Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Calvert ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spiritus sancti", uppvisa, hur vårt lydnadsförhållande
gentemot densamma är innerligt förmedladt, men
bibeln blir dock sedan på helt annat sätt än för
Luther en formell, lagisk auktoritet, och den
abstrakta inspirationsläran ger åt alla dess delar
principiellt samma giltighet. Härigenom strömmar
gammaltestamentligt stoff in i läran – såsom särskildt
C:s samhällsåskådning röjer. – 2. Läran om
nattvarden. Äfven här fullföljer C. Butzers arbete, men
höjer sig öfver hans kompromissformler till en
enhetlig konception. Med Luther vill han fasthålla,
att vi i nattvarden träda i en fullt real gemenskap
med den gudamänsklige Kristus och vinna
delaktighet äfven i hans förklarade lekamen. Men denna,
såsom bunden vid en viss ort, kan ej vara
närvarande i de s. k. elementen; dessa äro blott tecken
och underpanter på den förening med Kristus, som
samtidigt med, ej "i och genom", deras åtnjutande
förmedlas genom den Helige andes hemlighetsfulla
kraft, som enar det vidt åtskilda. – 3.
Predestinationsläran. I denna ligger det egentligt afgörande,
det mest specifikt kalvinska, ehuru äfven här
Butzer i viss mån är föregångare. Läran om den
dubbla predestinationen häfdar C. i dess strängaste
form. Han hyllar med ett eftertryck och en
konsekvens, som ingen förr eller senare vågat, den s. k.
supralapsarismen: den åskådning, som låter äfven
syndafallet vara af Gud förutbestämdt (ej blott
förutsedt). "Alla skapas icke under samma villkor;
utan för några är evigt lif förutbestämdt, för andra
evig fördömelse. Gud har i ett hemligt rådslut
utvalt dem han ville, med förkastande af de andre.
Vi säga, att Gud genom ett evigt och oföränderligt
rådslut en gång för alla beslutat, hvilka han vill
upptaga i frälsningen, och hvilka han vill hängifva
åt förtappelsen". Än mer än genom den skarpare
fattningen i själfva läran skiljer sig dock C. från de
öfrige reformatorerna genom den ställning han ger
den i sin åskådnings sammanhang. Äfven Luther och
Melanchthon utgå från en sträng predestinationslära,
men medan Luther alltmer skjuter den i bakgrunden
och Melanchthon helt uppgifver den, får den först
hos C. betydelsen af en egentlig trosartikel och
blir år från år alltmer det centrum, från hvilket
allt behärskas och deduceras. Medan hos Luther
allt grupperar sig kring frälsningstanken, blir
för C. tanken på Guds ära och herravälde, som på
alla områden måste häfdas och genomföras, den
ledande idén. Liksom samfundsläran, så bestämmes
ock etiken häraf. Medan Luther samlar allt kring
de två tankarna: den rent religiöst fattade tron, som
i Kristus förtröstansfullt griper Guds kärlek, och
kärleken, som därur med fri nödvändighet framväxer,
gör C. själfförsakelsen, offrandet af det egna jaget
åt Gud (Rom. 12: 1), till det öfversta etiska
begreppet. Tron får i detta sammanhang framför allt
betydelsen af omvändelsen från synden till Guds
lydnad, och i det C. låter själfförsakelsen förgrena
sig i de tre dygderna: måttlighet, rättfärdighet
och gudaktighet (Tit. 2: 12), tränges kärlekstanken
undan från centrum, och det hela får en asketisk
prägel.
I sina minnesord öfver C., strax efter hans död,
betecknade Genèves råd honom träffande såsom "en
karaktär af stort majestät". Sympatisk kan den
knappast kallas. Därtill träder – mellan det skarpa
förståndet och den oböjliga viljan – känslomomentet
alltför fullständigt tillbaka. Om hans tioåriga,
enligt eget vittnesbörd lyckliga äktenskap (med
Idelette von Büren, 1539–49) höra vi nästan intet,
och fast han lefde i de härligaste
naturomgifningar, tyder ej ens ett ord i hans brefväxling på
att han rönt något inflytande däraf – i båda
hänseendena en bjärt kontrast till Luther. Ytterst
frånstötande verkar hans hänsynslösa hårdhet mot
motståndare – än mer än själfva gärningarna kanske
hans sätt att triumferande berömma sig af dem. Dock
måste ihågkommas att detta drag nära
sammanhänger med detsamma, i hvilket hans
häpnadsväckande viljeenergi, fasthet och offervillighet hade
sin rot. Han drog också i sitt lif
predestinationslärans konsekvenser till det yttersta. Den lärde
honom att betrakta sig såsom ett blott redskap i
Guds hand, sina fiender därför ock såsom Guds
fiender, men dref honom ock att offra alla sina krafter
på ett, trots allt det missriktade däri, i högsta
mening ideellt mål.
Den bästa upplagan af C:s skrifter är den i
"Corpus reformatorum" ingående, af Baum, Cunitz,
Reuss o. s. v. besörjda (fr. 1863). En billig
folkupplaga af hans exegetiska arbeten är sedan 1902
under utgifning under K. Müllers ledning.
Äldsta lefnadsteckning: Beza, "Vie de C." (1564).
Viktigaste moderna biografier: Kampschulte
(katolik), "J. C. ..." (I, II, 1869–99), och E.
Stähelin, "J. C. ..." (1863). En samlad framställning
af hans lära saknas. Bland hithörande monografier
må nämnas: Lobstein, "Die ethik C:s" (1877), och
Scheibe, "C:s predestinationslehre" (1897). Jfr ock
Seeberg, "Dogmengesch." (II: s. 379 ff.).
E. Bg.
Calvinism (Kalvinism), den kyrkliga riktning
och läroåskådning, som utgår från Johannes Calvin
och låter sig ledas af hans principer.
Calvisius (Kalwitz), Sethus, tysk
tonsättare och skriftställare, f. 1556, blef 1582
kantor i Schulpforta och 1594 kantor vid
Thomasskolan i Leipzig, där han dog 1615. Högst
uppskattar man hans flerstämmiga bearbetningar
af andliga melodier, hvilka under titeln
Harmonia cantionum
ecclesiasticarum utkommo
1597–1622 i fem
upplagor. Ännu mer
värdefulla äro hans
musikteoretiska verk:
Melopoeia sive melodiæ
condendæ ratio,
Exercitationes musicæ duæ,
hvaraf andra delen
innehåller en
musikhistoria, och Compendium
musicæ practicæ m. fl.
Dessutom var C. högt
ansedd för sina
matematisk-kronologiska
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
