Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 991-992 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Caliche ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

därifrån hämtad hufvudfigur i Renans drama
"Caliban".

Caliche [-tje], sp. Se Chile-salpeter.

Calico [kä’likåu], eng., text. Se Kalikå.

Calidris, zool. Se Sandlöparen.

California [kälifå’ni*], dels territorium i Mexico,
dels en af Nord-Amerikas förenta stater. Se
Kalifornien.

Caliga (lat.), soldatstöfvel. – Caligæ
hispanicæ, "spanska stöflar", ett slags tortyrredskap.
Jfr Spanska stöfveln.

Caligula, Gajus Cæsar, romersk kejsare, son
af kejsar Tiberius’
brorson, den folkkäre
Germanicus, och
Agrippina, f. 31 aug. år
12 e. Kr. i Antium.
Som barn vistades han
i faderns läger i
Germanien, där hans vana
att uppträda i
krigsdräkt, särskildt i
caligæ (soldatstöflar),
förvärfvade honom
smeknamnet Caligula (liten
stöfvel). 17 e. Kr.
följde han fadern till
Syrien och blef efter
dennes död (19 e. Kr.)
uppfostrad i Rom. Af
Tiberius vid 19 års
ålder kallad till Capri,
förstod han att genom
förställning vinna
kejsaren, för hvars
misstroende så många,
äfven bland C:s fränder,
fallit offer; äfven



folkets sympatier för Germanicus’ familj liksom
samlade sig på C. Efter Tiberius’ död (37) blef han
af senat och folk utropad till kejsare. I början af sin
regering ådagalade han mycken mildhet och
förklarade öppet, att han ej ämnade regera i företrädarens
anda.

Medan C. flerstädes i österlandet ersatte den
omedelbara romerska förvaltningen med lydstater, var
han betänkt på att upptaga Cæsars eröfringspolitik
gentemot Germanien och Britannien. Efter
vidlyftiga rustningar bröt han upp hösten 39 och företog
ett af hans vedersakare mycket förlöjligadt
rekognosceringståg öfver Rhen, dock utan att möta
allvarligt motstånd. Den förut själfsvåldiga, nu genom
Galba ett lydigt verktyg vordna Rhen-armén vann
senare flera framgångar. Vintern tillbragtes i Lyon.
Lugnet återställdes i Gallien, hvarefter C. bröt upp
mot Britannien. Det vådliga företaget uppgafs
emellertid, då en af landets höfdingar frivilligt
underkastade sig; för öfrigt var det tid att vända mot
Rom, där senaten börjat visa en afgjordt fientlig
hållning.

C. skildras af forntida författare (t. ex. Philo)
och vanligen äfven af nutida forskare såsom
vanvettig, och han har själf genom en mängd drastiska
och cyniska uttalanden samt handlingar gifvit ett
skenbart stöd för denna uppfattning. Mycket,
som på intet sätt kan försvaras, ter sig dock
annorlunda med den tidens allmänna förhållanden som
bakgrund. Om otillräknelighet kan svårligen vara tal,
men väl om hänsynslös själfförhäfvelse
("kejsarvansinne"). Att han fordrade gudomlig dyrkan, som
äfven visades honom utom af judarna, hvilkas vägran
hotade att leda till allvarsamma konflikter, synes oss
med rätta oerhördt, men tanken på härskarkulten, så
egendomlig för den hellenistiska monarkien, var
ingalunda främmande redan för Cæsar och Augustus.
C. saknade ingalunda begåfning, men väl saknade
25-åringen, plötsligt vorden herre öfver ett
världsrike, den moraliska styrka, som behöfts under
dåvarande förhållanden. Hård, ofta grym konsekvens var
en utmärkande egenskap hos honom; motstånd tåldes
ej och kväfdes, om så behöfdes, i blod.

Under det C. alltjämt sökte försvaga och
förödmjuka senaten, närmade han sig dels
riddarståndet, som han reorganiserade och kompletterade bl. a.
med ansedda provinsialer, dels folket, som hans
slösande frikostighet alltjämt tillfredsställde. Dock
uppgaf han aldrig sin själfständighet. Rastlöst verksam,
medhann C. flera förbättringar: finansförvaltningen
sökte han ställa på en sundare grundval genom att
inskränka vissa utgifter, särskildt de dryga
soldatbelöningarna, och genom att ordna skatteväsendet.
Kontrollen öfver ämbetsmännen skärptes. Gator och
vägar iståndsattes. Mycket, som bort ske förut, blef
sålunda, om icke fullbordadt, så åtminstone
påbörjadt af C.

C:s regering blef nämligen ej långvarig.
Redan i Germanien hade han upptäckt och
fruktansvärdt straffat ett anslag mot sitt lif. Efter hans
återkomst (aug. 40) bildades flera
sammansvärjningar, men utan resultat. Slutligen blef han (jan.
41) mördad af några personer under ledning af
gardestribunen Cassius Chærea. Se H. Willrich,
"Caligula" (1903).
(H.Sgn.)

Caligus, zool., ett kräftdjurssläkte, hörande till de
parasitiskt lefvande Copepoda (se d. o.). Kroppen
är flat med sköldlik cephalothorax (se Kräftdjur).
Fjärde bröstsegmentet är fritt, smalt. Abdomen består
af flera segment. Öfverkäkarna äro ombildade till
stickredskap, inneslutna i en snabel, bildad genom
en sammanväxning af öfver- och underläppen. De
bakre antennerna och käkfötterna äro försedda med
hakar, hvarmed djuret fäster sig på värdens kropp.
Äggen förenas till två långa trådlika bihang, som
honan bär fästa vid stjärten. Djuret lefver
parasitiskt på hafsfiskars hud och gälar.
L–e.

Calimanesci, svafvelbad i Rumänien. Se
Rimnik.

Calina, meteor., det spanska namnet på solrök,
ett fenomen, som mycket allmänt förekommer i
Spanien under sommartiden. Ordet är besläktadt med
det italienska calégine (af lat. caligo, dimma,
mörker), som nyttjas i samma betydelse. Se vidare
Kvobar och Solrök.
R. R.*

Calistoga [käliståu’g*], småstad i nordamerikanska
staten Kalifornien i öfre Napadalen, 117 km. n. ö.
om S. Francisco, från hvilket järnväg går till C.
Omkr. 1,200 inv. Staden är bekant för sina varma
svafvelkällor och den "förstenade skogen" i närheten,
en 6 km. lång, 1,₅ km. bred landsträcka, öfver
hvilken rester af ett hundratal förstenade träd ligga.

Calixtiner (Kalixtiner). Se Husiter.

Calixtus (Kalixtus), namn på fyra romerska
påfvar. – 1. C. I, biskop i Rom 217–222, var en
frigifven slaf, innan han blef biskop. Han var en

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>