Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 1413-1414 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Celsus ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blef 1487 i Nürnberg af kejsar Fredrik III
högtidligen krönt till "poëta cæsarcus" samt
anställdes 1497 såsom lärare i diktkonst och
vältalighet vid universitetet i Wien. C. förenade
humanisterna vid de olika universiteten i sällskap,
bildade efter mönstret af Pomponius Lætus’ akademi i
Rom. På hans förslag inrättades 1501 i Wien "Collegium
poëtarum", hvars föreståndare han själf blef. Vid
sin död efterlämnade han en historia öfver Nürnberg
samt flera filosofiska, retoriska, biografiska och
poetiska verk. Han var bl. a. en lycklig efterbildare
af Tibullus och Horatius. C:s latinska dikter
(Odarum libri IV, Amorum libri IV) öfverträffa hans
föregångares i Tyskland. Som forskare har C. den stora
förtjänsten att ha upptäckt och 1501 först utgifvit
nunnan Roswithas legender och dramer. Fyndets äkthet
drogs i tvifvelsmål af Aschbach, men har bestyrkts
af Köpke och Waitz. C. var ock den, som i ljuset
framdrog "Tabula peutingeriana", en kopia efter ett
romerskt itinerarium.

Celtiberer. Se Keltiberer.

Celtis L., bot., växtsläkte, tillhörande
fam. Ulmaceæ, innefattande träd och buskar
i tempererade och varma länder, särskildt
på den norra hemisfären. C. australis L.,
från Syd-Europa, och C. occidentalis L., från
Nord-Amerika, odlas ej sällan i parker. Veden
af den förstnämnda har under namn af Trieste-ved
stor användning till sniderier, blåsinstrument,
piskskaft etc. Flera arter ha ätliga frukter.
G. L-m.

Celtis. Se Celtes, K.

Cembalist, person, som spelar cembalo.

Cembalo [tje’mbalå], it., mus. Se Hackbräde.

Cembratall, bot. Se Tall.

Cemenelium, stad. Se Nizza.

Cement (af lat. cæmentum, murbruk), tekn., ett
i närvaro af vatten hårdnande bindemedel. Bland de
många olika slag af cement, som finnas (se nedan 2),
intager det vid betongbyggnader i Sverige nästan
uteslutande använda portlandcementet, eller cement
i inskränkt bemärkelse det mest framstående rummet.

1. Portlandcement erhålles därigenom att man bränner
en blandning i vissa proportioner af kalk och lera
vid en så hög temperatur, att blandningen sintrar,
d. v. s. börjar smälta. De sinterbrända styckena,
den s. k. klinkern, söndermalas till ett fint mjöl,
hvilket utgör handelsvaran cement.

Upptäckten af det märkliga sakförhållandet,
att man genom att bränna en bestämd blandning af
kalk och lera till sintring kunde framställa ett
hydrauliskt bindeämne, bör tillskrifvas engelsmannen
Joseph Aspdin, murarmästare i Leeds, hvilken 21
okt. 1824 erhöll patent på ett förfarande, hvilket i
patentbrefvet beskrifves så: "Dammet från med kalksten
lagda vägar, eller, om tillgång på detta material
icke finnes, bränd och släckt kalksten blandas med en
bestämd mängd lera i vatten med handkraft eller med
tillhjälp af maskiner. Den plastiska massan torkas,
brytes i stycken och brännes i en kalkugn, tills all
kolsyra bortgått; den brända produkten pulvriseras
genom målning eller bokning och är färdig till
användning". Uppfinnaren benämnde denna sin produkt
portlandcement, emedan den till hållfasthet och färg
påminte om den i England ofta använda byggnadsstenen
från Portland. Med användande af den nya uppfinningen
uppstodo snart flera
cementfabriker utefter floden Thames, hvilka
som råmaterial använde krita och lera, upptagen
ur floden. På kontinenten anlades den första
cementfabriken vid Boulogne-sur-mer i Frankrike vid
slutet af 1840-talet och snart därefter en fabrik
vid Züllchow invid Stettin. I Sverige grundlades
den första cementfabriken vid Lomma i Skåne
1872, hvarefter följde Visby cementfabrik 1883,
Ölands cementfabrik 1886, Limhamns cementfabrik
1888, Hällekis cementfabrik 1892 och Klagshamns
cementfabrik 1900.

Råmaterialier för cementberedningen äro kalk och
lera. Hvad kalken beträffar, äro alla arter af
kolsyrad kalk, hvilka besitta tillräcklig renhet,
användbara. Förr önskade man en pulverformig eller
mycket lättkrossad kalk; ehuru detta äfven nu från
ekonomisk synpunkt är det lämpligaste, kan man med
nutidens fullkomligare krossningsmaskiner äfven
använda hård kalk för ändamålet. Magnesiahaltiga
kalkstenssorter äro icke användbara för
cementframställning.

På åtskilliga ställen hafva kalkmärglar påträffats,
hvilka utan någon lertillsats lämpa sig för
cementbränning, såsom vid Perlmoos i Tyrolen, i
Gartenau vid Salzburg m. fl. st. Märgeln vid Perlmoos
har sålunda följande sammansättning:

kolsyrad kalk ......................	=	70,64	proc.
järnoxid ...........................	=	3,98	»
lerjord ............................	=	5,94	»
kiselsyra ..........................	=	15,02	»

Resten består af mindre mängder gips, alkalier och
vatten. Den för cementberedningen behöfliga leran
är af synnerligen varierande sammansättning, och man
kan icke uppställa några bestämda regler för att ur
analysen säkert afgöra dess lämplighet. En analys på
en för cementberedning använd lera från Elbedalen må
här anföras:

kiselsyra ..........................	=	60,06	proc.
lerjord ............................	=	17,79	»
järnoxid ...........................	=	7,08	»
kalk ...............................	=	9,92	»

Resten består af mindre mängder gips och alkalier. Det
förhållande, i hvilket kalk och lera skola blandas
för erhållandet af ett godt cement, rättar sig
efter råmaterialiernas sammansättning. Enligt
omfattande försök, utförda af d:r Michaelis m. fl.,
bör blandningens sammansättning vara sådan, att
förhållandet mellan dess kalkhalt och summan af dess
halter af kiselsyra, järnoxid och lerjord ligger
emellan 1,8 och 2,2. Detta förhållande benämnes
cementets hydrauliska modul.

Cementets framställning. Inom cementfabrikationen
särskiljer man tvenne bestämdt skiljaktiga
förfaringssätt, den torra metoden och den våta metoden.
Enligt den torra metoden, hvilken är den
äldsta, tillgår fabrikationen på följande sätt.
Kalkstenen och leran torkas hvar för sig förmedelst
genompressande af varm luft antingen i schaktugnar
eller i horisontella, roterande ugnar. Består
kalkstenen af större stycken, krossas den före
torkningen i en stentuggare af en eller annan form. En
kontinuerlig schaktugn för torkning framställes i
fig. 1; medelst en fläkt (a) drifves en luftström dels
direkt in i röret b, dels under en plan rost c, på
hvilken eldning sker. I röret b blandas den från
rosten kommande varmluften med den direkt från
fläkten inströmmande blästern. Röret b fortsattes af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>