- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
33-34

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chamberlain 1. Joseph C.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hemstad möjlighet till ett experiment med denna
anordning af rusdrycksförsäljningen. Redan 1873 hade
C. framlagt ett radikalt partiprogram ("fritt arbete,
fri jord, fri kyrka och fria skolor") samt påyrkade
efter liberalernas nederlag 1874 kraftigt partiets
omdaning i demokratisk riktning, med bortläggande af
föråldrade whig-traditioner. Han var den ledande vid
bildandet af den nya partiorganisation (se Caucus),
som i väsentlig mån bidrog till Gladstones stora
valseger 1880 och de demokratiska idéernas öfvervikt
inom partiet. Progressiv arbetarlagstiftning och
kyrkans skiljande från staten voro de reformer han
och hans radikale vänner ifrigast påyrkade. Såsom
dessa radikalers representant fick C. i Gladstones
kabinett (apr. 1880) plats som handelsminister
(president i "board of trade"). Han genomförde
som sådan ny konkurslag och patentlag (1883), men
lyckades mot skeppsredarnas motstånd ej genomdrifva
sitt af Plimsolls filantropiska idéer genomsyrade
förslag till skeppslagstiftning (1884). Med Gladstone
delar C. ansvaret för den liberala ministärens svaga
och vacklande politik i Transvaal och Egypten. I
den irländska frågan motsatte han sig i det allra
längsta de af feniernas våldsbragder föranledda
tvångsåtgärderna och gick ursprungligen vida längre
än Gladstone med sina sympatier för irländarnas kraf
på själfstyrelse, dock alltid under förutsättning af
säkra garantier för riksenhetens bevarande. Genom sina
förbindelser med de nationalistiske ledarna spelade
C. en framträdande roll vid den mellan Gladstone och
Parnell 1882 afslutade hemliga uppgörelse, hvilken
fått namn af "Kilmainham-fördraget" (se Irland
och Parnell). Under rösträttsagitationen 1883-85
gick han på folkmöten i spetsen för liberalernas
försök att väcka en indignationsstorm mot öfverhuset
samt utfor därvid i synnerligen våldsamma uttryck
mot de ärftlige lagstiftarna och deras "trots
mot folkets vilja". C. afgick med den öfriga
ministären i juni 1885 och preciserade kort därpå
sin radikala åskådning i det s. k. "oauktoriserade
programmet", hvars hufvudpunkter voro kostnadsfri
skolundervisning, egna hem, progressiv beskattning
och kommunal själfstyrelse. Gladstones långtgående
home-rule-planer för Irland gjorde, att C. endast med
tvekan ingick i dennes tredje ministär (febr. 1886);
han blef där president i "local government board". När
Gladstone i kabinettet framlade sitt home-rule-förslag
och sin irländska jordbill, afgick C. (27 mars
1886), och jämte lord Hartington trädde han sedan
i spetsen för de liberale unionisternas opposition
mot Gladstones irländska politik. Vid den schism,
som nu inträdde inom partiet, blef Birmingham
med omnejd (Midland counties) C. troget, men den
gamla organisationen ("the caucus") öfvergick
med Schnadhorst till Gladstone och flyttade
sitt säte till London. Man sökte i det längsta
åvägabringa en återförening af partiet, senast
genom den s. k. "runda-bords-konferensen" 1887, men
dessa försök strandade på C:s vägran att acceptera
upprättandet af en utaf brittiska parlamentet
oberoende lagstiftande församling på Irland. C. och
lord Hartington öfvertogo nu - ehuru i allmän politisk
uppfattning vidt åtskilda - samfälldt ledningen af ett
nytt liberal-unionistiskt parti, hvilket utan formlig
sammanslutning med de konservative gaf sitt stöd åt
Salisburys kabinett. Partiställningen i underhuset
möjliggjorde för C. att
af de konservative till gengäld betinga sig
upptagande på regeringens program och genomförande
af en rad socialreformatoriska lagförslag, genom
hvilka flera af "det oauktoriserade programmets"
hufvudpunkter, om än i genom tory-alliansen
modererad form, blefvo realiserade. Själf afgick
C. på en diplomatisk mission till Förenta staterna
(1887-88) och lyckades där träffa uppgörelse i den
newfoundländska fiskefrågan; han måste dock nöja sig
med en "modus vivendi", enär irländarna af personligt
hat mot home-rule-förslagets baneman åstadkommo,
att det redan afslutade fördraget förkastades i
amerikanska senaten. I parlamentet uppträdde C. med
vanlig skärpa mot nationalisterna till försvar för
Balfours irländska politik samt aflägsnades under sin
opposition mot den gladstone-roseberyska ministären
(1892-95) alltmer från sina forne partivänner. Från
1892 började han agitera för ålderdomsförsäkring,
utan att dock lyckas införa sina vidtutseende planer
på detta område inom den aktuella politikens råmärken.

Efter ministären Roseberys fall och unionisternas
stora seger vid de allmänna valen 1895 blef
sammanslutningen mellan de konservative och
liberal-unionisterna synnerligen intim, och
C. inträdde i lord Salisburys tredje ministär som
kolonialminister (juli s. å.). Han blef genast
en af ministärens ledande män och öfvade starkt
inflytande äfven utom sitt eget departement. Den 1897
genomförda lagen om skadestånd vid olycksfall i arbete
t. ex. var väsentligen hans verk. Som kolonialminister
uppställde C. som sitt mål att ekonomiskt utveckla
de länge försummade kronkolonierna och att söka
åvägabringa de själfstyrande koloniernas närmare
sammanslutning inbördes och med moderlandet. I båda
dessa afseenden blef hans ministertid epokgörande
för det brittiska kolonialväldets historia. Kraftiga
åtgärder vidtogos för att upphjälpa de västindiska
koloniernas förnämsta näringskälla, sockerodlingen;
i de västafrikanska kolonierna tryggades ordning
och utvecklingsmöjligheter bl. a. genom hårdhändt
förfarande mot oroselement bland Ashantifolket;
Niger-kompaniets vidsträckta landområden öfvertogos
direkt af kronan, och Ugandajärnvägen hade i
C. sin verksammaste förespråkare. I grundandet
af ett institut för studium af tropiska sjukdomar
och uppmuntrande af koloniala sjukvårdsanstalter
sökte C. medel till de sanitära förhållandenas
förbättring i Englands tropiska besittningar. I
fråga om de själfstyrande koloniernas sammanslutning
beteckna kolonialkonferenserna 1897 och 1902 samt
de australiska koloniernas federativa sammanslutning
1900 de största framstegen för hans politik. Hans 1896
utkastade förslag till en tullunion mellan moderlandet
och kolonierna befanns däremot vara förhastadt,
men har dock gifvit anledning till beslut af flera
själfstyrande kolonier att medgifva moderlandets
varor preferensbehandling i förhållande till de från
utlandet importerade.

Den sydafrikanska frågan blef emellertid det
problem, som kom att mest lägga beslag på C:s
arbetskraft. Om dess detaljer se närmare Syd-Afrika
(historia). C. beskylldes häftigt för att ha
varit medbrottslig i eller åtminstone på förhand
medveten om Jamesons "raid", det i jan. 1896 från
sydafrikanska kompaniets område företagna öfverfallet
på Transvaal, men den stora parlamentariska
undersökningskommissionen 1897, i hvilken flera
af hans förnämste politiske motståndare hade säte,
frikände


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free