Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Camoghe ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Paris 21 maj 1639. – C. var en af dessa oroliga
renässansnaturer, som i sin våldsamma trängtan efter
sanning och ljus, anande en ny tids inbrott, kastades
mellan ytterligheterna af djärf förståndskritik och
fantastiska, himlastormande svärmerier. Han skref
i fängelset ett försvar för Galilei och ville rädda
kyrkan för skammen och faran af att förgå sig mot
denne sanningsförkunnare, men när påfvens dom
föll, var C. nog kyrkligt sinnad för att böja sig för den
heliga auktoriteten och förklara den vetenskapliga
frågan därmed afgjord. Hans politiska drömmar
gingo ock i början ut på upprättandet af ett
världsvälde under påfvemaktens högsta ledning. I sina
skrifter behandlade han ej blott filosofiens alla olika
problem, utan han skref äfven medicinska
afhandlingar, byggda på egna principer, arbeten i poetik
och italiensk metrik, en enligt dess grundsatser
diktad tragedi med Maria Stuart såsom hjältinna i
hennes martyrskap för den katolska tron, en
förklaring af nionde kapitlet i Romarbrefvet mot de
reformertes predestinationslära, ett stort arbete i
astrologi m. m., sammanlagdt 88 olika skrifter. Allt
hvad han tänker och skrifver är i stor stil; öfver
allt stöter man hos honom på geniala tankeuppslag,
och stundom utför han dem äfven med skarpsinnig
följdriktighet. Men hans tanke är i jäsning, alla
rörelserna i tiden återspeglas i hans oroliga fantasi,
och idéerna svälla ut utan mått och bestämdt,
enhetligt mål. Det är intressant att jämföra C:s
tankekaos med den fasta byggnad, som Descartes
samtidigt uppför af samma tidsbildning. Man kan
förvånas öfver att så många af de bärande idéerna äro
gemensamma. Descartes’ grundprincip: "cogito, ergo
sum" (jag tänker, alltså är jag till), finnes äfven
hos C., hans lära om de medfödda idéerna har
också sin motsvarighet i dennes psykologi; ett af
Descartes’ viktigaste bevis för Guds existens – vår
föreställning om ett fullkomlighetsväsen kan ej hafva
sin grund annat än i ett fullkomligt väsen, hvilket
därför måste existera – återfinnes ock hos C.,
hvilken också alldeles såsom Descartes på Guds
sannfärdighet bygger sin öfvertygelse om att våra
sinnesförnimmelser ej innebära illusion, utan tyda på
tillvaron af en kroppslig värld. Men ändå blir det
hela så himmelsvidt olika hos de båda tänkarna,
Descartes var det vetenskapliga snillet, som pröfvade
med den noggrannaste själfkritik hvarje enskild
tanke och ställde de skilda tankeelementen
tillsammans i ett system, som har ett konstverks måttfullhet
och harmoni. Hans lugna yttre lif lät tankarna
stilla gro och mogna, och "den franska klarheten"
tryckte på dem sin klassiska prägel. Den italienske
munken däremot, som släpades från tortyr till
fängelse, spekulerade med feber i blodet, han anade
och siade, där den andre analyserade; och så
drömde han en värld af idel lefvande väsen, en
värld, där det är kärleken, som förmår den lyftade
stenen att falla till marken. Och under det att
Descartes försiktigt höll sig utanför tidens kyrkliga
och politiska meningsstrider, byggde C. ständigt på
sina världsförbättrarplaner. Och i slutet af sin
fängelsetid diktar han efter Platons föredöme en
idealstat, "solstaten" (civitas solis), där han låter
sin ungdoms hierarkiska idéer lämna plats för
häfdandet af en intelligensens aristokrati, i hvilken
naturvetenskapen och filosofien skrifva lagarna, och
där, till skillnad från förhållandena i Platons
idealstat, äfven det borgerliga arbetet kommer till sin
rätt, men däremot intet prästerskap och ingen adel
få plats. Privategendom och familjelif vill han lika
väl som Platon upphäfva, då de endast uppamma
egoismen och hämma fosterlandskärleken.
Könsförhållandena skola ordnas af statens myndigheter, så
att staten får friska och begåfvade medborgare. En
hvar får sin verksamhet sig anvisad af staten, och
af arbetets frukter får den enskilde hvad han
behöfver. Så befrias samhället från de tärande rike,
som intet göra; när arbetsbördan fördelas lika
mellan alla och ingen får tillfälle att lefva i
öfverflöd, så behöfver enhvar knappt arbeta mera än
fyra timmar om dagen och kan egna återstoden af
sin tid åt att skaffa sig kunskaper och på behagligt
sätt öfva själ och kropp. Så diktade C. sina
socialistiska framtidsdrömmar, under det att han –
såsom han skrifver i en af sina sonetter – satt i
fängelset "i bojor och dock fri, ensam och dock ej
allena, tyst och dock höjande sitt rop". – C:s
samlade arbeten äro utgifna af Alessandro d’Ancona i
Turin 1854. En utförlig biografi öfver honom
utgafs 1882 af Luigi Amabile under titeln "Fra
Tommaso Campanella, la sua congiura, i suoi
processi e la sua pazzia"; vidare har D. Berti utgifvit
"La vita e le opere di T. C." (1878). En mästerlig
essay öfver "T. C. und seine politischen idéen" har
Chr. Sigwart publicerat i första bandet af sina
"Kleine schriften" (2:a uppl. 1889). Och inom
den svenska litteraturen har hans samhällslära
framställts af C. D. af Wirsén i en uppsats i tidskr.
Framtiden 1869, "Ur, samhällsidealernas historia."
S–e.
Campania, C. felix (lat.). Se Kampanien.
Campani-Alimenis, Matteo, italiensk
instrumentmakare på 1600-talet, är känd som konstruktör
af de stora objektivglas, med hvilka Cassini
upptäckte två af Saturnus’ månar. Han gjorde äfven ett
försök att upphäfva färgaberrationen, genom att
sammansätta tre linser. – Hans yngre broder
Giuseppe C. var äfvenledes en berömd optiker.
Campanile (it.). Se Kampanil.
Campanula L.,
Blåklocka, bot.,
ett välbekant
växtsläkte, typen för
fam. Campanulaceæ.
I Skandinavien
förekomma tio arter, de
flesta mer eller
mindre allmänna,
växande på ängar och
i lundar, till hvilkas
förnämsta prydnader
deras stora vackra
blommor äro att
räkna. Som
exempel kunna nämnas
den på ängar och
backar vanliga lilla
blåklockan, C.
rotundifolia L., och
den storblommiga
hässleklockan, C.
latifolia L., som
 |
| Campanula latifolia. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
