- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
1343-1344

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cechy ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1611 var han utnött och hopplöst sjuk; han afled
24 maj 1612. C. påbörjade anläggandet af släktens
ståtliga stamslott, Hatfield house. Litt.: Gardiner,
"History of England 1603-1642", d. l och 2. Om
C:s förhållande till Essex och sin kusin Bacon se
Spedding, "Letters and life of Francis Bacon".

4. Sir Edward C., viscount Wimbledon,
militär, yngre son till C. 2, f. 1572, d.
1638, deltog under många år i nederländarnas
strider mot Spanien, anförde 1610 den engelska
kontingenten vid Jülichs belägring och var ämnad
till befälhafvare för den här Jakob I ville
sända till Tyskland för att återeröfra Pfalz
åt kurfursten Fredrik. C. anförde den af
Buckingham planerade misslyckade expeditionen
mot Cádiz 1625, upphöjdes redan vid afresan till
viscount Wimbledon, men återkom i febr.
1626 med sjuk besättning och illa medfarna fartyg,
utan att ha kunnat eröfra vare sig Cádiz eller
den spanska silfverflottan. Med Buckingham delar
C. ansvaret för detta hufvudlösa och dyrbara företag.
1630-38 var han guvernör i Portsmouth samt ansågs
af Karl I som rikets främsta militära auktoritet.
Jfr C. Dalton, "Life and times of sir Edward C.,
lord Wimbledon" (2 bd 1885).

5. James Brownlow William C., 2:e markis
af Salisbury, f. 1791, d. 1868, ifrig
torypolitiker, var storsigillbevarare i Derbys
ministär febr.-dec. 1852 och lordpresident, äfvenledes
under Derby, febr. 1858-juni 1859.

illustration placeholder

6. Robert Arthur Talbot Gascoyne-C., 3:e markis af
Salisbury, den föregåendes son, brittisk statsman,
f. 3 febr. 1830 på Hatfield house. Han uppfostrades
i Eton och Oxford samt
inträdde 1853 i det politiska lifvet som ledamot af
underhuset för Stamford och representerade denna
krets i parlamentet till 1868, då han vid sin
faders död ärfde markisvärdigheten och tog säte i
öfverhuset. Intill dess bar han först namnet lord
Robert C. och efter den äldre broderns död 1865 titeln
viscount Cranborne. C. gjorde sig inom underhuset
tidigt bemärkt som en skarp och sarkastisk debattör;
samma skärpa utmärkte äfven de många politiska
artiklar han (anonymt) publicerade i "Saturday review"
och "Quarterly review". Till sin läggning konservativ
och strängt högkyrklig, tillhörde han torypartiets
stridbaraste medlemmar och intogs juli 1866 af lord
Derby som statssekreterare för Indien i dennes tredje
kabinett. Han utträdde emellertid redan i mars 1867,
enär han i likhet med lord Carnarvon och general
Peel ej kunde gilla det "språng ut i mörkret",
hvartill Derby och Disraeli ledde partiet genom
sitt rösträttsförslag, hvars ursprungligen åsyftade
garantier C. angrep som otillfredsställande, liksom
han förutsåg, att de under förslagets behandling
skulle uppgifvas under de liberales påtryckning. Med
Disraeli sammanfördes C. snart af deras gemensamma
opposition mot
Gladstones första ministär, och då de konservative 1874
åter kommo till makten, blef C. ånyo statssekreterare
för Indien. I Balkanpolitiken ansågs han hysa
liberalare åsikter än den förmodade "turkvännen"
Disraeli, men som Englands ombud vid konferensen
i Konstantinopcl 1876 häfdade han med fasthet
regeringens politik; som gick ut på bevarande af
Turkiets integritet och effektivt förbättrad ställning
för sultanens kristne undersåtar. Turkiets vägran att
ingå på konferensens mot detta mål syftande förslag
gjorde det rysk-turkiska kriget oundvikligt. Då
efter Plevnas fall de ryska truppernas anmarsch
mot Konstantinopel förmådde Disraeli att beordra
en engelsk eskader till Dardanellerna och vidtaga
andra förberedelser för ett väpnadt ingripande,
afgick utrikesministern Derby, och C. blef hans
efterträdare (mars 1878). Sin Balkanpolitik utvecklade
han i det berömda "Salisbury-cirkuläret" till det
brittiska rikets representanter i utlandet, hvilket
offentliggjordes 2 april 1878. Det kräfde rätt för
samtliga stormakter att underkasta San
Stefano-freden fullständig revision på en allmän kongress,
enär den rubbat de internationella aftalen i 1856
års Paris-fördrag. På denna basis hölls sedan på
sommaren Berlin-kongressen, där C. jämte Disraeli
representerade England. Genom sitt kraftfulla
uppträdande mot Ryssland i kongressfrågan vann
C. stort anseende som klok statsman och lifliga
sympatier både inom och utom England. Liberalernas
stora valseger 1880 störtade toryministären,
och C. blef följande år efter lord Beaconsfields
(Disraelis) död det konservativa partiets ledare
i öfverhuset. Där kritiserade han med vanlig skärpa
Gladstones irländska politik, vann småningom obestridd
ställning som hela det konservativa partiets ledare
och fick efter Gladstones nederlag 8 juni 1885 af
drottningen i uppdrag att bilda ny regering. Denna
hans första ministär blef mycket kortlifvad (juni
1885-febr. 1886), enär de allmänna valen gåfvo till
resultat en liberal majoritet, som dock berodde af
irländarnas understöd. Då Gladstone till följd däraf
framkom med sitt home-rule-förslag, allierade sig
C. genast mot detta med de från Gladstone affallne
"liberale unionisterna" under lord Hartington,
hvadan förslaget i juni 1886 förkastades i
underhuset. Gladstone upplöste då parlamentet,
men nyvalen visade en stark unionistisk majoritet
(118 röster). Stödd på den segrande koalitionen,
bildade C. efter Gladstones afgång ett nytt kabinett
(3 aug.), sedan lord Hartington afböjt den honom
af C. erbjudna posten som premiärminister. I
det nya kabinettet öfvertog C. jan. 1887 jämväl
utrikesministerportföljen. Hans utrikespolitik
kunde uppvisa sådana framgångar som ordnandet
af gränstvisterna rörande Englands och Portugals
afrikanska kolonier och den stora östafrikanska
uppgörelsen med Tyskland 1890. Ministärens
inrikespolitik kännetecknades väsentligen af
laglöshetens kraftiga bekämpande på Irland under
ledning af C:s systerson, A. J. Balfour, och dennes
begynnande försök att genom ekonomiska och kommunala
reformer på ön mildra befolkningens bittra stämning
mot unionen med England. Vid parlamentsvalen i
juli 1892 segrade liberalerna med knapp majoritet,
hvadan C. i aug. s. å. trädde tillbaka, men den nya
liberala ministärens ställning blef aldrig stark,
och efter dess fall i juni 1895 blef C. ånyo premiär-
och utrikesminister, denna gång

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:10 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0734.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free