Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cederträ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slesvig 1222. Keformationen bröt helt och hållet med
det romerska systemet (främst i "Confessio augustana",
art. XXIII) och kom äfven att i någon mån inverka på
det romersk-katolska reformationsarbetet. På grund
af det tridentinska mötets beslut äro hufvudsakligen
följande celibatsbestämmelser nu gällande inom den
romersk-katolska kyrkan: 1. Enär äktenskapet till sin
idé är att betrakta såsom oupplösligt, men på samma
gång oförenligt med innehafvandet af en högre andlig
värdighet, kan en redan gift man aldrig ordineras
till präst af högre grad, såvida icke hustrun
förklarar sig villig att gå i kloster; 2. Gifter sig
en präst af högre grad, är hans äktenskap ogiltigt,
och han själf straffas genom exkommunikation och
suspension; 3. Ett äktenskap, ingånget af en präst
af lägre grad, må väl anses giltigt, men prästen
förlorar därigenom sin plats och kan ej stiga till
högre grad. - Den gammalkatolska rörelsen under
1800-talets senare hälft sökte afkasta celibatsoket
och vann häri understöd äfven genom statslagar i
en del katolska länder. Se Friedberg, "Lehrbuch
des katholischen und evangelischen kirchenrechts"
(5:e uppl. 1903). (Hj. H-t.)
Celje, stad i Steiermark. Se Cilli.
Cell (lat. cella, cellula), litet, afskildt rum
eller kammare för en enda person, t. ex. i kloster,
fängelse, konklav (vid påfveval) o. s. v.; pipa
(bi-cell) i en honungskaka.
1. Djuranat. Cellen utgör den elementära
beståndsdel, hvaraf växter och djur äro sammansatta,
och har i de ojämförligt flesta fall så små
dimensioner, att den först med mikroskopets tillhjälp
kan iakttagas och studeras. Om också alla cellerna i
djurkroppen äro med afseende på sin ursprungligaste
sammansättning identiska, äro dock de celler,
som uppbygga kroppens skilda organ, till sin inre
byggnad och äfven allmänna utseende vidt skilda
från hvarandra. Då den lefvande organismens alla
lifsyttringar i första hand ega rum inom cellen, är
det gifvet, att man först genom studiet af cellernas
finare byggnad kan erhålla en mera ingående inblick
i organismens maskineri, huru t. ex. muskelcellerna
förändras vid muskelns sammandragning och uttänjning,
huru körtlarnas celler modifieras till sitt utseende
vid sekretion och under hvila, huru nervcellerna
förändras under hjärnans verksamhet och hvila
o. s. v. eller, med andra ord, hvilka de mikroskopiska
karaktärer och förändringar hos de olika slagen af
celler äro, som utgöra underlaget för och betinga
de med blotta ögat iakttagbara lifsfenomenen. De
lägst organiserade djuren, protozoerna l. urdjuren,
kallar man encelliga, emedan man uppfattar dem
såsom uppbyggda af endast en cell. Hos dessa
djur äro de skilda lifsyttringarna, såsom rörelse,
assimilation, respiration och förökning, bundna till
vissa bestämda områden inom den enkla cellen. Alla
öfriga djur, metazoerna 1. väfnadsdjuren, äro däremot
sammansatta af en större eller mindre mängd celler,
hvilka genom bestämda ömsesidiga grupperingar och
genom säregna omgestaltningar af cellerna inom de
skilda grupperna anordna sig till i funktionellt och
morfologiskt hänseende olika enheter, som benämnas
väfnader. Väfnaderna å sin sida arrangera sig
sinsemellan till ännu högre och mera sammansatta
enheter, kallade organ, hvarmed man förstår vissa
för en bestämd fysiologisk uppgift anlagda apparater,
såsom t. ex. den
gallberedande lefvern, de respirerande lungorna, det såsom
blodpump funktionerande hjärtat. Organen slutligen
förena sig till organsystem. Sådana äro t. ex. de
yttre kroppsbetäckningarna, skelettet, muskulaturen,
nervsystemet med sinnesorganen, organsystemet för
kroppens näring, för fortplantningen o. s. v. -
Af det ofvan sagda torde framgå, att under det att
hos de encelliga djuren alla djurets lifsyttringar
äro bundna vid en enda cell, hafva hos de högre,
de flercelliga, djuren de olika lifsyttringarna
öfvertagits af skilda grupper af celler, hos hvilka
cellerna blifvit för sina bestämda lifsuppgifter
i en viss gifven riktning specialiserade. Ju högre
djurformen står på utvecklingsskalan, ju formrikare
lifvet framträder hos densamma, desto rikligare
arbetsfördelning och desto minutiösare specialisering
hos djurets-skilda väfnader och organ.
Hos den lefvande cellen kan man urskilja tvenne
från hvarandra såväl i morfologiskt som ock i
kemiskt hänseende vidt skilda hufvuddelar, nämligen
cellkroppen och en uti denna liggande blåsformig
bildning, cellkärnan (fig. l,i). Cellkroppen utgöres
af en halffast, lätt föränderlig massa, som är rik på
vatten och hvars hufvudbeståndsdel därnäst består
af ägghvitekroppar. Denna massa, som uppbygger
cellkroppen, benämnes cellprotoplasma. "Cellen
(hos djur) är en med vitala egenskaper utrustad
klump af protoplasma, innehållande en kärna". Af
de ägghvitesubstanser, som innehållas i kärnan, äro
nukleinsubstanserna de viktigaste. Då dessa substanser
karakteriseras genom sin frändskap till vissa färgämnen,
har man äfven kallat dem kromatin.
 |
| Fig. 1. Fig. 2. Fig. 3. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
