1873; öfv. till tyska 1848 och 1855). Detta
drama, hvilket gjorde lycka både på scenen och som
bok, följdes af skådespelen Erik den fjortondes
son (1847), Solen sjunker, Gustaf I:s sista dagar
(1856). Ur Carl den tolftes ungdom, ett äfventyr
(1858), Brödraskulden: Erik den fjortonde, senare
afdelningen (1861) och En sammansvärjning i Rom (1865,
utgifven efter författarens död). B. återupptog äfven
sin lyriska diktning, med den anonyma samlingen Kärlek
och poesi samt Blommor och tårar på en dotters graf
(1854). I sitt dramatiska författarskap
sökte B. efterbilda Shakspere, ehuru B. icke förmådde
frigöra sin framställning från en alltför abundant
lyrisk diktion och karaktärsskildringen ofta var
alltför ytlig. Som B:s bästa karaktärsfigur anses
Göran Persson i "Erik den fjortonde". I lyriken
härskar merendels en melankolisk stämning; flertalet
af dikterna är stämningar, någon gång känsliga
och fina, oftast konturlöst tecknade, med en stil,
som i allmänhet saknar åskådlighet, pregnans och
själfständighet. B. ville gärna höra sig kallas
"den siste fosforisten", då han ensam lefde kvar
från 1810-talets vittra Uppsalakrets. Som predikant
var han högt skattad. B:s Valda skrifter, utgifna af
L. Dietrichson 1873-74, innehålla B:s inträdestal i
Svenska akademien, öfver K. G. von Brinkman (1861),
tre af dramerna och smådikter samt en lefnadsteckning
öfver B. af N. Arfvidsson. R-n B.

2. Agneta (Agnes) Fredrika B., den föregåendes
dotter, genremålarinna, f. l maj 1827 i Uppsala,
studerade dels i Sverige (för Boklund), dels i Paris
och Düsseldorf. Hon var mestadels bosatt i Italien och
dog i Alassio 26 jan. 1900. Med finhet i uppfattningen
och elegans i utförandet målade hon konversations-
och kabinettsstycken: Gamla minnen (i Stockholms
nationalmuseum), Skrifvande dam (Göteborgs museum),
Interiör från Skokloster, Afskedet. Musikalisk trio.

Börk (Björk), Isak A., dramatisk författare,
f. i slutet af 1600-talet, student i Uppsala 1679,
tillhörde 1686-91 det studentskådespelarsällskap, som
uppträdde i "Lejonkulan" i Stockholm. 1691 studerade
han i Dorpat, och 3 mars 1693 höll han därstädes
ett festtal på svensk vers, med anledning af Uppsala
mötes jubileum. 1696 utnämndes han till rektor vid
katedralskolan i Narva, där han dog 1700 eller 1701. -
B. författade skådespelen Apollo, Darius (utgifvet
1874, jämte en undersökning angående författaren,
af K. Fr. Karlson), Ärans .... grönskande linder och
Valete teatern, Epilog (tryckt 1874) samt l:a akten
af Lyckopris (de öfriga skrefvos af J. O. Widman och
G. J. Törnquist-Adelcrantz) och kväden i tidens smak
(begrafnings- och bröllopsverser m. m.). I sitt
språkbruk begagnar B. vanligen talspråkets former.


Börne, Ludwig (egentl. Löb Baruch), tysk
skriftställare, f. 6 maj 1786 i Frankfurt a. M., af
judiska föräldrar. I Berlin studerade han medicin och
trädde i nära beröring med Fichte, Schleiermacher,
Fr. Schlegel och Rahel. I Halle, Heidelberg och i
Giessen egnade han sig l därpå åt statsvetenskap,
l återvände 1811 till sin | födelsestad och blef där
polis-aktuarie. 1814 måste han lämna denna ställning,
antog 1817 kristendomen och bytte namn samt började
publicistisk verksamhet. 1818-21 utgaf han
tidskriften "Die wage", som väckte stort uppseende genom
hans skarpa teater- och litteraturkritiker samt
mot den österrikiska regeringen riktade politiska
artiklar. Han anklagades för att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>