Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cento ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I sedlig och intellektuell kultur står C. betydligt
lägre än Mexico. De hvite äro, om än ringa i
antal, den härskande rasen, ehuru enskilda ladinos
uppsvingat sig till politiska ledare, ja till
innehafvare af högsta makten. Äfven handeln och de
stora jordegendomarna innehafvas nästan helt och
hållet af de hvite. Indianerna, den talrikaste delen
af befolkningen, äro i allmänhet tröga och sorglösa
åkerbrukare, utan intresse för statens angelägenheter;
ladinos däremot - mindre jordegare och förpaktare,
tjänare, handtverkare och till en ringa del köpmän -
äro mycket måna om sina politiska rättigheter samt
taga liflig del i de politiska frågorna och landets
förvaltning. - Handel och näringar. Åkerbruket står,
oaktadt de gynnsamma klimatiska förhållandena och
den fruktbara jordmånen, på en så låg ståndpunkt, att
hungersnöd stundom inträffar. Majs är det vanligaste
sädesslaget. För utförsel lämnar landet indigo
(den bästa på jorden, företrädesvis från Salvador),
kosjenill, kaffe (hufvudsakligen från Costarica),
kakao, tobak (jämförlig med Cubas) och socker. Äfven
bomull odlas, ehuru ej till utförsel. Skogarna lämna
mahogny, kampeschträ, bresilja, vanilj, perubalsam,
sassaparill m. m. Boskapsskötseln utgör fortfarande,
ehuru förminskad genom de inbördes krigen, invånarnas
förnämsta sysselsättning. Bergsbruket lämnar, oaktadt
landets rikedom på metaller, endast obetydligt
silfver och guld. Industrien inskränker sig till
sockertillverkning och cigarrfabrikation. För handeln
är knappt någon del af Amerika mer gynnsamt belägen
än C., men det oaktadt är samfärdseln ännu ganska
ringa. De förslag och ansatser, som gjorts till
kanalförbindelser mellan de båda världshafven, hafva
hittills blifvit outförda, till följd af den politiska
osäkerheten i landet och brist på medel. Ej heller
planen att bygga järnväg från Puerto Cortez till
Fonsecaviken har hittills kunnat förverkligas. Dock
finnes en järnväg mellan den förstnämnda staden och
Santiago vid Uluafloden. Förnämsta handelsvägen är
järnvägen öfver Panamanäset. Dessutom har (1895)
fullbordats den 318 km. långa Tehuantepec-banan,
mellan Coatzacoalcos vid Mexikanska viken och Salina
Cruz vid Stilla hafvet.
Historia. C:s östra kust besöktes redan af Columbus
1502, dess västra kust upptäcktes af Ponce de
Leon 1516. För spanska kronans räkning intogs
landet af Pedro de Alvarado på uppdrag af Cortez
1524-35. Eröfringen försiggick lätt; de infödde
böjde sig villigt för den nya religionen och de
nye härskarna. Landet lydde under "audiencian"
(öfverdomstolen) i Guatemala och en generalkapten,
under hvilken stodo ståthållare i de fem
provinserna. Frihetsrörelsen i C. undertrycktes först
med lätthet, men tog ånyo fart och ledde 15 sept.
1821 till proklameringen af C:s oafhängighet och
1822 till landets temporära anslutning till Iturbides
mexikanska monarki. Genom Iturbides fall
upplöstes föreningen med Mexico, hvilken för
öfrigt aldrig erkänts i Salvador och några delar af
Honduras och Nicaragua, en kongress inkallades, och
l juli 1823 offentliggjorde den ett dekret,
hvilket proklamerade staterna Guatemala, Salvador,
Honduras, Nicaragua och Costarica såsom "De förenade
staternas i Central-Amerika republik". Efter ett
inledande provisorium blef Manuel José Arce den nya
förbundsrepublikens förste president (1825-28).
Befolkningen bestod af två socialt och politiskt
vidt skilda lager, de rika gammalspanska familjerna
med hufvudsäte i Guatemala och starkt stöd hos
prästerskapet samt de af rätt blandade element
bestående demokratiska grupperna med hufvudsäte i
Salvador. Aristokraterna hade till ledare presidenten
Arce, demokraterna general Morazan. I det krig,
hvari de snart mätte sina krafter, intog Morazan
Guatemala (apr. 1829) och svingade sig upp till
provisorisk förbundspresident, men kriget urartade
mer och mer till allmän fejd mellan olika raser och
samhällslager. 1839 upplöstes formligen unionen,
och de fem ofvannämnda staterna förklarade sig
för oberoende republiker. Morazans försök att från
Costarica 1842 med väpnad hand återinföra unionen
misslyckades; Morazan själf föll offer för en
folkresning och sköts i San José (15 sept. s. å.). Ett
nytt unionsfördrag kom omedelbart till stånd
(okt. 1842), men den nya, lösare sammanslutningen
upphörde redan 1845 efter oroligheter i Guatemala
och Salvador. Tid efter annan hafva sedermera
nya försök till återförening och åstadkommande
af en stark federativ sammanslutning företagits,
t. ex. 1850-51 af Honduras, Salvador och Nicaragua,
som sinsemellan förenade sig och sökte med våld
tvinga Guatemala till anslutning, 1872 af Salvador
och 1885 af Guatemalas kraftfulle president Barrios,
alla utan varaktig framgång. De ekonomiska och
politiska fördelarna af en sammanslutning måste
emellertid erkännas vara mycket stora, och de
ha under senare år många gånger framhållits på
konferenser mellan representanter för flera eller
färre af de centralamerikanska republikerna. Ett
federativt fördrag afslöts 15 okt. 1889 mellan alla
fem republikerna, men denna sammanslutning sprängdes
året därpå, i det att Costarica af en revolution
i Salvador tog sig anledning att utträda. 1895-98
voro Nicaragua, Honduras och Salvador förenade
tili Republica mayor de Centro-America. På
hösten 1898 utbildades föreningen ytterligare,
man antog för unionen namnet "Central-Amerikas
förenta stater" och utsåg Amapala i Honduras till
provisorisk hufvudstad. Redan i dec. s. å. upplöstes
emellertid äfven denna förbundsstat till följd af en
revolution i Salvador. Sedan hafva de centraliserande
enhetssträfvandena hvilat några år; bland förberedande
åtgärder i enhetsriktning må nämnas det fördrag
Salvador, Honduras, Nicaragua och Guatemala i
aug. 1904 ingingo angående upprätthållande af fred
mellan C:s republiker. Se för öfrigt särskilda
artiklar om de fem republikernas historia. Litt.:
Squier, "The states of Central-America" (1868),
Whetham, "Across Central-America" (1877), Bowallius,
"Resa i Central-Amerika 1881-83" (2 bd, 1887),
Polakowsky, "Die republiken Mittelamerikas im jahre
1889" (i "Zeitschrift der gesellschaft für erdkunde
zu Berlin", bd 24-26, 1889-91), Sapper, "Das nördliche
Mittel-Amerika. Reisen und studien 1888-95" (1897)
och "Mittelamerikanische reisen und studien aus den
jahren 1888 bis 1900" (1902). (J. F. N.)
Centralantändning, krigsv., det slags antändning
af ett eldvapens krutladdning, hvarvid de
brinnande gaserna från antändningsmedlet
träffa laddningen i kärnlinjens riktning. Detta
antändningssätt användes vid alla moderna eldvapen.
E. N.
Central-Asien kallas numera den landkomplex,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
