- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti /
1411-1412

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Celsus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

främst åt den egentliga häfdateckningen. Han tillhör
1700-talets mera betydande, i alla händelser mest
läste svenske historieskrifvare. Mest ansedd är
hans Konung Gustaf I:s historia (1746-53), som
omtrycktes tvenne gånger. 1774 utkom Konung
Erik XIV:s historia
. Båda dessa arbeten äro väl
skrifna, men ej synnerligen betydande hvad
källforskningen beträffar. Hans teckning af de båda
konungarna är hållen i mycket ljus stil, och
särskildt framstår skildringen af Erik XIV såsom en
sorts apologi för den olycklige monarken, i motsats
till Dalins uppfattning. Båda verken äro öfversatta till
tyska, det senare äfven till franska. En ofullbordad
Johan III:s historia fanns bland C:s efterlämnade
papper (icke utg.). På ständernas uppdrag utgaf
C. 1767 början till Svea rikes kyrkohistoria, som
dock ej går längre än till Ansgarius’ död, 865. Ett
erkännande af C:s författarverksamhet var hans
kallelse till medlem af Svenska akademien vid dess
instiftande 1786. – Äfven i politiken spelade C.
en betydande roll på grund af sin talargåfva, sin
själfständighet och sitt personliga anseende. Han
tillhörde i början det yngre mösspartiets yppersta
krafter och var vid riksdagen 1760-62 en af
partiets ledare. Han stöttes emellertid tillbaka af
mössväldets öfverdrifter, och under frihetstidens två sista
riksdagar slöt han sig till de förenade hof- och
hattpartierna. Också blef han 1771 af mössorna
utvoterad ur prästeståndet under förevändning att
Stockholms konsistorium valt för många representanter.
Äfven under den gustavianska tiden var C.
en af prästeståndets mest betydande män och framstod
särskildt vid riksdagarna 1778-79 och 1786
såsom ledare för den moderata, konstitutionellt
sinnade oppositionen inom ståndet.
L. S.

Celsus, romerskt familjenamn. 1. Aulus
Cornelius C.
, författare under de juliske kejsarna
(Tiberius), skref, efter Cato den äldres mönster, en
encyklopedi, innehållande anvisningar och råd i
vältalighet, filosofi och rättskunskap samt i landthushållning,
krigskonst och medicin. Af hans verk finnas
i behåll böckerna 6-13, hvilka behandla
medicinen (efter Hippokrates och Asklepiades) och hafva
särskild betydelse såsom den enda medicinska skrift
vi ega från den romerska litteraturens bättre tid.
C. röjer godt omdöme; hans framställningssätt är
enkelt och språket rent. – 2 och 3. Publius
Juventius C.
d. ä. och d. y. voro jurister under
Vespasianus och Hadrianus. R. Tdh.

Celsus (grek. Kelsos), antik filosof i 2:a
årh. e. Kr., författade mellan åren 177 och 180 en
mot kristendomen riktad skrift, Alethes logos
(Sanningens ord), hvaraf betydande fragment
räddats åt eftervärlden endast genom Origenes’
apologetiska motskrift Contra Celsum (i 8 böcker;
kritisk uppl. utg. af Kötschau, 1899). Med ironi och
dialektisk skicklighet angriper C. från platonismens
ståndpunkt kristendomen för dess ovetenskapliga
karaktär, dess blinda tro och partisplittringen vid
sidan däraf, dess antropomorfistiska gudsbegrepp
i förening med spiritualistiskt svärmeri, dess
filosofiskt ohållbara återlösningsbegrepp. Försök
att i öfversättning rekonstruera denna C:s
skrift ha gjorts af Keim (1873), fransmannen Aubé
(1878) och Muth (1899), hvarjämte prof. Neumann
förberedt utgifvandet af det grekiska originalet
rekonstrueradt. Man har på det sättet funnit att 9/10
af skriften blifvit bevarade, däraf 3/4 i ordagrann
lydelse.

illustration placeholder

Celt, arkeol., ett af fornforskarna förr mera allmänt
än nu begagnadt uttryck för sådana yxor af metall,
som ej hafva ett vanligt skafthål. Celterna äro af
två slag: "skaftcelter" och "hålcelter". De förra,
af äldre danska fornforskare vanligen kallade
"pålstaver", voro liksom flintyxorna fästa i den
klufna eller genomborrade ändan af ett skaft. På
"hålcelterna" däremot var skaftet (vanligen knäböjdt)
instucket i ett hål, som ej gick genom yxans
sidor, utan var riktadt uppifrån-nedåt (se fig.),
således ett slags holk. Skaftet var ofta fastbundet
vid en ögla (på flera celter finnes en sådan nära
hålets kant). De flesta hittills funna forntida celter
äro af brons; man har dock funnit såväl hålcelter som
(ehuru icke i Sverige) skaftcelter af järn. Vissa
icke-europeiska folk begagna ännu skaftcelter af
järn i stället för vanliga yxor med skafthål. -
Engelska och franska fornforskare kalla väl stundom
äfven de icke genomborrade stenyxorna för "celts",
men i denna betydelse plägar ordet ej användas af
svenska författare. O. M.

Celter, indoeuropeisk folkgrupp. Se Kelter.

illustration placeholder
Konrad Celtes. Efter träsnitt af H. Burgkmair.

Celtes (Celtis), Konrad, egentligen
Konrad Pickel, tysk humanist, f. 1459 i närheten
af Würzburg, d. 1508, var lärjunge till R. Agricola,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:54 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbd/0768.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free