Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 1231-1232 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cartesius ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

filosofien. Den senare, som föga tillfredsställde hans
kritiska lynne, ingaf honom leda vid all boklärdom;
han beslöt att "läsa i världens bok" och störtade
sig därför ut i världsvimlet. Efter att en tid
hafva deltagit i det högre sällskapslifvet i Paris
och sedermera dels gjort krigstjänst i Holland och
Tyskland (under Tilly), dels företagit vidsträckta
resor, drog han sig dock åter tillbaka från världen
och lefde i tjugo år i Holland i sträng ensamhet,
uteslutande sysselsatt med vetenskapliga studier och
författarverksamhet.

1649 lät han förmå sig att flytta
till Stockholm, dit han ifrigt inbjudits af drottning
Kristina, som önskade att invigas i hans filosofi,
och där han 11 febr. 1650 fann döden. Förmodligen
dukade han under för klimatets stränghet. Hans stoft
återbördades af Frankrike sexton år efter hans död
och hvilar i kyrkan S:t Geneviéve i Paris.

Det i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm resta monumentet öfver Cartesius.

Icke dess mindre finnes i Adolf Fredriks kyrka i
Stockholm ett af Sergel hugget grafmonument, med en
inskrift af innehåll, att monumentet år 1770 restes
åt C. af kronprinsen Gustaf.

I filosofiens historia var
C. epokgörande. Hans filosofi gaf nämligen det
första uppslaget till en rad af filosofiska
system (Geulinx, Malebranche, Spinoza och i
viss mån äfven Leibniz), hvilka inom den nyare,
för-kantiska filosofien afgjordt beteckna den högre
riktningen, såväl med afseende på den strängare
vetenskapliga form, hvari de framställts, som ännu
mera genom själfva arten och syftet af den i dem
framträdande spekulationen. Den kritiska halten
af sitt filosoferande röjer C., då han, för att
grundligt reformera den filosofiska vetenskapen,
börjar med att proklamera ett universellt tvifvel. Han
vänder sig nämligen tviflande icke allenast mot alla
äldre filosofiska auktoriteter, hvilka han finner
hvarandra motsägande och föga tillfredsställande,
utan äfven och framför allt mot den sinnliga
erfarenheten - detta i rak motsats mot Locke, som
med blindt förtroende hängaf sig åt densamma, och
hvars filosofi blef utgångspunkten för den motsatta
riktningen inom den nyare filosofien. C. nöjer sig
likväl icke med att framhålla, det våra sinnen ofta
bedraga och följaktligen aldrig kunna gifva oss
full visshet; hans tvifvel afser ytterst själfva
möjligheten af sinnekunskap öfver hufvud. Han sätter
i fråga huruvida icke all sådan kunskap endast
är ett bedrägligt sken eller, såsom han uttrycker
det, huruvida icke möjligen sensationerna af någon
mäktig ande frambringas i människans själ, utan
att de motsvaras af några föremål utom henne. Af
detta sitt tvifvel på den sinnliga erfarenheten
drefs hao att vända blicken inåt, och han upptäckte
då i sitt eget själfmedvetande, i förnimmelsen af
sig själf såsom en tänkande varelse, en kunskap,
hvars sanning icke kan dragas i tvifvel, emedan
tviflet, som själf är en yttring af tänkande, endast
skulle tjäna att ytterligare bekräfta densamma. Med
afseende på den allbekanta sats, hvilken C. ställer
i spetsen för hela sin filosofi: "jag tänker,
alltså är jag till" (cogito, ergo sum), äro tvenne
påminnelser nödiga. Man bör nämligen ihågkomma, 1)
att han med tänkande (cogitatio) icke menar endast
förståndsverksamheten, utan hvarje form af medveten
andlig verksamhet ("cogitationis nomine complector id
omne, quod sic in nobis est ut ejus immediate conscii
sumus"), och 2) att han egentligen icke vill hafva
nämnda sats betraktad såsom en slutledning eller
ett bevis, utan fastmer enständigt yrkar, att den
uttrycker människans första genom omedelbar åskådning
("simplici mentis intuitu") gifna och otvifvelaktigt
vissa kunskap. C. vann sålunda ur själfva tviflet en
fast punkt, och i och med detsamma fann han tillika
en substantiell verklighet, som är af rent andlig
natur. Om han också ej förmådde - eller ens försökte -
att ur denna andliga princip utveckla en alltigenom
idealistisk världsåsikt, så var likväl å andra sidan
hvarje rent materialistisk världsåsikt vetenskapligt
omöjlig, så snart det stod fast, att det finns en
verklighet, som icke är kroppslig eller sammansatt och
icke låter förklara sig på mekaniskt sätt. C. anmärker
vidare, att sinnekunskapen alltid är tillfällig och
följaktligen föränderlig, och han drager däraf den
slutsatsen, att alla nödvändiga och oföränderliga
sanningar måste, oberoende af all sinnlig erfarenhet,
tillhöra människan eller, enligt hans uttryckssätt,
hafva sin grund i vissa "medfödda idéer". Han
hänvisade således till en kunskapskälla af annan ocb

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>