Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Celluliter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
C12 H14 O4 (NO3)6, en nitreringsgrad, som dock
sällan praktiskt uppnås. Närmast detta kommer det
egentliga bomullskrutet (se d. o.), motsvarande
formeln C24H29(NO3)11O9. Det är olösligt i alkohol,
eter och isättika samt är det mest explosiva af alla
tekniskt framställda nitrat; antändningspunkt 160°
-170°. Penta-, tetra- och trinitraten äro lösliga
i eter-alkohol; de båda senare utgöra tillsammans
s. k. kollodiumbomull. Deras lösning, kollodium,
användes i fotografien. Dinitratet löses äfven i ren
alkohol. Cellulosans lägre nitrat finna teknisk
användning till fabrikation af celluloid och
konstgjordt silke.
Koncentrerad svafvelsyra upplöser lätt cellulosa
och bildar därmed cellulosasvafvelsyror. Om
olimmadt papper indoppas i kall svafvelsyra af
eg. vikt 1,5-1,6 och sedan tvättas med vatten,
bildas pergamentpappcr. Cellulosan har därvid
under vattenupptagande förvandlats till ett nytt
ämne, som kallas amyloid på grund af sin
likhet med stärkelse och liksom denna blåfärgas af
jod. Amyloidbildning åstadkommes äfven af klorzink,
hvarför klorzinkjod användes som mikrokemiskt
reagens på cellulosa. - Klorvätesyra förstör hastigt
cellulosa-väfnader, i det att trådarna sönderfalla
till pulver. Man kan därför genom behandling med syror
skilja växtfibrer från de mycket motståndskraftigare
djurfibrerna (ull och silke). Omvändt angripes
cellulosa mindre än dessa af alkalier.
Doppas bomull i koncentrerad natronlut,
upptager cellulosan 10 proc. natron, motsvarande
2C6H10O5 NaOH. Fibrerna svälla härvid och blifva
genomskinliga. Väfnader, som behandlas på detta sätt,
kallas merceriserade och kunna genom tvättning med
vatten åter befrias från allt natron. Cellulosans
förening med natron ger med kolsvafla en
märklig produkt, cellulosaxantat (antagligen Na
S. CS.OC6H9O4). Detta xantat är fullständigt lösligt
i vatten och ger därmed en gulakig, tjockflytande
vätska, som vid tillsats af salter eller alkohol
gelatinerar. Vid förvaring af lösningen sönderdelas
den frivilligt i natron, kolsvafla och en i hög
grad uppsvälld cellulosamassa, hvilken kan användas
till afgjutningar af föremål, för tillverkning af
askar o. d. C6H10O5<sub></sub>. PbO uppstår, om PbO får inverka
på cellulosans lösning i kopparoxid-ammoniak. Ur
lösningar af basiska salter af bly, zink, koppar,
tenn, aluminium, järn, krom m. fl. upptager cellulosan
dessutom motsvarande metalloxider och får därigenom
förmågan att binda en mängd färgämnen. Härpå beror
betningsprocessen i färgerierna. Äfven organiska
betmedel finnas, t. ex. garfsyra. Endast få färgämnen,
de s. k. substantiva, färga bomull direkt, utan
föregående betning. - Den rena cellulosan kan
utan sönderdelning lösas i en saltfri lösning
af kopparoxid i ammoniak (Schweizers reagens). Får
denna lösning stå i luften, afdunstar ammoniak, och
cellulosa blandad med kopparhydrat utfälles. Härpå
grundar sig tillverkningen af ett fabrikat, kalladt
Willesden-gods, cellulosaväfnader, som impregnerats
med nyssnämnda lösning, hvarigenom de erhålla
ett malakitgrönt, tätt öfverdrag af cellulosa och
kopparhydrat. Äfven koncentrerad klorzinklösning
löser cellulosa. Hälles en fin stråle af denna
sirapstjocka lösning i alkohol, stelnar den till en
tråd af zinkoxidcellulosa, ur hvilken större delen
af zinkoxiden kan bortskaffas med saltsyra. Kolas
sådana cellulosatrådar, erhåller man koltrådar för
elektriska glödlampor.
I allmänhet gör ren cellulosa starkt motstånd mot
oxidationsmedel, men genom inverkan af kaliumdikromat
och svafvelsyra syrsattes den till
oxicellulosa, ett ämne, som utmärkes däraf att det vid kokning
med saltsyra ger furfurol och däraf att det färgas
rödt af anilinsalter. Då furfurolgifvande väfnader äro
mycket vanliga i växtriket (t. ex. i ved, bast, halm),
synes oxicellulosan vara en ganska allmän beståndsdel
uti cellmembranerna. Sådana furfurolgifvande
väfnader gifva vid kokning med syror sockerarter
med fem kolatomer (pentoser), t. ex. xylos. Bäst
känd bland de naturliga oxicellulosorna är vedämnet
lignocellulosa, en sammansatt cellulosa, som förutom
i veden förekommer i jutefibern och blifvit undersökt
af Cross, Bevan och Beadle. Af dessa undersökningar
framgår, att jutefibern består af cellulosa i
förening med ett ämne, lignon (antagligen C19H22O9),
hvilket sistnämnda synes vara en kombination af ett
tetrahydrobensolderivat och en furfurolbildande
substans, som är nära släkt med oxicellulosa. Lignon
utmärkes däraf att det upptager klor och därefter
ger upphof till föreningar, som äfven erhållits af
pyrogallol och klor, hvarför det sannolikt står i
nära samband med de i växtriket så mycket utbredda
garfämnena. När lignocellulosan, såsom vid fabriker
för tillverkning af pappersmassa, upphettas under
tryck med surt kalciumsulfit, bildas af lignon och
sulfitet lösliga produkter, under det att cellulosan
återstår, dock ännu något förorenad af främmande
ämnen, hvilka vid klorblekning lösliggöras och
aflägsnas. Utom lignocellulosa förekomma i växtriket
andra kombinationer af cellulosa, t. ex.
pektocellulosa, som af alkalier uppdelas i cellulosa
och gummiarter och ingår i linbastet, hvarur den
aflägsnas genom kokning med svag lut och blekning;
slutligen korksubstans, som är lignocellulosa i
kombination med en vaxartad substans. Växtcellulosan
kan hänföras till 3 hufvudgrupper: 1) ren cellulosa,
representerad af de vanliga textilämnena bomull, lin,
hampa och ramie; 2) oxicellulosa, som bildar jute,
ved, bast och halm (dessa båda grupper ha ofvan
karakteriserats); och 3) hemicellulosa, hvilken
förekommer som reservnäring i en mängd frön med
hornartad hvita, t. ex. vegetabiliskt elfenben och
dadelkärnor. Utmärkande för hemicellulosan är att
den genom syror lätt hydrolyseras och därvid oftast
ger mannos, men äfven galaktos (lupinfrö), xylos och
arabinos (hvitbetan), under det vanlig cellulosa
ger drufsocker. - Cellväggarna i en del svampars
cellväfnad utgöras, såsom man nyligen funnit, af
ett kväfvehaltigt ämne, nära släkt eller identiskt
med kitin, som utgör leddjurens ytbetäckning. Se
Cross och Bevan, "Cellulose" (London 1895),
samt Lunge och Weintraub, "Cellulosanitrat"
(Zeitschr. f. anorg. chem., s. 481, 1899).
P. T. C. (H. E.)
En del vegetabiliska födoämnen innehålla
cellulosa. Som denna i allmänhet ej påverkas af
matsmältningsvätskorna, kommer tillgodogörandet
af dylika födoämnen att i viss mån bero
af deras cellulosahalt. Se Matsmältning.
J. E. J-n.
För tillverkning af papper m. m. framställas af vissa
barr- och löfträds ved - i Sverige mest af gran -
flera träfabrikat, som hufvudsakligen bestå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
